Månad: januari 2017

Jag tog mig till den traditionella bokrean härom veckan. Där köpte jag böcker tryckta på papper. Man kan säga att jag är svag för böcker på papper. Min fru tyckte att högen med olästa böcker som redan fanns i min bokhylla, gjorde att jag inte behövde köpa in något som adderade till de olästa böckernas skara.

 

Dock har jag inte ångrat inköpet av någon av de tre böcker som jag läst hittills. Det blev sex nya volymer på rean, varv jag således läst tre.

 

En av dem handlar om människor som man tror skall ångra sig, i alla fall när de håller på och dör på över 8000 meters höjd på något berg någonstans. Alpinister dör i majoritet på väg ner, efter att de nått toppen. Kanske tappar de lite av sitt fokus när de klarat av bedriften. Det finns ett exempel på en döende bergsbestigare som passade på och ringde hem och berättade att han tagit sig upp på Mount Everest, väl medveten om att han skulle dö på nervägen.

 

Det finns ju så många saker man skall göra innan man dör, vilket man kan läsa om i listor på nätet. Enligt dem skall man ångra det man inte gör. En gemensam sak för de flesta av dessa listor är att man skall bestiga ett berg. Ok, jag har faktiskt på min lista över möjliga events att gå upp på Kilimanjaro (5892 m) eller Elbrus (5642 m). Och då menar jag verkligen att gå, inte att klättra. Dock blev jag lite överraskad när äventyraren Annelie Pompe angav att paddla standup på en paddelboard i Säveån, som något man skall göra innan man kastar in handduken för sista gången. Kanske bäst att inte kasta handduken i fall man ramlar i och behöver den för att bli torr.

 

I bland tror man att folk ångrar det de säger och man tycker att de borde tänka lite innan de yttrar sig. Men man blir besviken. I samband med att Brexit började diskuteras i Storbritannien yttrade sig en konservativ politiker som heter Liam Fox. Han tycker att de skall lämna EU bland annat för det dåliga sällskapets skull. Fox anser att UK inte har något behov av att begrava sin 1900-talshistoria, eftersom de inte har några styggelser på sitt samvete. (Lika okunnigt som när moderaternas partisekreterare hävdade att det dåvarande högerpartiet kämpat för kvinnlig rösträtt i Sverige)

 

Tidningen the Guardian svarade Fox och bad sina läsare att rösta på vilka brittiska snedsteg som var värst under det förra seklet, som man bör ångra. Ett typiskt brittiskt tilltag som jag uppskattar stort. Överst på listan kom koncentrationslägren under Boerkriget, då britterna samlade ihop kvinnor och barn till Boersoldaterna i läger, där de dog. Med på listan är givetvis även bombningen av Dresden, en attack som kan ha dödat fler människor direkt än Hiroshima och Nagasaki tillsammans. Bland händelserna på listan finns också den typiskt brittiskt osportsliga sänkningen av den argentinska kryssaren Belgrano under Falklandskriget.

 

Ja, ja, jag vet ”att tänka innan man pratar är som att torka sig i arslet innan man skiter”. Men borde inte Miljöpartiet ångra att de gick med på att bilda regering med socialdemokraterna. Nu röstar de ju gladeligen på förslag som de är emot, för att sedan gå ut till pressen och basunera ut att visst röstade vi så, men det är inte vårat fel.

 

Eller som Gustav Fridolin så kärnfullt uttryckte sig, ”skit”. Och sedan sket han sig i byxan och röstade vidare, utan att tänka sig för. Jag undrar om stanken från Miljöpartiets fekalier i deras byxor kommer att minnas av tillräckligt många svenskar med rösträtt vid nästa val, om tillräckligt många av deras sympatisörer, ångrar sig!

 

Jag hoppas att vi inte kommer att ha någon anledning att ångra att vi åter samlas till fredagspilsner.

Efter att vi farit runt i Colombia i fyra veckor och känt på deras vägnäts varierande kvalitet och dessutom funderat lite på geografin i landet med höga berg och djupa dalar och dess inverkan på vilken väg och vilket färdslag man helst bör välja, så har hela begreppet vägval farit runt i min pannlob.

 

Till exempel så har ju jag och Catharina oberoende av varandra tidigt valt en blåvit väg genom livet. Sedan valde vi gemensamt varandra och en gemensam väg framåt.

 

I Colombia har man haft problem med sitt vägval till fred. När man folkomröstade om fredsfördraget så visste Nej-sidan att den inte kunde vinna, medan Ja-sidan på motsvarande sätt visste att den skulle vinna. Dagen efter blev därför något konfunderande. Men en sak är ganska klar och det är att efter 50 års krig så har alla glömt varför man började och då är det nog lika bra att lägga av. Och efter några kosmetiska ändringar antogs fredsfördraget i en omröstning i parlamentet och fredsprocessen pågår och de första stegen på listan har bockats av.

 

Annat var det för staden Medellin. Den hade ett genuint dåligt rykte i hela världen. När Medellin-kartellens ledare Pablo Escobar sköts av polisen i Medellin 1993 bestämde sig staden för ett vägval. Man skulle tvätta av sig, inte bara ryktet om staden, utan även se till att grogrunden för ryktena försvann. En målbild som inte var helt enkel att uppnå.

 

Med gemensamma krafter och ett utnyttjande av de resurser som en stad kan ha, så tog de sina första steg på den nya vägen och efter drygt tio år så hade man lagt grunden för sin framtid. Med hjälp av samlad kraft från sociala insatser, utbildning, stadsplanering, arkitektur, infrastruktursatsningar, etc så gick det. Bland annat är stadens innevånare oändligt stolta över sin kollektivtrafik i form av en Metro på en bana som går på pelare genom staden. Den sköts minutiöst. Colombias enda spårbundna kollektivtrafik. Och så har man tre kollektivtrafiklinjer i form av linbanor upp på bergen till de mest utsatta bostadsområdena.

 

Om man skall göra ett fungerande vägval i Backa och Biskopsgården så är lösningen inte fler poliser. Istället måste lösningen utgå ifrån bättre skolor och utbildning, en fungerande integration, andra aktiviteter än droghandel och en annan målbild för unga män än deras egen upplevda heder och den falska styrkan som kommer av att hålla ett skarpladdat vapen i handen.

 

Det amerikansk folket gick till val och fick sig en överraskning. Och den skall de nu leva med i minst fyra år, om de överlever så länge. Jag är ganska säker på att de flesta som röstade på The Donald inte tänkte igenom sitt val särskilt noga, utan bara lät det passera som en kul grej och ett långfinger i luften mot etablissemanget. De brydde sig precis lika mycket om beslutet som den amerikanske turisten som vi mötte en regning dag i Cocora-området.

 

Vi var på väg ner för stigarna som blev allt lerigare bland annat beroende på de turister som inte orkade gå, utan som red upp för berget. För att kunna stiga åt sidan när vi mötte en grupp om fyra hästar med ryttare, ropade jag till den amerikanske turisten som satt på den första hästen om de skulle välja stigen till vänster eller höger.

 

”Why don’t you ask the horse”, blev det loja svaret och efter en skarp vissling från ledaren som gick bakom allihop vek den första hästen av åt höger och de andra följde efter utan att ryttarna gjorde något åt detta val.

 

Men vårt val blir att ta en pilsner istället, en fredagspilsner.