Så blev det vartannat år igen och det bar iväg på en ny turné. Två nya saker på denna resa, nytt land, Colombia och nytt ressällskap. För första gången sedan resan 1996 reste vi BF, vilket uttyds barnfritt.
After Ski på hotel Serena i Dimaro
After Ski är en viktig del av varje skidresa som företas av svenskar. Alla svenskar tror gärna att denna företeelse som så påtagligt färgar Sälen och Åre är stor överallt i världen. Så är det inte riktigt och då får man ta med seden dit man skall. Sålunda lastade vi musiker, instrument och förstärkning i bussen tillsammans med allt annat. Och visst lät det precis som det skulle.
Jag gillar barfotamusiker
Vid ett vägskäl
När man står vid ett nytt vägskäl blir man ofta tveksam. Oberoende om vägskälet är bara ditt, din familjs, dina vänners eller din världs, så kan du tveka.
”Kan du vara snäll och tala om vilken väg jag ska gå?” frågade Alice Solkatten vid vägskälet.
”Det beror på vart du vill komma”.
”Det spelar inte så stor roll vart”.
”Då spelar det inte så stor roll åt vilket håll du går”, svarade Solkatten.
Förhoppningar och rädsla präglar människor vid olika vägskäl. För dryg trettio år sedan stod tio unga män vid ett vägskäl utan att de funderade särskilt mycket på det. De visste inte ens om att det var ett vägskäl, för de skulle åka till södra Polen och till staden Chorzow, som ni aldrig hört talas om, för att se på VM-kval i fotboll. Året var 1989.
Vi passerade Östberlin och bytte tåg på Ostbahnhof. Ett par av de unga männen hade aldrig sett muren så jag ledde dem med hjälp av en taxi dit. Det är gångavstånd, men vi åkte runt en stund. Vad gör väl det, vi var ju i Östeuropa och där var allting gratis efter att man växlat. Det var det sista vi såg av den muren.
Av bekvämlighetsskäl och tillgång till öl valde vi Krakow som utgångspunkt för vår vistelse. Min kompis Barbara som råkar vara från Krakow var på plats och hjälpte oss tillrätta. Bland annat besökte vi Europas då största stålverk, Nova Huta. Nova Huta är också namnet på den förort där stålverket ligger. Barbara är uppvuxen där. Hon hade aldrig satt sin fot inne på industriområdet och hon kände ingen som fått gå dit utan att jobba där. Nu följde hon med tio unga svenska män, i inte alltför snygga kostymer, på en bussfärd bland skorstenar och smältverk där färgen på röken varierade i alla regnbågens färger medan vi såg på.
Vi hann också med ett besök i Auschwitz och förstod varför den svenska förbundskaptenen Olle Nordin förbjudit spelarna att åka dit före matchen. Efter det besöket hade vi ordnat med ett studiebesök på bryggeriet Zywiec. Det var ett tungt vägande skäl.
Sverige vann med 2-0 och vi tog tåget på kvällen den 25 oktober, min födelsedag, mot Prag. På tåget mötte vi Ludmila som var doktorand på ekonomiska institutionen vid universitetet i Prag.
Prag var dekorerat med par av sovjetiska och tjeckiska flaggor för att fira vänskapen mellan nationerna. Det var sista gången den vänskapen firades.
Vi drack skum öl, tycker jag. En del av restaurangerna som Henry ledde oss till bryggde sin egen öl, som bara såldes där. Mikrobryggerier skulle vi säga idag, men det visste vi inte då. Var det ännu ett vägskäl?
Staropramen kan inte betraktas som ett mikrobryggeri, men vi fick tömma ölfatet i deras vackra ölpub med hjälp av en cykelpump. Kolsyran var slut, men ölet var säkert bra. Idag finns det kolsyra i Tjeckien.
Ludmila och ett par av hennes kompisar hängde med oss under dagarna i Prag. Vi förde samtal om läget i deras del av världen, där östtyska medborgare hade funnit en reva i järnridån. Över 100 000 människor hade demonstrerat i Leipzig helgen innan, utan att polisen ingripit. Vad kan detta leda till undrade vi den 28 oktober innan vi reste hemåt. Efteråt vet man, då och där förstår man inte särskilt mycket.
Yran över de nya vägarna mot framtiden överväldigade oss.
Nu står vi vid nya vägskäl. Var fjärde av oss vill gå tillbaka till då. Och en inte ringa del av oss tvekar och några företrädare vill ta de tjugofem procenten i handen och vandra någonstans med dem.
Var uppmärksam på vägskälen!