Enligt all svensk media med ursprung i 08-området så är det kaos i Sverige. Snöovädret får helt enkelt Sverige att antingen blåsa bort eller stå still och de drabbade formerar köer på Stockholms olika redaktioner för att delge oss sina strapatser. På förekommen anledning vill jag informera att samma situation inte råder i 031-området men att symptomen trots det är partiellt snarlika. Således fungerade den nyinvigda Alependeln tyvärr inte under måndagen. Trots att bland andra Lasse Kronér stod för festligheterna vid söndagens invigning, så räckte det inte ända fram till startlinjen och absolut inte ända in i kaklet.
Men vi har andra saker i Göteborg som är riktigt rejält på tapeten även i ett nationellt perspektiv. Jan Troells film ”Dom över död man” har just haft premiär och plötsligt skriver och talar alla om ”vår” hjälte. Vi har ju ett monument över Torgny Segerstedt här med den berömda inskriptionen: ”De fria fåglarna plöja sig väg genom rymden. Många av dem nå kanske ej sitt fjärran mål. Stor sak i det. De dö fria.”
Ja, han till och med verkade här och gav ut tidningen ”Göteborg Handels- och Sjöfartstidning”. När Sveriges regering och samlade industri under Andra världskriget med alla medel, bland annat censur, försökte få Segerstedt att sluta häckla de tyska nazistiska horderna, då tog familjen Hjörne på GP glatt över alla annonsörerna som bojkottade den rakryggade Segerstedt. Så blev GP största tidning i stan.
Sålunda var Torgny Segerstedt en sann hjälte i historiens ljus fast hans tidning gick under och han själv dog innan kriget var slut.
Vi har ganska få svenska hjältar men en annan hade kvaliteter som liknar Segerstedts. Det var ”Den svarta nejlikan”, ambassadören Harald Edelstam. Han gick och han körde sin Mercedes runt om i Santiago i Chile under kuppen 1973 och räddade liv. ”Sverige, det är där jag går” sa han och svenska UD gjorde allt för att stoppa honom. Det lyckades de inte med förrän han kom hem till Sverige och de kunde stoppa undan honom någonstans.
Det skall vara kärvt att vara hjälte, då kan man bli omskriven på film. Det är en paradox att man just nu kan se dokumentären om Olof Palme samtidigt med filmen ”Call girl”. Det luktar spekulation om den senare filmen. Riktigt illa luktar det faktiskt. Man kan säga mycket om Olof Palme men han satte inte på prostituerade. Han var svår på fruntimmer och hans älskarinna satt med övriga familjen Palme på begravningen, men det är en helt annan sak.
Att vara svår på fruntimmer hade Palme faktiskt gemensamt med de två andra hjältarna ovan. Denna egenskap har dock inte lyckats fläcka ner deras rykte.
Men, hur är det då med kvinnor som är svåra på karlar? Hur skrivs deras eftermälen? Var är historiens alla kvinnliga hjältar som stod upp för frihet och rättvisa och som avverkade ett antal älskare i förbifarten? Inte här, inte där, borta!
När jag rannsakar historien så finner jag inga sådana hjältinnor, fast de givetvis finns. Det närmaste man kommer är historien om en kvinna som är hjältinna för många och som lyckades skapa historia, trots ett snedsteg. Hon hette Maria och var från Palestina. Jag tror hon var trolovad med en snickare som hette Josef. Lite olyckligt blev hon gravid med en annan snubbe men hon lyckades få ihop en tillräckligt bra historia som omgivningen köpte och snickaren tog ansvar även för den första ungen.
Min egen historia, den handlar i dag om julfredagspilsner och den hoppas jag att ni alla tror på.
Julfredagspilsner på fredag på restaurang Hemma hos på Haga Nygata 12 från kl 17.00