Allting var alltid bättre förr och ju förr desto bättre. Det vet ni ju allihop. Och visst ligger det något trösterikt i dofterna från farmors kök, ljudet från morfars slipmaskin och alla smakerna av sedan länge begravda varumärken.
Men glöm inte att nostalgi för inte så länge sedan ansågs vara en farlig och i särskilt allvarliga fall, dödlig sjukdom. Ok, det var på 1600-talet, men ändå, det är inte så länge sedan. Och britterna röstade nyss för att lämna EU i en eufori över sitt gamla goda arv från det brittiska imperiet. Där solen aldrig gick ner och som rymde en fjärdedel av alla människor på planeten. Över allt detta regerade drottning Victoria hela tiden, nästan. Och när hon inte kunde sprida sin säd över världen spred hon sina barn till Europas kungahus. Det gick sådär.
Brexitörerna höjde sina höga och högtidliga stämmor och gastade så ljudligt de kunde om sin moraliskt högt stående historia och hur de såg sig som företrädare för det oantastliga brittiska imperiet som styrde över stora delar av världen. Där skedde minsann inga övergrepp och alla innevånarna i kolonierna var glada och nöjda med sin lott och är så än idag.
En pikant detalj är att en brittiska minister i början av 1960-talet gav order om att vissa arkiv skulle förstöras. Detta för att kommande regeringar utan rätt inställning och attityd till brittisk kolonial historia, skulle få tag i något material ”som kunde genera Hennes Majestäts regering”. De värsta delarna av det arkivet tros ha omfattat information om den brittiska arméns tortyrcentrum i Aden i Jemen.
Det enda vi med säkerhet kan fastställa är att de gamla goda tiderna aldrig existerat. De har helt enkelt inte funnits, utan är skapade sagor i våra allt annat än pålitliga minnen. En moderniserad föreställning om hur saker och ting var. Som det underbara med att enbart ha kallvatten i lägenheten och trevliga dass på gården. Skitkul i tio minusgrader, men så charmigt det var.
I grupper på Facebook visas det gärna bilder från tiden då Göteborg var en industristad med varven som kronor på ett rostigt och skitigt verk. Då som det verkligen hände något i hamnen. Att inga göteborgare därför hade tillgång till älvstränderna, det gjorde inget. Där var ju i både historiens och föroreningarnas ljus, inte särskilt trevligt. Men det nördiga igenkännandet av alla fartyg som anlöpte hamnen eller som byggdes på varven, får man stilla beundra som trivial kunskap, som trots allt gör sig på quiz i rätt sammanhang.
Städer lever och utvecklas annars dör de. Vi bygger och renoverar för kommande generationer av göteborgare. Det ligger mycket i namnen på böckerna i Per Anders Fogelströms romansvit som tar sig från ”Mina drömmars stad” och ända fram till ”Stad i världen”.
Störst problem får er historietecknare när de nostalgiska listorna på Spotify dyker upp. Så trevligt det är att ta sig en promenad längs minnenas allé till gammal musik från första decenniet på 2000-talet.
Men tänk istället på de goda tiderna för hundra år sedan då svenska kvinnor gick i fotsida kjolar som dolde deras ben och fötter, bar schalett för att dölja sitt hår, abort var olagligt och de röriga kvinnorna saknade givetvis rösträtt. Heja moderaterna och dåvarande partisekreteraren Sofia Arkelsten som för några år sedan tog i ända från tårna i nostalgiska tonarter och beskrev högerpartiets kamp för kvinnlig rösträtt. Lyckligtvis fanns det historiskt bevandrade personer som kunde rätta den något generade riksdagsmannen. Så hette det då det begav sig!
Trots nostalgins ljuva och lockande famn, så föreslår jag att vi låter historien visa oss vägen mot framtiden.
Så i vilket gammalt register lagrar vi den här informationen. I fredagspilsnerarkivet!