Månad: februari 2011

Mina barn har börjat bli skattebetalare. Det vill säga de betalar nu skatt på sina, via hårt arbete, surt förvärvade slantar, eller i alla fall arbete som simlärare. Tidigare betalade de kapitalskatt och moms dock utan att de hade någon som helst insyn i föräldrarnas hantering av deras tillgångar. Ledde bland annat till investeringar i Telia! Alexandra kommer därför att kunna utnyttja ett förlustavdrag i årets deklaration. Hade kanske varit roligare att betala skatt på en vinst?

(Fast en mycket förvånad men nöjd Christoffer ringde häromdagen och undrade vem som plötsligt slängt in 10 000 på hans konto. En aktieindexobligation som alla hade glömt.)

Den kommunale överförmyndaren hann ikapp oss när vi trixade med Jonathans arv efter morsan. Skitjobbigt! Vi var tvungna att öppna ett nytt konto och föra över alla pengarna dit. Så numer sitter överförmyndaren och tittar på ett tomt konto på Handelsbanken. Det är att utnyttja modern teknik på rätt sätt. Nåväl, Jonte fyller 18 i april och då försvinner hans konton från min dator i en rökpuff.

Hur som helst så muttrar ungarna lite beskt när lönebeskeden kommer. Då håller jag ett brandtal om det svenska samhället och allt de får för sina skattekronor. Jag tar gärna ut svängarna lite och beskriver enkelheten i det svenska skattesystemet jämfört med de flesta andra jämförbara länders omfattande byråkrati. (Vissa system med ”Flat tax” kan anses vara enklare men definitivt inte utjämnande!) Och slutligen pekar jag på att skatteplanering är en tynande bransch i Sverige. (I en bisats nämner jag alltid svågern som numer är tipschef på skattemyndigheten och har egen personlig skyddsväst. Skvallra gärna hos den coolaste skattmasen i stan eller i alla fall han som drar störst storlek på skottsäker väst.)

Ingvar Kamprad?

Då reser jag mig upp igen och smashar till med Stefan Persson. Det är inget blaha blaha det inte. Han betalar en miljard i inkomstskatt per år utan knussel. Nja, rätt skall vara rätt. Han och hans syster betalar tillsammans över en miljard i skatt per år, men ändå!

Men ändå! Sig själv och sin egen plånbok är man närmast. Lite surt är det. Är på väg till banken för att göra en fyllnadsinbetalning av skatt efter fastighetsförsäljning. Skall det verkligen behöva vara så? Skatt för att vi bott?

Som ett jämförelsetal så har jag och Catharina haft en extra inkomst på 24000 per månad i 23 år bara genom att bo. Ruvat liksom. Kanske värt en miljon i skatt.

Men nästan precis som jag och Cath dribblat med våra ungars pengar har grabbarna Hosni, Muammar och Ben Ali gjort detsamma, fast i lite större skala, i sina respektive länder. Först gjorde de det kanske i vällovligt syfte men sedan sprack den övertygelsen. Det senare tillståndet kom vi aldrig till, vi stannade i det vällovliga, även om ungarna tvivlar.

Och precis som överförmyndaren inte ingrep så ingriper inte de som kan. De som håller diktatorerna under armarna. För dessa diktaturens kreatur kan inte klara sig själva. USA och Israel stödde Hosni, Berlusconi stödjer Muammar och fransmännen stödjer resten. Så när nu de korrumperade diktatorerna faller som käglor, försvinner inte det nedärvda beteendet bland folk att sko sig på andras bekostnad, över en natt. För mycket står på spel för männen i skuggorna.

”I want to know who the men in the shadows are. I want to hear somebody asking them why.”
(Jackson Browne)

Men så här har vi ju alltid gjort!

Precis, så har vi alltid gjort, en fredagspilsner nu igen!

Fredagspilsner på fredag på restaurang Hemma hos på Haga Nygata 12 från kl 17.00

/Häggan

Den som varit på en resa har alltid något att berätta. Så sant som det är sagt.

Om resan till Peru kan man berätta om svårigheter att röja snö från landningsbanor i Amsterdam och London. På grund av denna mellaneuropeiska brist på beredskap blev vi kvar i Göteborg i tre dagar. Sedan hamnade vi i Panama City och San Salvador innan vi lyckades landa i Lima. Ganska snurrigt blev det.

Det första man lär sig om Peru är att dess historia är mycket mer än Inca och att Incas främsta kompetens vid sidan om management var marknadsföring. Än i denna dag tror de flesta på de historier som Incas berättade för de spanska krönikörerna för drygt 500 år sedan. Det är en bedrift. Först i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet insåg arkeologerna att dessa historier enbart var sagor och att storartade högkulturer funnits på plats långt före Inca. Deras stora insats låg i att ta vara på de kunskaper som dessa folk skapat kring byggnadskonst, jordbruk, vävning och keramik.

I vårt Världskulturmuseum i Göteborg finns det till exempel vackra textiler från Paracas i södra Peru. Det är faktiskt så att våra textiler från Paracas är finare än de som finns på museerna där. Omfattande stölder och gravplundring har spritt Perus kulturskatter över världen. Våra textiler kommer från svepningar av mumier och donerades till Göteborgs stad av en privatperson. Då det troligen föreligger oegentligheter i hur textilerna lämnade Peru och kom i sagde göteborgares ägo, kommer dessa med största sannolikhet att återbördas till Peru. En ovanligt vacker historia i dessa sammanhang. Kanske!

Lika vacker är inte historien om Yale University i USA som trots ett gällande avtal med den peruanska staten inte återlämnar de skatter som deras medarbetare Hiram Bingham tog med hem från Matchu Picchu. Ett riktigt skurkaktigt amerikansk universitet, bara så att ni vet.

Från Matchu Picchu, eller rättare sagt hotelstaden Aguas Calientes nedanför ruinstaden, kan vi berätta om en annan skurk. Denne kan vara undertecknad eller ägaren till restaurangen vars glasdörr råkade gå sönder när jag passerade den, beroende på vilken sida av dörren man står. Som brukligt pratade man med inkastare för olika restauranger när vi skulle äta. Jag hade sprungit in och ut på restaurangen några gånger och när vi bestämt oss för grannrestaurangen skulle jag hämta ungarna som jag trodde var där inne.

Då var plötsligt en glasdörr in till restaurangen stängd och när jag försökte öppna den gick den i två bitar vilken snabbt blev många fler allt eftersom delarna slog i stengolvet. Det visade sig att det var en skjutdörr, dock utan pilar eller annan anvisning om hur den skulle öppnas.

Restaurangägaren presenterade då sitt krav på mig, han skulle ha 2000 USD för dörren. Jag skrattade åt detta och sa att eftersom han framförde ett så orimligt krav så var mitt intresse för en förlikning lika med noll. Polisen hämtades och jag förklarade min sida av saken och sade mig vara beredd att gå med till polisstationen bara jag fick äta min middag först, på grannrestaurangen.

När jag inte visade upp den förväntade rädslan för polisen var priset för dörren snabbt nere i 700 USD. Jag log överseende och sa till den kvinnliga delen av ordningsmakten att han med dörren förefaller att pruta. Hon ville inte heller ha med mig till stationen och nu var priset nere i 100 USD. För att få slut på samtalet erbjöd jag 50 USD. När då restaurangägaren vill ha 75 USD blev polisen vass i både ton och blick och han fick nöja sig med 50.

Återstår att se hur jag passerar dörren till Hemma hos för att beställa en fredagspilsner på fredag. Då kan även fler skrönor från vår resa berättas.

Fredagspilsner på fredag på restaurang Hemma hos på Haga Nygata 12 från kl 17.00

/Häggan

Det lackar! Lampor blinkar och glittret glittrar som sig bör. Andelen kulörta lampor förefaller minska i år även om en granne klätt in balkongen i blå ljusslingor. Kommersen satsar på nya rekord trots att familjen Hägglin i år lägger ner allt vad julklappar heter. Stämningen höjs av att det är både kallt och vitt ute även om vissa drivor redan börjat dra mot svart. Svart på vitt alltså, eller sanningen om man så vill, kanske. I årets juletider är det många som vill vara den som verkligen företräder det sanna ordet.

Mitt budskap till världen denna jul är att julfredagspilsnern blir lite tidigare än vanligt. För detta kommer jag kanske att få utstå en del spott och spe som det anstår varje budbärare av rang. För att vara budbäraren är alltför ofta mer riskabelt än att vara den som budskapet omfattar.

Mona Sahlin kämpar för att vara den som sätter dagordningen för tolkningen av sitt eget misslyckande. ”Det är de borgligas fel att vi inte vann valet!(?)”. Hallå eller, sicken briljant grej, först skjuter hon sig i foten genom att försöka baxa in de röda och gröna stollarna i Rosenbad, och avslutar sedan sin Golgata-vandring med att säga precis det som alla runt henne vill höra. Den budbäraren vet vad anpassning vill säga.

I häktet i London sitter budbäraren Julian Assange och han funderar kanske över läckande svenska damer. Vad han tänker vet vi inte men vi vet vad många tycker om honom. Vad som är sant är i detta sammanhang helt ointressant för de allra flesta. Det viktigaste är som vanligt att skjuta budbäraren. Vilket i detta fall är Assange och Wikileaks och inte de utsatta svenska kvinnorna.

Galileo Galilei skrev att jorden snurrar runt solen vilket fick den katolska kyrkan att bannlysa honom. Inte för att det han sa var fel utan för att det stred mot den rådande världsordningen. Daniel Ellsberg berättade 1971 för världen att den amerikanska armén ansåg att den amerikanska armén inte kunde vinna kriget i Vietnam. För detta ville den amerikanska staten röja Ellsberg ur vägen. Inte för att det han sa var fel utan för att det var fel sak att säga. Skjut budbäraren! Idag är både Galilei och Ellsberg erkända hjältar.

Men nu samlar sig stödjarna av den rådande världsordningen, det vill säga den amerikanska världsordningen, och vill rikta vårt fokus mot ännu en budbärare. Ramaskrin hörs från det svenska folkdjupet om det vidriga i att avslöja svenska tjänstemän med byxorna nere och handen i kakburken. Hur vore det om vi tittade lite på budskapet istället. Det är återigen det amerikanska försvaret som skapar information om sin egen verksamhet. Denna information ställer Wikileaks till vårt förfogande. Och den är omvälvande. Men den informationen har i sig inget att göra med budbäraren.

Den gamla ordningen är död, leve den nya. Det är inte längre John Waynes ordning som gäller. Kavalleriet kommer inte ridande för att i sista stund vara ”the good guys” som räddar världen. Kavalleriet kommer fortfarande ridande titt som tätt men de är från och med nu definitivt ”the bad guys”!

Så de goaste av gubbar samlas istället lite tidigare på fredag för att spisa det som dagen bjuder och prova vilka sanningar som för dagen är mest ifrågasättande eller politiskt korrekta. Därefter möts vi alla Hemma hos för att se om vi kan komma överens om hur stort världens behov i själva verket är.

Julfredagspilsner på fredag på restaurang Hemma hos på Haga Nygata 12 från kl 17.00

/Häggan