Tankar i en skidlift

Jag har tillbringat en vecka i de italienska delarna av alperna som kallas för Dolomiterna, närmare bestämt i den lilla orten Alleghe. Orten har cirka 1200 innevånare och där finns, förutom en kyrka, vars klocka verkar ljuda lite stokastiskt i förhållande till europeisk nomaltid, både charkuteributik och bageri, vid sidan om två kooperativa livsmedelsbutiker.

Väl i Alleghe åkte jag skidor, alpin skidåkning. Det innebär att man tar sig uppför berget i en anordning som kallas skidlift och sedan för egen maskin far ner för en iordningsställd bana som kallas pist. I liften på väg upp händer det att man, eller i alla fall jag, kontemplerar. Vid en av dessa stunder föll mina tankar ner i någon slags ordning. Sålunda kom jag på att i min ungdom fanns det minst en liftassistent vid varje dalstation, som hjälpte skidåkarna tillrätta.

Numer befolkas allt färre dalstationer av aktiv personal. De som står där idag har som uppgift att trycka på nödstoppet när turisterna trasslar in sig i plockepinnliknande högar. Tanken på dem som envist levererade T-byglarna under vintersäsongen, hängde kvar över den dagens ”after ski”, en aktivitet som vi anordnar på egen hand. Denna eftermiddag framsjöngs inte ett av standardnumren, men den uteblivna texten om iskarlen som uteblivit och smeden som besökt en tandläkare som var förstörd av sprit, ekade i de bakre delarna av mitt medvetande.

Som tredje ingrediens i min tankesoppa föll några bitar av våra resenärer i övre medelåldern. De samtalade om egna och sina barns olika sätt att finansiera nöjen, vardag, hyra, ja liksom livet, då för en tid sedan, i ungdomens dagar.

Iskarlarna försvann med isbolagen på grund av Electrolux och frysboxarna och en mängd yrken har farit ut i historiens glömska på samma, men också på andra, sätt. En bild från Ny Teknik nyligen dök upp på min näthinna, bowlingkägeluppställare. Lykttändarna och biografpianisterna försvann med ny teknik och så får ni lov att ta reda på vad en parmmätare gjorde. (Någon i gänget bodde på Parmmätaregatan på Hisingen för länge sedan, jag kan dock inte komma ihåg vem, men tack vare det kände jag pre-Google till yrket).

Nya lågstatusyrken poppar upp ur vår mylla och blir numer sedda med avsmak från de etablerade. ”Inte skall man väl syssla med sådant”. Minnet är kort bland före detta tidningsbud, bäckenpiloter och butikspersonal med de sämsta arbetspassen. Men en person utbrast till synes förvånad: ”Mormor var växeltelefonist”. (En av den tidens sociala medium).

Om det nu är så hemskt med de nya tillfälliga jobben, som styrs via nätet och handhållna enheter som kan kallas telefoner, varför är det så lätt att få personal dit? Cykla ut med mat till hungriga personer som har extra pengar i plånboken, skruva ihop IKEA-möbler för dem som tappat bort sexkantnyckeln eller varför inte bli elsparkcykelladdare.

Vad man tycker illa om och vad man står ut med, varierar från person till person. Det handlar ju inte om att vara avföringsdykare i indiska avloppsnät. Men rapportörerna beskriver och förfasas i vederbörlig ordning, över något de inte riktigt förstår. Detta är ju gubevars nytt!

”Gigekonomi” är en riktigare benämning än den tidigare ”delningsekonomi”. Detta är marknadsekonomi och har inget med vackra tankar om hållbarhet att göra. Näringsidkare vill utöka sitt kundunderlag, lägenhetsinnehavare dra in mer stålar än månadskostnaden brutto och gruppen jag kallar mäklare, vill skära emellan utan att förta sig.

Tankar tänkta i en italiensk en sittlift.

Nya stora tankar tänks på fredag över en pilsner.