Och då undrar vi förstås hur pass varaktig blir inverkan av #metoo på vår samtid och framtid. Kan vi ändra på oss? Alltså, kan vi män ändra på oss? Ja, för den som minns så vill jag påpeka att vi nu till en avsevärd majoritet i Sverige, kör på höger sida av vägen. Detta trots att det vid den folkomröstning som genomfördes i frågan, mer än 80% röstade emot förslaget. Det är också ett obestridligt faktum att ett icke ringa antal av de män som hade körkort 1967, fortfarande lever och troligen kör bil.
Jag vet inte om det är att betrakta som en revolution, men jag vet att alla revolutioner har det gemensamt att någon alltid stjäl dem. Och jag tror på samma sätt att #metoo-revolutionen redan är stulen och nu styrs av mediebolagen via sociala medier, där de genom Facebook-grupper och annat, drar igång nya upprop.
Själv så brukar jag framhålla den uppfostran jag utsattes för genom att gå i en gymnasieklass med tjugofem tjejer och fem killar. Det fanns inte mycket utrymme för manschauvinism i den miljön och dessutom lärde man sig att umgås med tjejer och att de vare sig kom från Venus eller Mars, utan i detta fall oftast från Hovås eller Askim. Om det här räckt till för mitt eget agerande vet jag inte, men det har varit en väldigt bra grund att stå på i umgänget med människor under både vardag och helg.
Så jag vill tro att det går att ändra på uppfattningar och uppträdande. Det finns inget nedärvt i generna att män skall vara skitstövlar. Vi lär varandra att vara det.
Exemplen på hur vi kan ändra på oss är flera. Det behövs att det är en bra grej och det skall inte alltför svårt. Sedan är det som vanligt det krävs en kritisk massa. Titta bara på hur majoriteten klär oss i skidbackarna nu mer. Precis, ett stort antal av oss har hjälm på huvudet och jag vill påminna mig två incidenter i bekantskapskretsen som gått riktigt illa om de två skidåkarna inte haft hjälm på sig. Hjälmen har blivit en kombinerad trendig accessoar och hållare för högtalarna som ackompanjerar nerfarten för pisten.
Minns ni den 1 juni 2005? Det var då vi började gå på restaurang igen. Rökförbudet skulle enligt kritikerna döda hela restaurangbranschen. Istället fick vi trevliga miljöer som inte luktade illa och omsättningen ökade istället för tvärtom. Men det är fortfarande svårt för de kvarvarande rökarna att fatta att ickerökare inte vill ha dem inpå livet.
En närbesläktad fråga är nedskräpningen. När jag var barn och satt i baksätet (utan bilbälte) slängde mina föräldrar gladeligen ut skräp genom bilens fönster. Sedan kom kampanjen ”Håll Sverige Rent” och jag fick gå längs motorvägen med mina klasskamrater och plocka skräp. Det var inte kul och påverkan i Sverige som helhet var ovanligt snabb. Idag är det nästan bara nikotinisterna som sprider sina fimpar och snuspåsar på gator och torg.
För övrigt så skulle en sådan aktion som att gå längs motorvägen mellan Göteborg och Kungälv inte tillåtas idag av säkerhetsskäl. Men 60-talet var som sagt en förvirrad tid.
Barnaga och fysisk fostran hör till historien, den svenska historien alltså, tyvärr inte allas historia. Min vikarie i första klass, Sofia, försvann diskret efter att hon klippt till en av killarna med den meterlånga linjalen och slagit sönder pekpinnen mot en läsebok så att sidorna flög. Hon var mycket gammal redan då, vilket ju inte gäller oss. Vi som är den nya tidens apostlar och ljuset i alla tunnlar.
Så låtom oss därför samlas till traditionstyngd julfredagspilsner.
Vi vill ha det som det va’!
