Det gäller att säga det på rätt sätt!
Från det att jag var sådär åtta år gammal och uppåt tonåren, klagade mina föräldrar på att jag läste för mycket serietidningar. Fantomen, Seriemagasinet och Agent X9 var exempel som inte föll dem i smaken. Kalle Anka var okej och mina Tintin-album sågs som någon sorts kultur.
När Fantomen rör sig står blixten stilla, gammalt djungelordspråk.
Med tiden utvecklades Fantomens karaktär och omgivning av den svenska redaktionen. Han slogs inte bara mot lömska skurkar och vilda lejon, nej han tog upp kampen mot både apartheid och slavhandel. Och hans flickvän Diana fick jobba åt FN.
Nu läser folk lite okritiskt om saker och händelser på Facebook.
Men allt går i vågor och allt har sin tid. Även om motståndet mot valjakt består överallt utom i Japan och Norge. Valsafaris har blivit business.
Sedan ett par år har vi förberetts av aktivisterna på att åka tåg till Tokyo och Buenos Aires. De som har råd till detta vill säga. Flygskammen kastades över oss som grå fuktiga dukar. Det talades om konkurser hos flygbolagen. Samtidigt investerades ofantliga summor i bland annat det förlusttyngda bolaget Norwegian.
Och nu så ska här ut och resas och bokningarna hos reseföretagen slår i taket och säkerhetskontrollerna på storflygplatserna korkas igen.
Aktivisterna, som vill få oss att ändra inställning till det som de är för eller emot, försvinner och ersätts av nya. När det inte längre finns några tillbedjare vittrar de gamla altarna till grus och försvinner. Men som pigga champinjoner dyker det upp grupper med nya företeelser att kritisera och säga nej till.
De militanta veganerna i norra Sverige brände ett antal av Scans lastbilar på nittiotalet och Umeå blev centrum för motståndet mot kött på våra tallrikar. Det stärkte säkert gruppens sammanhållning där. Det är ju så spännande att få göra sönder andras saker.
Vi fick trädkramare som klättrade upp i träden. När gamla damer tog sig upp i almarna i Kungsträdgården i Stockholm blev det till en saga som fortfarande berättas i Sverige. Utanför Ljungskile gick det inte lika bra och vägen byggdes som planerat.
Alla har inte samma engagemang. Verkligheten är inte så lätt att ta till sig och när en demonstrant limmar fast sig på vägen har många svårt att identifiera sig med det.
Om världen nu ska räddas, om den ens vill räddas, så måste vi ändra attityd till mycket och skaffa oss nya rutiner. Däri ligger miljöaktivisternas pedagogiska dilemma. De verkar mäta sin framgång i hur många personer de lyckas förarga med sina aktioner och utspel.
Det enda som händer då är att folk blir förbannade. Och förbannade medborgare lever inte upp till miljörörelsens förväntningar.
Då återstår alltså Fantomen. Låt den Vandrande Vålnaden gå på gatorna igen och visa på skogsskövling, förstörd åkermark och introduktionen av kemiska medel som vi inte har en aning om riskerna med.
I gåsmarsch bakom honom tar vi en pilsner, en fredagspilsner, en sommarfredagspilsner.