Den nya tidens vandring

Den senaste tiden har det talats mycket i konungariket Sverige. De som yttrat sig har varit vältaliga eller i alla fall ordrika. Det är sammantaget inte så mycket som blivit sagt. Man fascineras av hur mycket energi som förbrukats i dessa samtal, samtal som bland annat handlat om energibrist.

Vår nya svenska resa kommer i bästa fall att börja den 30 september eller strax där efter. Det krävs bara att allt går som på räls och att alla rättar in sig i ledet, efter att ha fått framstå som starka en kort stund i strålkastarljuset. Och färden kommer att vara i fyra år om ingen spårar ur under tiden.

Längs resans väg står många bredvid och torgför sina uppfattningar. De roligaste är alltid de som säger emot sig själva. Ett liknande exempel från långt bort är delstaten Montana i USA. Det är en av de minsta delstaterna där, med en dryg miljon innevånare. Montana anses vare en av de stater som är störst motståndare till den centrala makten i Washington. Trots det tar montanaborna emot mest federala bidrag per capita. Här kan man komma med resonemang om att såga av den gren man sitter på, samt att äta samma kaka två gånger, minst två gånger.

Med plakat och starka röster ropar våra åskådare ut sina krav och idéer om lösningar på alla de problem som formulerats. En sak som inte lyfts så högt på agendan är vem som har problemformuleringsprivilegiet.

Motståndarna står på var sin sida om kortegen. Men fler än vanligt är tysta. De befinner sig på rätt sida om sin barrikad, till och med bredvid sina vänner. Men de säger ändå inget och ser sig lite besvärat omkring och över till andra sidan, för att ha koll på vem som eventuellt uppfattar att de är där. Vem som kan komma att höra av sig!

 I princip alla som uppehåller sig utmed vägen vill ha pengar från dem som passerar. Av ett eller annat, mer eller mindre tungt vägande skäl, bra eller dåligt, nytt eller gammalt, det betyder ingen, bara de kompenseras. Ingen bryr sig om någon annan än sig själv och den egna tillvaron.

Att tänka efter före är inte heller någon dygd i detta sammanhang. Som när någon under paradens inledning ställde sig på sin lilla pall och krävde att man skulle leta efter personer i ett register som inte var sökbart, utan att man visste exakt vem man letade efter.

Problemet är detsamma som det alltid har varit. De grundligt genomtänkta lösningarna till de formulerade problemen är alltid tråkiga. Svaren man får är allt annat än sexiga. Alla blir ledsna. Följarna som tvingas svälja något som känns som en ström av ljum välling. Rubriksättarna som blir blåsta på allt det där som säljer och som utan nyanser kan kastas ut över folket. De som marscherar mellan de två sidorna blir rånade på sina järnrör, falukorvar och väl inövade repliker.

Så där står de och där går de. Långsamt blir de lika besvikna allihop. Gemensamt färdas de in i en grå och vardaglig verklighet av bekymmer som inte vill ta slut.

Och vad ska vi då göra åt detta. Jo, låt oss le, ta på oss en tröja, ett par raggsockor, köpa ett par torgvantar utan fingrar och konsumera öl från våra lokala småbryggerier.

Och så vi tar en pilsner, en fredagspilsner.