Månad: juni 2021

Så tog Sverige paus. Stängt på grund av Midsommar. Under studietiden jobbade jag på Securitas larmcentral. Midsommardagen var årets lugnaste dag. Till och med buset skulle ut på landet. Detta var dessutom innan det nya traditionella kulinariska inslaget i svenskt midsommarfirande slagit rot; Midsommardagspizza. Det var svårt att hitta öppna restauranger.

Regeringskrisen verkade gå i ide eller så berodde uppehållet på att Löfven åkte till Bryssel för att gå på kalas. Han for direkt hem. Det gjorde inte Mette. Hon åkte hem via Amsterdam. Till andra halvlek hade hon fått på sig rätt tröja. Med det tog hon nog ett par behövliga poäng hos befolkningen där hemma. Lövfen borde nog chansat och tagit vägen via Glasgow om FHM nu tillåter statsministrar att avvika från den uppgjorda rutten. (För den oinsatte, så höll jag en uppskattad föreläsning vid middagsbordet på Midsommarafton som kan ge ledtrådar till de nordiska statsministrarnas resväg).

Själv tillbringade jag sålunda Midsommar 2021 i Göteborgs norra skärgård i Öckerö kommun.

Alla små bråk verkar upphöra under årets kortaste natt. Om det beror på tidsbrist innan aktiviteterna som skapar kö på BB i mars vidtar, vet jag inte. Jag kan numer möjligen delta i diskussionen om huruvida Midsommarstången är en fallos- och fertilitetssymbol eller inte, om den skulle komma upp. Ett nyhetsinslag kommenterade att feminister istället dansar runt en installation av grenar och gräs som mest ser ut som ett kvinnligt kön, en Midsommarsnippa. Ingen låter sig provoceras av det.

Och inga journalister har hört Kenn redogöra för hur man transiterar genom denna öppning på midsommarnatten och vad som händer med oss vid en sådan resa. Något att skriva en roman om!

Dock fick jag höra en sak som jag inte faktagranskat. Man ska undvika faktagranskning när historierna är tillräckligt bra. Alltså, när vi hoppade i ring runt bonsaimidsommarstången på Öckerö och kvackade till de små grodornas sång, då deltog vi i ett kollektivt hån av den franska kulturen beställt av brexitörerna. Eller kanske skrevs den hundra år tidigare vid Napoleonkrigen. Men vi hade i alla fall inte folkdräkter på oss.

Sedan åt vi. Och drack. Jag intog en traditionell svensk attityd och avstod det enda genuint svenska på midsommarmenyn. Trafikverket rekommenderar det och vi svenskar följer våra myndigheters rekommendationer.

Förutom brännvin, kryddat, fanns det sill och potatis på bordet. Sill, denna utpräglade fattigmanskost gjorde sitt intåg i traditionerna hos medelklassen under det glada tjugotalet, alltså 1920-talet. Ofoget att gräva upp omogen potatis härrör från samma tid.

Jordgubbar ska vi bara inte tala om. Jasså, okej då, stulna från Amerikas ursprungsbefolkning landade ”gubbarna” hos franska trädgårdsmästare. De såg ut som smultron på den tiden. Idag hade det benämnts DNA-manipulation, då hette det växtförädling. Och vips, nej det tog åtskilliga decennier, så hade fransmännen odlat fram något som betraktades som en läckerhet. Via olika hov och högre stånd landade det även bland svenska bönder.

Tant Elin (bonden Johans fru) på Bleket undrade varför sommargästernas barn alltid dog i det höga gräset utmed jordgubbslandet när de lekte indianer och cowboys. Det var innan hon skulle skörda och upptäckte att den första raden inte innehöll en enda röd gubbe. Då tog kärringen fram lien.

Så traditionella är våra kulinariska traditioner på Midsommar. Och vem vet, kanske kan vi håna fransmännen tillsammans redan vid nästa års dans kring valfri representation av vår fertilitet.

Med en Folkale från Odd Island Brewing i handen, ser jag fram emot att få se er alla igen.

Jag tänker lite på ett par av tonårstjejerna som hänger på Kungsviken ute på Orust. Typiskt bra tjejer, en av dem är dessutom väldigt duktig fotbollsspelare. De kör A-traktorer. Fräcka fordon som deras pappor köpt, det är inga hemmabyggen.

A-traktorn är väl definierad av Transportstyrelsen. Även om man förenklade reglementet nyligen, så är det fortfarande klart vad som är att betrakta som en A-traktor. Dock används i princip inga i jordbruket. De framförs i 30 km/tim av personer under 18 år. Då och då överstiger farten 30 km/tim. Tjejernas kompis togs av polisen förra sommaren då hon körde i 90 km/tim på väg 160 mellan Varekil och Henån. Polismannen noterade noga i rapporten att han inte hade några som helst invändningar mot hur fordonet framfördes.

Cyklar framförs av väldigt många svenskar. A-traktorer framförs av förhållandevis få svenskar. A-traktorn har myndigheten full koll på. Definitionen av en cykel är det värre med. Och då ska vi inte prata om elcyklar. För elcyklar finns inte!

Först fanns det bara golfbilar och permobiler innan en fuskande proffscyklist blev påkommen med en elektrisk hjälpmotor. En sådan bra idé tyckte till exempel kinesiska företagare som hade tillgång till alla komponenterna som behövs. Göteborg översvämmades av graciösa kvinnor i övre medelåldern som värdigt cyklade uppför Masthuggets backar. Bredvid dem slet män ur alla åldrar, män klädda i lycra, med att ta sig upp med sina 27 växlar, så att svetten stänkte. Nu kör även män elfordon med trampor. Dess motor är på max 250W och deltar i cyklandet upp till 25 km/tim. Detta benämns cykel med elassistans. Nyckelordet är trampor!

Minns ni killen i Linköping? Han for fram på en mountainbike och behövde inte trampa. Det gick fort, väldigt fort. Poliserna som stoppade honom skulle testa för att se hur fort han hade kört. Efter att de nått 98 km/tim vågade de inte fortsätta testet. De konstaterade att bromsarna inte var tillräckligt bra för detta fordon.

Elassisterade fordon, minns ni hoverboards? Det var de som brann upp när man laddade dem. Segway, en sådan har till och med jag kört, två gånger, på inhägnat område. Finns de fortfarande? Eldrivna longboards ser man ännu, då och då.

På listan över definierade fordon med el- eller konventionella motorer finner vi moped klass II, moped klass I och lätt motorcykel. Den senare ansågs killen i Visby framföra, fast han hävdade att han satt på en moped klass I. En sådan får gå i 45 km/tim, han körde i 84 km/tim. Han hade mixtrat lite med kablarna bara. Men han hade inte hjälm, registreringsskylt eller löst försäkring. Dessutom var hans körkort indraget, vilket gjorde att han dömdes för grov olovlig körning. En kunnig person i motorcykelbranschen ansåg att den var att betrakta som en bra enduromotorcykel. Polisen skrev: ”Ingen obalans och bra bromsar på fram- och bakhjul.”

Elsparkcyklar, de kallas så för att de ofta inte fungerar och då måste man ta till muskelkraft för att komma framåt.

En nåd att stilla bedja om är att Transportstyrelsen lägger några månader på att få fram definitioner för fordon som drivs med assistans från elmotorer. Det är inte svårt! Med sådana definitioner kan vi bestämma vad man får och inte får framföra på till exempel trottoarer.

Personligen tycker jag att en nollnivå, 0, (noll), är ett eftersträvansvärt mål för alla former av motorassisterad framfart bland gångtrafikanter. Man får idag inte cykla på trottoaren. (Barn under åtta år får det.)

Tips till Transportstyrelsen: Kräv hjälm för de som åker på elsparkcyklar så försvinner snabbt en hel del av lusten att använda dem.

Allt nytt är inte bra. Och vi förståndiga äldre bör tas på allvar, ibland. När vi inte förstår vitsen med en nyhet tenderar vi att klaga. Men när nyheten återfinns i drivor längs gångstråk och på torg, när nyheten kryssar mellan oss som vore den den värste Stenmark, då betraktas den som besvärande.

Dessa ord sköljer vi ner med Sigtuna Brygghus N.A.P.A, troligen Sveriges bästa lågalkoholöl.