Månad: december 2020

Vår relation till öl och sprit och på senare år även till vin, sitter djupt i oss trots att svenskarna statistiskt hamnar en bit ner på listan över världens alkoholkonsumenter per capita. Vi, det vill säga ni som läser detta och jag som skriver, har få eller inga minnen av en tid utan Systembolaget. Göteborgssystemet var först i Sverige och såg dagens ljus redan 1865. Vid motbokens avskaffande 1955, uppstod ur högarna av återvinningspapper, vårt nuvarande Systembolag.

Begreppet är inte så långsökt: Man satte hanteringen av alkohol i lagligt system.

Sålunda har det inte varit så här så länge. Jag har farsans motbok hemma. Det verkar inte som om det finns någon överbliven ranson att hämta ut.

Men för någon vecka sedan var det en alltför tät kö utanför Systembolaget Öl i Nordstan. Trots Corona-tider var det trångt och inte något mexikanskt blask människorna suktade efter. Att utan skyddsnät (munskydd) riskera livet för billig starköl, det är svenskt, det är tradition!

”Morgondagens Bryggeri” hade rundat Systembolagets regler och bolaget tvingades sälja burkarna för fem kronor styck. Detta har rättats till sedan dess och kommer inte att upprepas.

Att stå i kö för sin ranson av ransonerad starköl, det är så det ska vara.

Väder är en gammal företeelse, det är inte julfirandet. Med Jenny Nyströms bilder på tomtar och Charles Dickens ord om den olycklige och snåle Scrooge, skapades vårt kommersiella julfirande.

Men hallå, vädret då!

Lugna ner er. Det snöklädda Jullondon som Dickens beskrev har ingen nu levande person upplevt. Under början av 1800-talet låg snön vit och djup i Storbritannien och britterna åkte skridskor på Themsen. Detta var vid slutet av det som kallas ”Den lilla istiden” och det var följaktligen kallt. (Minns även Karl X Gustavs tåg över Bält 1658.)

Förutom Dickens snödrivor så finns det ett annat årsbarn med hans klassiska ”A Christmas carol”, nämligen, något förslag?

Bra, helt rätt, ni kan ju, alltså, julkorten började säljas och skickas 1843. Detta anges ofta som starten på kommersialismens höjdpunkt, vårt västerländska julfirande.

(En avsevärt svårare fråga från ett helt annat sammanhang är: Vilken är kopplingen, via Dickens roman David Copperfield, till det harmoniska och lyckliga äktenskapet mellan Anders o Catharina Hägglin?)

Mixen av det tyska julträdet och den brittiska köplusten står sig ännu stark. Maten på borden kommer och går. Jag ska inte trötta er med uppräkningen av alla olika sillsorter, köttinläggningar och former av lax på längden och tvären, som kommit och gått från julborden, bara under det gångna decenniet.

Med starka stämmor står vi där bland alla nymodigheter och utbrister: Vi vill ha det som det var!

Med denna musikaliska illustration önskar jag er lycka till i er strävan att nå fram till den 24.e i ett stycke. God tur!

Hej,
Min fru är trött på att se och höra vad Donald ljugit om medan hon sovit, han ljuger mest om natten på grund av tidsskillnaderna på vår planet. C vill helt enkel inte höra mer om ”lögner”, ”fake news” och ”alternativa fakta”, hon vill inte ens läsa orden.

Donald är duktig på de stora lögnerna och ganska usel på de små. Stora lögner är de om två miljoner raderade röster av ett företag vars demokratiska sympatier finns bakom döljande draperier. Den lilla lögnen säger mätbara saker som att ”Barack Obama är inte född i USA”. Men precis som när du ställs inför frågan: ”Har du slutat slå din fru?”, så tvingades Obama ge ett erkännande till Donalds lögn, genom att bestrida den och publicera sin födelseattest.

Hitler skrev att det är lättare att få folk att tro på en stor lögn än på en liten, till exempel den om en judiska världsomspännande konspiration, eller att alla grannländer förbereder en attack, vilket samtidigt ger att alla pacifister saknar patriotism.

Svensk media kämpar med att hantera lögnens tidevarv. Hur undviker man att ge lögnarna och lögnerna trovärdighet? Orden har makt och när de upprepas hela tiden i rubriker, ingresser och intervjuer, så fastnar de. ”Valfusk”, ”Jag fick fram vaccinet”, ”det stulna valet”, kommentarerna till Donalds uttalanden blir en viktig del i spridningen av historierna som sprutar ur munnen på jättebabyn på andra sidan Atlanten.

På våra egna bakgårdar är det lite tvärtom. Den som skriker högst är inte den som är mest framgångsrik. De arga männen med järnrör, svastikor och en hundraprocentig avsaknad av kunskaper i elementär matematik och statistik, de kan man avfärda med svepande handrörelse. Vi kan och vi vet bättre.

Men de små orden, den vardaglig anpassning av det tillåtna, skämten, vi påverkas långsamt, vi kanske inte ens märker det, men bit för bit, med små, små steg. De vrålande rasisterna kan man hantera, men de tysta och smygande kommentarerna och föraktet utklätt till humor, det ständiga bruset, det som man inte kan värja sig emot.

Och vilka är det som talar i de små orden, som skämtar och som tar de små, små stegen, så små att de inte är mätbara i de digitala stegräknarna?

Donalds bästa gren i lögnernas rike är att styra vår uppmärksamhet bort från något känsligt och över till det som han vill få oss att prata om.

Hur många av oss var nervösa inför valdebatterna om Biden skulle visa senilitet, snubbla på orden, häva ur sig något tokigt? Men hallå, vem hade fått oss att tro något sådant, varifrån kom vår vision om Sleepy Joe?

Vi får ta rygg på Kristian Wedel (GP). Hans kåseri ”Jag skriver som Trump pratar”, borde få en större spridning i världen utanför 031-området.

Så låt oss vara varsamma med orden och inte slita ut dem.

Hälsningar från den sjunde våningen