Min blogg

Tänk så olika vi ser på saker och företeelser. Man kommer på sådant när man reser bort en stund. Om man dessutom råkar fara iväg samtidigt som många andra resenärer, så kan man uppskatta tystnad och utrymme. Välj inte Sevilla på Allhelgonahelgen. Det är ofantligt gott om spanjorer där då.

Väljer man att besöka nekropolen i Carmona på en söndag, besöks den av ett glest följe turister. (Googla det du undrar över). Spanjorerna gjorde någonting annat. Vi hörde mollstämd musik eka över den lilla staden. Det visade sig vara en sorgemarsch med ett hundratal personer som med trummor och blåsinstrument, uttryckte sitt deltagande i sorgen över dödsoffren från översvämningen i Valencia.

I vårt hemland Sverige finns inte företeelsen landssorg. På andra ställen går man man ur huse för att uttrycka kollektiva känslor. Jag vet inte om det är något som passar att ta upp hos oss.

Man får vara försiktig med vilka uttryck man tar efter och hur man gör det. Det kan bli fel. Då kallas det för appropriering. Man kopierar något, men inte med tillräcklig aktning för originalet.

I underhållningssammanhang finns avskräckande exempel. Genren ”Black and White Minstrel Show” där vita artister sminkades som svarta, hade klara rasistiska inslag. Men flera andra artister har anklagats för att stjäla kulturella uttryck, till exempel Paul Simon och David Bowie. Dock har nog historien gett dessa sångare upprättelse för deras förhållande till svarta artister och deras musik.

Men hur är det med matvanorna? Pizzaeffekten dyker ständigt upp när man rör sig i turistsammanhang. De internationella köken visar sig överallt. Även om Spanien inte verkar ha importerat så många asiatiska kockar.

Faktum är ju att pizzan som vi känner den kommer från USA. I Italien såg man ner på den enklare ursprungliga utplattade degklumpen med sardeller och ost. Vet ni förresten att Chicken Tikka Masala skapades i London!

Så då stjäl italienare och indier enligt pizzaprincipen, tillbaka det som utvecklats av någon annan och basunerar ut sin överhöghet över ursprunget.

Ett annat skick eller oskick, är att uppmanas att ge dricks. Sägnen säger att ursprunget till dricksen kommer från den brittiska överklassen. När de övernattade hos någon så lämnade de några mynt till tjänstefolket som kompensation för omaket de åsamkat dem.

Ska jag lämna dricks när jag köper att glas vin vid bardisken? Kortautomaten anger några olika procentsatser att välja på. Noll procent finns inte med. Något får mig att tro att detta har ett amerikanskt ursprung.

Nu när vi alla kollektivt ska betala dricks till den amerikanska ekonomin via tullar, får vi nog se upp med vad vi tar efter, from over there. För även om vi nu står inför ”the end of the world as we know it”, så har vi alltid en sak att ta till, vi tar en pilsner, en fredagspilsner.

Tänk på allt som den svenska regeringen skulle kunna kontrollera, men har glömt att hantera och låter andra sköta. Utan att de har en tanke på hur det hela landar och vilka som kan tänkas dra fördel av dessa försummelser.

I dagarna blev en av de mest kända svenskarna i världen föremål för hyllning. Martin Strandberg fick sitt porträtt, ett fotografi, placerat i Statens porträttsamlig på Gripsholms slott. Han är mer känd under sitt artistnamn Max Martin och beskriver sitt sätt att arbeta som: ”Det är bra att inte alltid vara den smartaste i rummet.”

 ”Med tanke på vilka som avbildats tidigare så känns det overkligt att en hårdrockare från Stenhamra får flytta in på Gripsholms slott”, kommenterade Max Martin.

Och urvalet av person och produktion bild, detta sköter Gripsholmsföreningen. De finansierar dessutom bilden. Var är Jimmie, Ebba och Uffe i detta viktiga värv? Tänk på alla som skulle kunna hyllas istället!

Man ska använda sina mandat. I den norditalienska staden Monfalcone är det numer förbjudet att spela cricket. Bryter man mot förbudet blir det tusen euro i böter. Inga italienare spelar cricket, men staden har fått många invandrare från Bangladesh, och deras favoritsport är, cricket.

I Göteborg tränar man cricket på Arbogagatan på Hisingen, bara så att ni vet vart era protester ska riktas.

Men vår regering med Jimmie i spetsen, tar sig an sina fiender. M och KD vill upplösa public service, medan Jimmie vill stöpa om SVT, SR och UR till ledningens propagandakanal enligt ungersk modell.

Framgångsrika statliga verksamheter måste bara bort. Allt blir bättre bara det är privat, som apotek, bilbesiktning och detaljistförsäljning av alkohol.

Så hela Tidölaget ger sig iväg, marscherar mot sitt nya mål. Det småmysiga begreppet ”gårdsförsäljning” blir den genomtänkta trojanska hästen mot Systembolaget.

EU används som redskap av EUmotståndarna SD, bara den motsägelsen är fantastisk. Alla måste få ha samma rättigheter i EU. Franska vinproducenter, tyska ölbyggare och irländska whiskeytillverkare, ska få ha egen försäljning i Sverige.

Spanska och portugisiska vinproducenter är redan på krigsstigen mot förslaget.

Och allt kommer att landa i moderaternas våta dröm enligt nuvarande ministern Benjamin Dousa: ”ICA Basic lådvin!”

Tills dess får vi drömma om de viner vi fått smaka på tidigare och ta en pilsner, en fredagspilsner.

Så small det till i biljettkioskerna, det vill säga, numer i servrar kopplade till det världsomspännande datornätet Internet. Tänk när vi sov i skift utanför Scandinaviums biljettkassor. Det var tider det!

Nu ville tio miljoner personer samtidigt köpa biljetter till Oasis konserter i Storbritannien sommaren 2025. Några fick köpa, andra fick det inte och en hel del har säkert blivit lurade.

Nostalgi, utbrast en besviken skara kulturjournalister runt om i Europa. De såg bröderna Gallagers uppkomna behov av pengar som ett hot mot deras egen källa till inkomster via återkommande analyser av brödrafejden mellan Noel och Liam.

Vi i vårt band har spelat Oasis hit ”Wonderwall”, men det ska inte klassas som längtan till den som förflutit. Det är inte heller nostalgi som gör att fans vallfärdar till Bruce Springsteens konserter eller att Toto säljer ut sin kommande turné och en medelålders publik nynnar med i ”Hold the line”.

Om ni däremot får se familjen Hägglin stå i en egen ring och samlat sjunga Totos ”Africa”, med något drömskt i blicken. Då kan det gränsa till nostalgi och längtan tillbaka till vår 600 mil långa resa genom södra Afrika, och signaturmelodin till den tid som var.

Annars har nostalgin fått ett ironiskt och föraktad skimmer över sig. Något stillastående utan den kraft framåt som ilska och kärlek representerar. Nostalgin är selektiv och var och en väljer sina egna godbitar ur den historiska skålen. Man vill återvända till något som inte längre finns.

”Man borde backa tiden på nått sätt”, sjunger Joel Alme.

Beständiga minnesmärken har rests i alla tider. I Göteborg har vi statyer över Gustaf II Adolf och Karl IX, till minne av stadens storhet. Men under folkhemsperioden här i Sverige vid mitten av förra seklet, visade statyerna som placerades i parker och på torg företrädesvis nakna unga kvinnor. En trend som försvann när 60talet övergick i 70tal. Det tidlösa då, i kvinnliga kroppar utan kläder, ses med andra ögon idag.

Nostalgi som påtaglig företeelse ansågs från början vara en dödlig sjukdom. Den härjade bland inkallade soldater och förvisade barnflickor. För oss blir det idag mera ett uttryck för vår oförmåga att hantera hastigheten i förändringen av vårt samhälle och dess något svårbestämda riktning.

Det dödliga representeras idag av vår tids främste – värste – störste (stryk det som ej önskas) nostalgiker: Vladimir Putin.

Men jag vill bara få lov att ställa upp några vardagliga män bredvid varandra för att få nöjet att lyssna på deras dispyt. En kan vara född 1949, en 1974 och någon 1999. Samtliga normalt, genuint traditionsbundna män, som alla förenas i ståndpunkten att, det var bättre förr.

Därefter utbryter käbblet mellan de olika årgångarna av konservativa: När var egentligen ”förr” i ”det var bättre förr”?

Och under tiden tar vi andra en öl, en fredagspilsner.

Jag lyssnar en hel del på P1, framförallt på mornarna. Men det gör väl alla, hör på nyheter och tar del av intressanta uppföljningar och utvikningar. Häromdagen kan man säga att jag tillhörde de utvikta. Inslaget handlade om att snåla långsittare med datorer borde slängas ut från caféer och liknande. Sitta och jobba och ta upp en plats och suga på en kopp kaffe i flera timmar!

Själv hänger jag numer mest i servicebutiken Oliven, hörnet Olivedalsgatan Vegagatan. Man kan nog kalla mig rutinerad eftersom jag alltid har med mig en förlängningssladd för att även snylta på etablissemangets elektricitet. Förutom det givna faktum att man inte frekventerar ett ställe utan bra wifi.

Kommentarerna på de svenska tidningarnas kultursidor om långsittarna lät vänta på sig, men de kom.

Kulturfolket är kaféernas räddning. En rubrik löd ”Kaféernas kulturella kapital”. Det är inte bara jag som är svag för alliterationer.

Tänk alla ställen som besöks bara för att insupa det legendariska! Café de Flore i Paris där man får känna av Hemingways aura bara genom att andas. The Elephant House i Edinburgh besöks av Harry Potter fans, eller besöktes kanske är bäst att skriva. JK Rowlings gloria har ju hamnat lite på sned efter hennes uttalanden och vem som ska älska vem.

Och vilka besöker numer Oliven? De sysslolösa journalisterna som ska ersättas av ChatGTP eller folk som bara vill ha en fika?

I Göteborg hade vi det lite sunkiga haket Murveln i Nordstan där stadens journalister hängde och utbytte realiteter och skvaller. Skribenterna satt där, skarvade och hittade på och förväntade sig att någon annan skulle betala notan, så till slut fick stället stänga. Var hamnade de som blev över och varifrån får de nu sina tips om scoop?

Sökande journalister och skriftställare som letar uppslag, borde dras till Norrbotten och Västerbotten som flugor till sockerbitar. Det är ju där som det inte händer. Det gröna undret spirar och oerhörda mängder av miljarder kronor som skall rädda världen spenderas för att sätta Sverige på den internationella kartan.

I strida strömmar ska ännu inte invandrade svenskarna marschera norrut. De ska arbeta i tilltänkta industrier, bo i hittills inte byggda hus och ta del av tillsvidare obemannad samhällsservice.

Senast att få hicka var Örnsköldsviks kommun för det nerlagda projektet ”Flagship one” (tillverkning av e-metanol). Ö-vik ligger dock i Västernorrlands län. Northvolt hoppade av planerna på fabrik i Borlänge i somras. Och Borlänge ligger i Dalarnas län, men ni fattar ändå.

Till slut är det bara hålen i marken kvar och räkningarna som ska betalas.

Så är det då dags att ta en kopp kaffe?

Nej, det får bli en pilsner, en fredagspilsner.

Vi utsätts för påverkan hela tiden, var vi än sitter och var vi än står.

Det är inget nytt, det har gjorts genom alla tider. Metoderna förändras och utvecklas, vilket också gäller utövarnas övertygelse och intresse för vilka områden som lämpar sig för deras operationer.

Däremot är de avslöjades vilja att skjuta budbärarna konstant och ekar unisont genom historien. Trots att de gamla utövarna oftast inte är personer som hyllas offentligt, ser många upp till deras metoder, även om än fler inte känner igen sätten metoderna används på.

”En gigantisk påverkansoperation från det vänsterliberala etablissemanget”.

Några av dem som förföljer er kallas för troll, fast de egentligen är fiskare. De vill få vem som helst att nappa på vad som helst. Troll kommer från engelskans trolling, det vill säga att fiska med ett drag efter en båt eller med ett kastspö. Ytterligare en miss när vi i Sverige ska ta över anglosaxiska uttryck.

De som vill påverka dig sitter inte i grottor utan i kontorslandskap och är en blandning av personer med åsikter om hur världens är, ska vara och hur vägen till det nya ser ut. Det är skillnad på Jimmie Åkesson och Elon Musk på de flesta plan, förutom deras övertygelse om sin egen förträfflighet och känsla av att vara utvald. Utvald av sig själv, men likafullt, utvald.

Nyblivna miljardärer från tech-branschen som har för mycket pengar och för lite att göra, tillhör gruppen som yttrar sig. Eftersom vi blir imponerade av deras affärer och tillgångar lyssnar vi. Evidensen i dessa uttalanden ligger någonstans mellan låg och obefintlig, men deras bankkonton är imponerande.

Våra svenska motsvarigheter har vad jag hört, varit mer tystlåtna. Kanske är det ett kulturellt svenskt beteende. Någon skulle påpeka det för Jimmie. Men nu kanske han tystnar lite ändå.

Jimmie är ju numer en rik och mycket välavlönad partiledare. Det borde vi framhålla för alla som röstar på SD och deras tre stödpartier. Så kan man också bli rik. En affärsidé för entreprenörer som inte lyckas någon annanstans.

Jag är glad varje dag som Max Martin fortsätter att göra musik samt hävdar sin egen filosofi: Det är viktigt att inte alltid vara den smartaste i rummet.

Detta medan Elon Musk fortsätter att komma undan med att få betalt för det han ska göra sedan. Han är världsledande på att kränga framtiden i förväg. Och med en tillräckligt lång svans av följare blir man inte kategoriserad som ett troll, oavsett med vilket redskap man fiskar. Men eftersom den amerikanska finansinspektionen nu greppat tag om svansen, ser det ut som om framtiden, för hans del, behöver komma snarare, hellre än senare.

Och vad gör vi åt framtiden, dess tidtabell och hållplatser?

Vi tar en öl, en fredagspilsner.

Riksbanken sänkte styrräntan för första gången på åtta år! Och hur roligt är det?

Vad hände egentligen då, 2016!

Jag och C dansade framför TVn när Tottenham slog Chelsea vilket gjorde Leicester till mästare i Premier League. Livet fanns ånyo och framtiden var inte cementerad i förtecken bestämda av den internationella handelns valutor.

Vid fotbollens horisont syns nu endast hyperkapitalismen och dess antikverade ledstjärnor. Kylian Mbappé går till Real Madrid.

Ropen skallar från ekonomernas piedestaler.

”Vi har besegrat inflationen.”

Bullshit! Specialisterna på banker, institut och regeringskanslier ser räntan gå ner och de fattar inte varför. Vad händer? Vann vi?

Under 1800talet hade Europas generaler ett oöverstigligt problem. Det de aldrig kunde lösa på ett trovärdigt sätt. Resultat från segrar som inte kunde redovisas när strategin skulle återanvändas vid nästa drabbning.

Hur vann vi?

Generalerna hade inte en enda aning om hur det gått till. Militära fältslag bara hände i en dimma av krutrök, damm och död. Många kanoner var säkert en bidragande orsak till seger och kavalleri som oväntat dök upp en annan. Artilleri som sköt åt fel håll och hästar som sprang vilse var andra orsaker.

Ekonomerna har haft fel om det mesta de gångna åren. Inledningsvis var inflationen tillfällig. Sedan var prisökningarna övergående. Och förra året spåddes det att våra stora ekonomier skulle falla ner i djupa hål av lågkonjunktur.

Så blev det inte.

Först berodde nedgången på pandemin och dess alltomfamnande nya och obekanta orsaker som algoritmerna inte tog hänsyn till. Priset på energi och problemen i leveranskedjorna (vem av er hade den termen i standardbiblioteket) kom därnäst i symptombilden.

Min återuppståndna favorit är Christine Lagarde (chef för europeiska centralbanken). Hon fick härförleden utstå kritik från sina kollegor ekonomerna, när hon sa att hon och andra i branschen borde ta råd av geologer för att få koll på jordartsmetallerna. Tillgången på dessa i jordskorpan och hur det påverkar saker som möjligheten att tillverka batterier.

En annan fråga ingen ställer är hur mycket lättillgängligt uran det finns på planeten för att elda kommande kärnmilor.

Ytterligare en påtaglig brist i problembilden, när vi ska beskriva dagens tillstånd och vägen framåt, är antalet européer. Så bra vi är, men så få för att visa det. Vid sekelskiftet 1900 var vi 25% av jordens innevånare. Mot slutet av detta sekel kommer vi att vara cirka 4%.

Vi förlorar vaggornas krig. Och vad gör vi åt det?

Vi tar en öl, en fredagspilsner.

Hej, nått nytt på gång?

Och det är det ju alltid. Frågan är bara vad för nytt som händer. Man får väl fråga, men vem ska man vända sig till. De som vill stå för svaren är ju så många idag, det blir liksom kö när man ropar ut sin undran.

Min kamera har en funktion som heter iA. Den har ett par år på nacken. Det står för intelligent automatik. När vi nyss var i Indien kom jag och kameran överens om att samarbeta, vilket resulterade i ett par bra bilder på en livs levande tiger.

Det har gått en tid sedan konstnärers handmålade bilder var det alternativ som fanns. Nu skapas bilder i datorer enligt olika recept. Fusk säger en del naturfotografer. Nja, den gode målaren Bruna Liljefors var inte ensam om att fånga in och döda djur som sedan arrangerades i de miljöer som han målade av.

Men jag gillar mina egna bilder. Och tänk, mina medresenärer tycker likadant. Det vill säga de tycker om sina bilder.

Man kan ju be en chatrobot att göra samma sak och fråga sig om resultatet blir ditt, eftersom du ställde frågan.

I bondesamhället slet vi för överlevnad och tak över huvudet. Sedan tog vi hjälp av maskiner i jordbruket och då kunde vi hinna med fler saker och köpa diverse prylar. Och utan att vi riktigt märkte det så var populärmusik en viktigare näringsgren än skeppsvarv.

Och nu är vi rädda för att vi ska ersättas av robotar igen.

Selma Lagerlöf skrev om storbonden som tröttnat på drängar som ville ha lön och mat och skapade de automatiska skördemännen. Det slutade med att skördemännen med sina liar skar ner bonden. Skräcken för robotarnas uppror är närvarande även nu.

Självkörande lastbilar, diagnos i hemmet av hur vi mår och snabbskrivande automatiska författare, när har vi det?

Nu, det finns redan i olika former.

Det känns tryggt att det är människors girighet som kommer att bromsa utvecklingen. Det är en pålitlig faktor.

Det nya blir riktigt nytt när man göra nya saker. Inte som nu, när vi gör gamla saker med nya verktyg. Det blir våra barnbarn som kommer att se och fatta potentialen och ta över utvecklingen.

De gamla männen kommer inte att ändra sig. De kommer att fortsätta att styras av nästa kvartalsrapport, den egna karriären och lämna ovissa dyra tekniska genombrott några år framåt, där hän.

Så då är det vi som får stå för tankarna in i framtiden och till det har vi vårt pålitliga universalrecept.

Vi tar en öl, en fredagspilsner.

Ytterligare några ord om papper.

Vi drar på en resa till Indien om några dagar. Under tiden som vi är borta kommer det att läggas ett nytt parkettgolv i lägenheten. Golvläggare har ganska stora och specifika krav på vad som får och inte får stå i vägen för dem. Kravet på kvarlämnade utensilier på ytorna som ska bytas stannar ytterst nära noll. Vi har dock förhandlat till oss en flytt av vår platsbyggda bokhylla, genom entreprenörens försorg.

Sagda bokhylla ska dock vara tom.

I enlighet med min hustrus system för mellanlagring av saker från bokhyllor, stoppas böcker och annat i lådor försedda med noggrant angivna koordinater, som anger deras ursprungliga position.

Systemet funkar änna gôr bra, och har provats tidigare.

Men, när man plockar ut böcker ur hyllor som stått där i 13 år och tömmer skåpen nederst som fylldes med påsar vid ungefär samma tidpunkt, då dyker det upp en del oväntade saker.

Det trillar helt enkelt ner papper på golvet som man då tittar på. Detta är en idag unik situation för slumpvis arkeologi som snart kommer att för evigt förpassas till historiens mörka digitala hörn, det vill säga de hörn där man inget ser. Inget annat mörker åsyftas.

Emotionella papper som Jonathan Hägglins födelseannons. Det eftersökta pappret med Catharinas släktträd som visar på släkt i femte led med Evert Taube. Christoffer Hägglins första alster som skribent då han var juniorjournalist på GP 2002. Och så vidare.

Sådan information kommer aldrig att falla ur datorer eller lösa hårddiskar då man flyttar dem eller lagrar om innehållet i något nytt format, då det gamla strax kommer att sluta fungera.

Glöm inte heller min efterhängsna historia om farsans återfunna kärleksbrev från sin ungdoms beundrarinnor. (De som ännu inte hört historien och är nyfikna på denna oerhört romantiska skildring, får höra av sig)

Ett ytterligare bevis på papprets styrka som informationsbärare, är att vid vissa förutsättningar så kan papper, eller som i detta fall papyrus (marginell skillnad), överleva vulkanutbrott. Vid Vesuvius utbrott år 79 förvarade en familj i Herculaneum (grannbyn till Pampeji) ett större antal papyrusrullar hemma. De 1800 rullarna blev förkolnade men återfanns vid utgrävningar på 1700talet. Några klåfingriga försök att veckla ut dem har genomförts utan annat resultat än att de helt förstörts.

Som alla besatta deckarläsare vet så försvinner inte text från brända sidor utan kan läsas tills man smular sönder resterna. Ett pris utlystes till den som kunde komma på hur innehållet kan tydas. I dagarna har lydelsen av skriften på de första sidorna presenterats. Detta utan att papyrusen vecklas ut. Så vilken antik visdom förmedlas då genom eoner av tid?

De viktiga texter som hittills tolkats och översatts handlar om de för mänskligheten ytterst viktiga ämnena mat, vin och musik.

Tänk på de kommande visdomarna som denna vetenskapliga framgång med skiktröntgen och AI kommer att ge oss. Vad gör vi till dess?

Vi tar en öl, en fredagspilsner.

Det blickas bakåt och minnets dimmor glider in över oss som varm- och kallfronter, i en aldrig sinande ström. Barndomens somrar och vintrar strålar och gnistrar. Tänk så underbart det var då.

Trots att det är oroliga tider minskar inte krigsromantiken. Jag vandrade till exempel för en månad sedan över den riktiga bron över floden Kwai. Och här hemma pratas det om bristen på skyddsrumsplatser, som om det var något nytt. Cornelis Vreeswijk skrev 1985 Skyddrumsboogie i ämnet:
”Ska man ha på sig aftondräkten? Kastar de ut en stackars narr?
Blir det skit i skyddsrumsfläkten om man har med sig sin gitarr?”

I Göteborg heter det största skyddsrummet Kungsgaraget, med plats för 10000 personer. Jag ser framför mig hur några välbärgade bilentusiaster köper ett par platser för sina käraste dyrgripar.

På den gamla goda tiden, det vill säga 50talet, var vi missnöjda med att vägen framåt inte gick tillräckligt fort. Idag vänder vi oss om och ser bakåt, eftersom framtiden inte är så lovande. Då berodde missnöjet på för stora förväntningar. Nu vill vi återskapa en svunnen tidsålder som ingen riktigt vet när det var, eller hur det var. Make America great again.

Det är nog bättre att prata om hur det är idag, än om hur det var då.

Nu vill många att vi ska bygga hus som ser ut som igår. Vi ska läsa gamla böcker som regeringen tycker om. Det kan landa snett eftersom en bok inte per automatik blir läst för att den står på en lista. Vår skolminister Lotta Edholm tog i lite härom dagen. Hon såg fram emot den kanon av barnböcker som nu ska tas fram för förskole- och lågstadiebarn. Den kommer att innehålla god litteratur av ”Astrid Lindgren och Alfons Åbergs mamma”.

Eftersom som jag tar varje chans som ges till att sparka på dem som redan ligger, så hörde jag det som att hon antingen inte minns Gunilla Bergströms namn, eller fick en felkoppling i hjärnan till uttrycket ”Alfons Åbergs pappa”.

Men alla böcker och filmer finns ju på nätet, det är bara att ladda ner och läsa och titta!

Nja, inte bara, dels så får man ju betala en slant och dessutom är det en lögn att inget försvinner från nätet. Det som har ett kommersiellt värde uppdateras och sparas. Så tänk på det när ni håller i era böcker tryckta på papper och filmer lagrade på dvd-skivor.

Och glöm inte att världens historia till icke ringa del vilar i svensk pappersmassa.

Papper är en stark informationsbärare.

Finns det några barn som numer snabbt och enkelt kan vika en papperssvala. Och vilken bild kommer att illustrera nästa fredsslut om det inte kan kastas mjukt innehåll från papperskorgar ut genom fönstren som sakta singlar neråt.

Hur ska det gå för oss människor när spontana möten inte längre sker i kön till skrivaren eller kopieringsmaskinen. Vad gör vi?

Vi tar en pilsner, en fredagspilsner.

Så har det varit jul igen, och om nästan ett år, är det återigen dags och allt är sig likt, då som nu!

Förutom att numer postas endast ett fåtal riktiga julkort som bärs ut av brevbärarna. De glättiga och till intet förpliktigande julhälsningarna, som blixtsnabbt förmedlas via mejl och Facebook, kvalificerar sig näppeligen som genuina arkiverbara jultraditioner.

Förr i tiden var julen barnens högtid. Nu känns det som om vi firar den för föräldrar och föräldrarnas föräldrar. Det är viktigare än någonsin att allt görs som när barnen var små. Från risgrynsgröten till frukost via diverse aktiviteter, till trötta och av alkohol lite överförfriskade medverkande.

David Batra agerar Arne Weise! Succe!!

Och våra numer vuxna barn filmar med sina telefoner när den äldre generationen ser på Kalle Anka, äter julskinka samt med tindrande ögon öppnar sina julklappar. Det finns tydligen ett generationsgap mellan de halvgamla och de nyvuxna gällande vid vad man lägger vikt.

Jag fick en rapport från Stockholm. Trängseln vid NKs skyltfönster var stor när julskyltningen avtäcktes. Samtliga närvarande var pensionärer.

Klagosångerna från de något äldre sjungs i bakgrunden och i julstämmor förundras de över att allt traditionellt försvinner.

Annandagspremiärer på nya storfilmer. Och när gick ni på bio senast?
Annandagsbandy på Skarpe Nord. Spelas bandy på is, det spelar man väl inne?

Några vuxenpoäng tar vi 60plussare trots allt, vi som är födda på 50talet (några från 60talet får hänga med i generaliseringen), då vi alla köper adventskalendrar. Vuxenkalendrarna skiljer sig från Babblarnas som innehåller pussel och sagor. De vuxnas bjuder på sprit, skönhetsprodukter, sexleksaker och exklusiva chokladbitar.

I vår sekulära värld letas efter något för att fylla behovet av religion. Detta görs främst av fotbollen, med sin förmåga att engagera människor och som sätter lite religiös prägel på helgerna. Fast i England, där julhelgen är stormatchernas tid, höjdes det på några distingerade ögonbryn när FA placerade matchen Wolverhamton – Chelsea på julafton. Protesterna gällde transportsvårigheter för londonborna.

Men den kommersiella anden överger oss inte. Religionerna lovar oss underverk och tröst. De mer framgångsrika varumärkena som svävar fram ovanför mänskligheten, erbjuder frikostigt drömmars förverkligande, gemenskap samt det speciella i att vara speciell och inte tillhöra den grå massan.

Politiskt bytte Ukraina dag för julfirandet i syfte att skilja ut sig från Ryssland.

Här hemma ombeds vi av myndigheterna att vara måttliga med alkoholintaget, mer än att vara försiktiga med levande ljus. Bland EU-parlamentariker hävdas kulturens undergång om svenskarna får prata om alkoholens fysiologiska baksidor. ”Vin, öl och lite sprit är den levnadskonst vårt samhälle vilar på”, tjöt en av dem.

Så passa på att vara svensk så länge vi får behålla vårt Systembolag. Annars är det som gamle Strindberg sa: ”Att vara svensk är icke sämre än att vara något annat, men icke heller bättre.”

Låt oss ta en pilsner, en fredagspilsner, under årets fattigaste helg.