Månad: juni 2015

Vi sammanstrålade med vår guide och chaufför Eric Feng, som driver Yunnan Taste och sov en natt i hans lägenhet/homestay i Kunming. Detta är en kille som cyklat från Kina till Portugal. Han är rätt hård. Vi var dock osäkra på hur väl han skulle klara av att valla runt oss, speciellt när vi förutsägbart gick i barndom så fort vi satte oss i hans van. Han hanterade dock utbrott, gnäll och bortsprungna turister med samma stoiska lugn rakt igenom. Det var enbart när mat kom på tal som han verkligen blev animerad. Han älskar verkligen mat, men vi återkommer till det.

Yunnan är stort, med legio förströelser. Vi tog endast del av en bråkdel, men för att inte tråka ut våra kära läsare så får ni endast ta del av ett axplock av vår bråkdel.

Vid första anblick ett överkommersialiserat turisthelvete, och det är det också. Elbilarna, det oerhört välpolerade entréområdet och miljontals miljoner kinesiska turister ger ett första intryck av Disneyland, snarare än Yellowstone. Men Stenskogen i Yunnan vägrar ta det! Den är för jävla fin för att låta sig hållas nere. ”Jag har varierade miljöer, fascinerande formationer och stenkul klättring över berg och genom skreva!” utbrister den indignerat. ”Come at me bro!”

Det finns formationer som sägs föreställa diverse scener och figurer, och en del är riktigt träffsäkra. Men jag är lite tveksam till hur mycket det är i de pryda kinesiska myndigheternas egenintresse att uppmuntra folks mönsterigenkänning i just Stenskogen…

Bara så att man vet var man är

De kinesiska turisterna höll sig helst på de arrangerade ytorna och undvek de trånga stigarna bland Stenskogens formationer.

Och så blev Jonathan föremål för korta kinesiska kvinnors fäbless för att fotograferas tillsammans med långa stiliga västerlänningar.

Men bland stenformationerna syntes inga moderiktigt klädda kinesiskor, men vackert och tilltalande var det ändå.

Alla formationer inne i de trånga passagerna var inte av naturlig art men de kändes aldrig helt malplacerade om än tydligt avpassade för turister.

Men uppe på plattformarna blev det trångt. Eftersom min familj inte ville lyssna på geologiska föreläsningar ber jag er lägga märke till den tydliga linje som går horisontellt genom ”hattarna” överst på kllipporna. Nästa bild tack.

Och här i det vackra horstlandskapet kan ni urskilja flera horisotella linjer som visat att formationerna sprack innan det mellanliggande berget eroderades bort. Eller hur?

Och så hittade vi ställen för stilla kontemplation i den värmade solen bland Stenskogens hemligheter. Ni kan bara ana vart stigen leder som försvinner in i berget.

Ja, och vad säger censuren i Kina om denna formation.

Vi åkte till världens mest världsarviga risterraser, upp för risiga vägar befolkade uteslutande av förare med trafikvett i risigt skick. På morgonen klev vi upp för att se soluppgången över en av världens vackraste platser, och möttes av mjölk. Bara mjölk. Vi var tryggt omstoppade i ett massivt molntäcke. Vi lät oss dock inte nedslås. Det var ändå tredje gången under våra resor som vidunderligt vackra utsikter gömt sig för oss. Det tedde sig mer bekant och tryggt än irriterande.

 

Och så anlände vi det första fem-stjärniga back-packer hotel som vi någonsin bott på. Inte en kinesisk gäst så långt ögat nådde. Men det stället rekommenderar vi.

Anblicken av byggnadsarbetarna i backen ovanför hotellet antydde att dagen inte skulle börja som planerat.

Och därute finns det risterasser

Om jag tittar noga så ser jag dem

Cirka hundra höjdmeter nere under molnen började terrasserna komma fram ur dimman.

Och så här ser de ut på reklambilderna

Upplevelser är dock som bekant inte förvägrade något sinne, och det sinne som fick jobb hårdast under dessa dagar var tveklöst smaken. Eric ledde oss på en gastronomisk upptäcksfärd genom Yunnan, med idel rätter som vi helt hade missat utan hans hjälp. Delikata ”Across the bridge-noodles”, superb grillad tofu och utsökt ananasris varvades med en frukost av… intressant nudelsoppa spetsad med grisblod (very famous!) och helstekta små flodfiskar bäst förtärda i en enda munsbit.

Fräckast blev det dock när farsan beställde rätt grej på rätt restaurang. Min käre far, en ärkekonservativ ätare bekväm med västerländsk asiatisk mat så länge den innehåller soja och bambuskott, beställde biff – för om han får chansen så beställer han biff – i alla länder – i alla väder. Det som anlände till vårt bord var – förtjusande! En stuvning som föreföll rätt fattig på rena köttbitar men däremot berikad med en mångfald tuber, lilataggiga mönster och tjocka vita bitar. Jag och Jonte högg in, far likaså, men alltmer försiktigt allteftersom innehållet uppenbarade sig. Han tog på sig sina läsglasögon.

Eric informerade oss så småningom att det vi åt var en stuvning på allt det som Yunnankineser tycker är allra läckrast i en oxe. Bitar av tarm, mage och hud, med några tråkiga bitar kött (dock väl försedda med brosk och fett, helt i enlighet med det kinesiska köket.) för ökad variation

Jag och Jonte åt alltihop, med blott en liten aning av psykosomatiskt inre obehag. Farsan har inte beställt biff sen dess.

De två frukt- och gröntspecialisterna Eric och Catharina i samspråk om någon detalj i det överväldigande utbudet.

Den första nudelsoppan vi åt i Kina/Kunming under Erics överinseende. Soppan värmde, men det var kallt.

Across the bridge nudel soup. Ett berg av tallrikar med diverse ingredienser ställdes fram

Och så hällde alla kockarna allt i kokande vatten, dock i rätt ordning.

Delikat!

Lunch på restaurang nära gatan. De bjöd på grillade tofu med två såser, en baserad på ingefära och en som var pure fire.

Ananasris serverat i lämplig skål.

Frukost om inte i det gröna så ialla fall utomhus. Undrar vad grabbarna äter?

Den berömda nudelsoppan spetsad med grisblod

Friterad hel fisk, lagom mumsbit

Och så högg vi in på middagen som Eric beställde åt oss

Den omtalade stuvningen på delar av en ko. Lägg märke till den tubformade biten som är en del av en tarm.

Ur det här skåpet valde Eric rätterna till middagen.

Precis, det är små hjärnor som ligger där. Men de åt vi inte av, av någon anledning.

Brännvin! Riktigt bra kinesiskt brännvin blev vår räddning. Den klara spriten med gula frukter i var bäst. Efter provsmakning fick vi varsin rejäl snaps av den till vilken vi avsjöng Måsen.

Vang Vieng är en liten stad som omges av ett enastående vackert landskap. Under slutet av 2000-talets första decennium och fram till 2012 blev staden ett tillhåll för backpackers där konsumtion av droger och alkohol förvandlade stället till ett mindre helvete med ett stort antal döda västerländska ungdomar som följd. Men 2012 bestämde den laotiska regeringen att döda turister är ”bad for business” och att det helt enkelt gått för långt, så de stängde stora delar av nöjeslivet.

Vi satte oss på bussen till Vang Vieng och de sjutton milen tog sin tid. På dåliga serpentinvägar med utsikt över bergsstup och höjder avverkade vi alltför få kilometer i timmen. Det mest spännande som hände var att bussen plötsligt stannade uppe bland bergen och några yngre män lastade stora träreglar ombord på bussen. Några mil senare och utanför ett samhälle lastades alla reglarna av och placerades i ett garage. Chauffören hade nog en egen transporttjänst på bussbolagets buss.

 

Dock hann vi fram i tid till solnedgången. Solnedgångar ser nu ut som solnedgångar gör, men denna syntes väldigt bra från vår balkong. Att vi bodde bra till för solnedgången visade sig när vi tittade ner på gatan och såg hundratalet turister beskåda samma evenemang som vi gjorde, fast vi hade ju första parkett.

 

Så bar det då iväg, vinka då Catharina

Inte den bästa av bussar men vi har åkt i sämre

Försök av mig att fånga landskapet vi for förbi

Och här försöker Catharina med samma sak

Den hemliga lasten av träreglar

Packas in i ett garage

Solnegångar ser mest ut som solnedgångar, även i Vang Vieng

Rapport från solnedgång i verkligheten

Kvällspromenaden gick längs nöjesgatan med restaurang Kitchen som mål, eftersom den rekommenderades av Lonely Planet. Det var en bra rekommendation, men det var inte särskilt mycket folk där. Det stod snart klart för oss att kapaciteten på barer och hotell vida översteg antalet turister i staden.

 

Under stadens vilda tid omkom till exempel 27 turister år 2011. De drunknade eller bröt nacken vid aktiviteter längs floden. Man tog sig ner med strömmen i slangen från ett traktordäck, tubeing. Längs stränderna låg barerna vägg i vägg och det konsumerades alkohol och droger i stora mängder. De omkomna var i huvudsak australiensare och britter. 2012 besökte delar av regeringen Vang Vieng och de beslöt att omgående stänga ner allt. Endast etablissemang med tillstång fick drivas vidare och de flesta barerna längs floden revs.

 

Gatan på bilden är nöjesgatan men det rör sig inte särskilt många nöjeslystna där.

Restaurang The Kitchen

och menyerna.

Alla droger har inte försvunnit från Vang Vieng

Kvar fanns en liten stad med en flod och ett bergigt landskap med klättervänliga berg och många grottor. Långsamt etablerar sig nu Vang Vieng som en turistort för klättring, mountain bike och andra aktiviteter. Man kan fortfarande åka på sitt traktordäck ner längs floden och göra strandhugg och ta en öl eller en drink i det fåtalet restauranger som finns kvar, men varför inte ta en tur i varmlufsballong i gryningen också.

 

Även om vi i vår familj känner stark dragning till hav och kust så måste jag medge att Vang Vieng är ett av de vackraste ställen jag besökt. Så i takt med att hotell och restauranger höjer sin standard från backpacker-nivån, till den som tilltalar asiater och bekväma européer, aussies, och amerikaner, så tar sig staden tillbaka dit den hör hemma, till paradisets kant.

På morgonen vår första dag åkte vi på grottforskning. Christoffer var klen och stannade på hotellet. Vår tuctuc som vi hyrt för hela dagen, tog oss ut till ett område med tre grottor. Från parkeringsplatsen vandrade vi upp till utgångsläget för att grottorna. Där fanns det mest stora grupper av japanska turister som stod i kö för att få ta sig i ett traktordäck genom en vattenfylld grotta. Vi avstod från detta och tog oss till fots genom två andra grottor.

 

Den första grottan var cirka 3 km djup men vi nöjde oss med cirka 500m. Väggarna gnistade i ljuset från våra pannlampor och det var ganska lätt att ta sig fram. I grotta nummer två fick vi sällskap av en ung thailändska som inte ville gå ensam i grottan. Här gnistrade det om möjligt ännu mer och stalaktiterna skapade pelargångar här och var. Sedan gick vi tillbaka till den första vattenfyllda grottan och Catharina och Jonathan tog sig lätt före grupperna av turister medan jag avstod detta jyckel. I grottan fann Catharina en hel del lite rädda grottforskare men hon tog modigt täten och ledde dem ut igen.

 

Blixten hjälper till att lysa upp grottan

Grottforskare med thailändskt stöd

Stalagmiter blir detta.

Den djärva kvinnliga grottforskaren i stämningsbelysning

Stundtals var det lite svårt att ta sig fram i mörkret

På väg ut ur grottan efter expeditionen

Det viktiga uppdraget är slutfört

Vår chaufför frågade om vi inte skulle besöka ”The Blue Lagoon” också, vilket vi givetvis skulle. Lagunen visade sig vara en större pöl med badande turister, men vi klättrade istället ett antal meter upp till en ny grotta. Denna går i en cirkel och innehåller flera Buddhastayer. Catharina klagade mycket över att hon hade svårt att se och svårt att gå i grottan. När vi nästan hade fullbordat cirkeln och var på väg ut visade det sig att hon hade solglasögon på. Ute bland stånden köpte vi förfriskningar och de två små tjejerna före oss i kön var givetvis svenska.

 

Tillbaka på vår balkong på hotellet såg vi ett flertal varmluftsballonger flyga i solnedgången och vi bestämde oss för att ta en flygtur i gryningen nästa dag.

 

Den blå lagunen, inte mycket mer än en pöl

Buddha i ljuset från hål in i grottan

Här kommer ljuset in

och så här kan Buddha lysa på vägen

Och två svenska flickor som studerar bönsyrsan i min hand

Vi blev upplockade av en buss som körde oss och några andra ut på en åker där tre ballonger förbereddes. Med hjälp av stora fläktar gick det förvånansvärt fort att få upp dem. Vi klev ombord, åtta personer plus piloten och så flög vi iväg. Teamen som ledde verksamheten var kinesiska. Med radioförbindelse mellan ballongerna letade de efter luftströmmar och vi for fram och tillbaka över staden. Under flygturen passade vi på att be en av passagerarna att ta några kort på oss i våra tomteluvor. Det blev årets julkort hem till alla vänner i Sverige.

 

Med stor precision landade piloten för att byta passagerare och de enda som blev rädda var några hästar. En van körde oss tillbaka och efter frukost var det dags för tube nerför floden. Vi gjorde bara ett stopp för öl. Vid varje stopp delades det ut ett armband av garn som knöts runt handleden. De flesta hade många armband men vi bara ett.

 

Sedan ombord på nästa buss, nu mot huvudstaden Vientiane.

Blåsa upp ballonger med byggfläktar, rejäla maskiner.

och fort går det

Snart klart för första avgång

och iväg med dem

Är det inte vår tur snart?

Utrustningen är packad ombord på lastbilarna innan den sista ballongen lyft

och nu far vi iväg

Vår kinesiske pilot med komradion i handen

Det blir varmt om svålen när piloten eldar på med gasolbrännaren

och detta är en soluppgång!

Där nere bor vi, någonstans.

Vang Vieng från ovan. Det gamla flygfältet syns tydligt från luften. När man stöter på det på marken undrar man vad det är.

Julkort som väckte förnöjsamhet hos våra medpassagerare

Ett sådant här kort är jag nog inte ensam att ha tagit bland varmluftsballongsresenärer

och vår pilot rörde sig fritt i luftrummet, både upp och ner och fram och tillbaka

Så går vi in för landning och börjar med att skrämma hästarna lite

Och där står nästa grupp av ballongresenärer och väntar

Snabbt ner och i lagom takt fick en person gå av och en gå på så att ballongen inte skulle bli för lätt och smita.

och så iväg med dem. Tog bara någon minut att byta passagerare.

Där flyger de och de förra passagerarna tycks redan vara mer intresserade av hästar än av ballongfärder

När man tar sig fram i städer som är nya för oss så gäller det att läsa på en del och utnyttja guideböckerna. Ofta kan man också få lite lokala kartor från hotell och turistbyråer. Personligen håller jag papper för en stark informationsbärare som inte slutar att fungera på grund av att batteriet tar slut. En papperskarta ger också mer överblick jämfört med den lilla skärmen på en telefon. Men den moderna tekniken gör framsteg.

Efter en mycket bra frukost på Singharat guest house skulle vi gå på en promenad genom staden. Det fanns en väl beskriven sådan i vår nyinköpta Lonely Planet. Med hjälp av hotellets kartskiss över centrala Luang Prabang skulle detta gå som en dans enligt mig. Men mitt ressällskap ville inte dansa den dansen med mig. Så istället visade det sig att Christoffer inte bara hade en stadskarta i sin telefon, han kunde även ladda ner Lonely Planets City Walk.

 

Vår första anhalt blev Traditional Arts and Ethnology Centre som visar utställningar om olika minoritetsfolk i Laos. En intressant sak var att traditionella kläder vi sett i Yunnan i Kina var mycket snarlika ett minoritetsfolks kläder i norra Laos. I butiken köpte vi ett par sjalar och kunde betala med kreditkort, något som inte är självklart i Laos.

 

Templet Wat Ho Pha Bang

Förr var minoriteterna inte väl sedda i den centralstyrda kommunistiska diktaturen men nu visas de upp på bästa sätt.

Kvinnor klädda såhär blev vi fotograferade med i Yunnan.

Och det kändes lite bättre att shoppa loss i den här butiken. Vi tror att det var genuint loatiskt hantverk.

Christoffer poserar i sin nya scarf.

och genast måste denna nyhet förmedles hem till ”henne”.

Sedan klättrade vi ett antal meter upp på kullen Phu Si för att beskåda stupan That Chomsi som syns över hela staden. Hur många av stadens 50000 innevånare som är munkar vet jag inte men det kryllar av buddhistkloster och buddhastatyer, plus att man bör gå upp på morgonen för att titta på munkarna när de vandrar genom staden och får mat av stadsborna. (Vi avstod från det och sov istället.) På toppen tittade vi ut över staden, undersökte resterna av fundamentet till en luftvärnskanon samt förfasades över försäljningen av småfåglar som man köpte för att släppa fria. De flög inget vidare och försäljarna kunde oftast fånga in dem igen och sälja dem en gång till.

Vy från toppen av Phu Si

Ett av många buddhisttempel på berget

Munkarna på morgonmarsch för att få mat av innevånarna i staden

Och här får jag kika på själve Buddhas fotavtryck

Tänk så intresserade män är av vissa saker

Rapport från trumstället

Efter en mängd stopp med anknytning till Buddha blev det hamburgare till lunch som motvikt till alla nudlar. Givetvis avåt vi dessa på en restaurang där vi blev omgivna av andra svenska turister. För att bättra på medicineringen mot malaria avvek vi från vår rutt och tog oss till Utopia Bar för en gin&tonic.

Det var inte så lite laid back på Utopia Bar

och inte åt andra hållet heller.

Rapport från passagen av bron

Via den vingliga bambubron tog vi oss över floden till en annan sida av Luang Prabang. Vid brofästet ligger restaurangen Dyen Sabai där vi fortsatte medicineringen mot malaria, man kan ju aldrig vara för säker. Denna mindre turistiska del av staden bjöd till exempel på en marknad för tjockteveapparater, en gigantisk kanot, den finska skolan samt en ödetomt som Catharina tyckte vi skulle bjuda på. Istället blev det middag på Dyen Sabai och jag vill minnas att det då beställdes drinkar som var bra mot annat än malaria.

Bron används bara när vattenflödet i floden tillåter och den försvinner nog då och då i vattenmassorna.

Det är lite vingligt och sjöben är en bra sak att ha vid passage.

Dyen Sabai bjöd på både dricka mat och lugn.

Lite svårt för oss som helst sitter.

Någon som behöver en tjock-TV. Vi vet var de säljs.

Eller lite ris av olika sorter och kvalliteter

Denna kanske är något för nästa drakrodd.

Den finska skolan i Luang Prabang

Här är tomten som Catharina vill köpa. Hugger man sig genom vegetationen så kommer man till floden.

Undrar vad det där är för något som de dricker

Nattmarkanden fick avsluta våra strapatser denna dag. En nattmarknad som är ett unikum i det att man inte blir antastad varje sekund av olika försäljare. Det var bara att glida runt och då och då fråga efter priset som alltid var genant lågt.

Här bjuds på lugn och textiler.

och här kan man lugnt titta på väskor och plånböcker.

Lite av varje, men jag känner igen mönstren från kuddarna hemma i vår soffa

och så fanns det mat att köpa.

De koloniala byggnaderna med bostäder en trappa upp och verksamhet i gatuplan.

Upp längs gatorna anar man med laotiska byggnader.

Luang Prabang är ett av Unescos världsarv. Detta beror på stadens blandning av arkitektur från den franska koloniala tiden och den traditionellt laotiska. Eftersom staden inte bombades under kriget finns det mycket kvar.

Vattenfall är något som man ofta stöter på när man letar efter information om platser överallt i världen. Majoriteten behöver man inte besöka. Passerar ni Luang Prabang skall ni passa på att ta en tur till vattenfallen vid Tat Kuang Si.

Den utmärkta personalen på vårt hotell fixade med transporten de cirka tre milen söderut till parken Tat Kuang Si med dess vattenfall och räddningscenter för hotade björnar. Givetvis stannade chauffören och väntade på oss tills vi var färdiga för hemfärd.

 

Vi tog oss igenom det sedvanliga myllret av stånd som säljer mat och krimskrams och fastnade vid inhägnaderna där man tar hand om asiatiska svartbjörnar som man räddat från tjuvjägare. Dessa är utrotningshotade och jagas för nöjes skull men också som ingredienser i kinesisk medicin.

Rapport om skillnaden på bear rescue och beer rescue

Björnarna hålls i fångenskap och deras galla anses vara en viktigt ingrediens i olika mediciner. Djuren lider både av dåliga förhållanden i fångenskapen plus smärtan de utsätts för när de töms på galla.

Vi fick se hur personalen först gick runt i inhängnaden och gömde frukt och annat innan björnarna släpptes in och försåg sig.

Vid den fortsatta vandringen upp längs stigarna mot vattenfallen slogs vi av ljuset som spelade mellan träd och vatten och färgerna på vattnet och dess skiftningar i grönt. Det är helt enkelt vackert där. Självfallet var vi ”unga” män tvingade att klättra längst upp längs den svårforcerade stigen. Det behöver man egentligen inte göra om man inte vill riskera att vricka fötterna eller råka ut för någon annan skada.

Mellan vattenfallen bildades små dammar som inbjöd till bad men vi avstod från det i brist på badkläder och handdukar. Istället tillbringade vi en stund bland stånden som sålde mat och tingeltangel, innan vi fick hjälpa till på parkeringen med att lyfta bort en tuctuc som ställt sig så att den blockerade vägen ut för vår egen transport och flera andra. Vissa problem är universella.

Vi badkrukor höll oss borta från vattnet men många andra lekte här och var i dammarna och fallen.

En äkta turistbild i björnparken.

Grillad hel fisk åt vi inte denna dag.

Fast det var billigt. Ta bort tre nollor så får ni priset i kronor

Rapport från begeistrad vattenfallsrapportör

Ibland går det inte som man planerat eller tänkt sig. Beroende på egna misstag, andras slarv eller felaktig information så står man där plötsligt och man kan ha fått skiten i fläkten.

Morgonen för vår avfärd från Muang Ngoi Neua infann sig och jag gick upp tidigt för att hämta vår tvätt. Den var lite fuktigt men vad är inte det i denna del av världen. Inte värre än att det gick att packa ner i väskorna. Vi åt av den utlovade frukostbuffén och bar sedan våra väskor till trappan ner mot bryggan för ombordstigning. Det blev lite mer trassel med båtarna än sist beroende på att förarna hade åsikter om hur tunga och otympliga väskor skulle fördelas.

 

Vi hamnade i en båt som låg utanför de andra och kunde inte följa hur packningen avlöpte. Men så småningom började färden ner för floden mot Nong Khiaw. Väl framme där uppdagades det att jag inte lyft ombord Catharinas väska utan låtit den stå kvar på rampen för ilastning. Flera andra resenärer berättade att den stod kvar och att de frågat passagerarna i båten närmast land om vems väskan var, men det visste ju ingen.

 

Katastrof? Nej men besvärligt. Vi bestämde att det var större chans att allt ordnade sig om jag åkte upp tillbaka längs floden, hellre än att försöka få ner väskan med en båt. Sagt och gjort, jag kastade mig i nästa båt norrut som avgick med en gång.

 

Framme i Muang Ngoi Neua hade jag turen att träffa Gabriel vid landningen och han och jag återfann snabbt väskan. På min fråga om han kunde fixa en båt med förare åt mig med en gång svarade han att det fixar han, men att det skulle kosta motsvarande 300 kronor. Taget svarade jag. Han försvann iväg för att hämta en ledig båtförare.

 

En amerikansk dam med två söner frågade om de kunde dela båten med mig, vilket jag givetvis sa ja till. På något sätt som jag inte ifrågasatte slank även tre laotier med vår båt. Amerikanskan var på turné med sina tonårspojkar för att visa dem världen lite. De bodde på Hawaii. Hur hon hade hamnat här och fått med dem upp längs Mekong i norra Laos förstod jag aldrig. Men nu hade de tröttnat på umbäranden och skulle flyga ut från vårt nästa etappmål Luang Prabang till Bangkok, för att så snabbt som möjligt åter nå civilisationen. Hon var måttligt imponerad av våra strapatser och berättade om när hon med risk för eget liv, nästan, smugglat en hund på tåg i Spanien utan tillstånd och utan biljett.

 

Framme i Nong Khiaw hade Catharina agerat och köpt biljetter till nästa buss vidare. Hon placerade grabbarna på busstationen och for tillbaka till hamnen för att möta mig. Innan hade hon förklarat för dem att de skulle ta bussen till Luang Prabang, även om vi inte hann med. Två personer är mycket enklare att fixa med jämfört med fyra, förklarade hon beslutet med. Grabbarna var inte helt tillfreds.

 

Bussen skulle gå 14.00 och min båt dånade in till kaj 13.45. Gott om tid enligt Catharina som hade en tuctuc på vänt. Hon kunde till och med köpa lite frukt och dricka på vägen till busstationen för att bättra på frustrationen lite. Men vi hann!

 

När vi kom fram till vårt hotell i Luang Prabang visade det sig vara ett utmärkt etablissemang förutom att det pågick ett begravningskalas på gatan utanför. Ett kalas som ljudligt fortsatte hela natten. Tänk vad man får lära sig på dessa resor. En kort promenad för att få i oss lite mat och sedan slank jag och Catharina iväg på nattmarknad för att runda av dagen, en händelserik dag.

Lite gladare blev vi när vi kommit fram till hotellet i Luang Prabang

Ett rejält kalas på gick på gatan utanför hotellet, ett begravningskalas!

Allt är inte förutsägbart när man ger sig ut på hajk på nyårsdagen, på ny vägar i samhällen där man inte rört sig tidigare. Man lär sig nya seder, tvekar inte att vada över vattendragen och får uppleva det formidabla landskapet i olika färger.

Vi var allt lite trötta på nyårsdagens morgon efter föregående kvälls övningar. Tre av oss tog sig till frukostbuffén, bara tre eftersom Jonte var lite klen. Vi anlände till buffén kl 10.00 och fann att personalen var tröttare än vad vi var. Trots att det annonserades att frukosten serveras till 10.30, så var det stängt.

 

Det fanns lite rester kvar på buffén som vi försågs med och efter en kopp riktigt kaffe på favorithaket Riverside, drog vi iväg på hajk. Givetvis med Lonely Planet som guide.

 

Landskapet med höga berg och skogsklädda kullar är helt enkelt fantastiskt. Via stigar och små vägar tog vi oss fram. Blommor, fjärilar, en grotta, vattendrag och en person vid ett bord som tog betalt några kip för att vi skulle vandra i området. Lite udda med den bemanningen där den dagen, men värt varje öre.

På vandring och här passerar vi det lilla biljettkontoret. Promenaden var värd varje kip.

Grotta med ljus och fjärilar

Här skall det vadas över floden även om det finns en bro

Vätskepaus för kalvarna medan vi traskar på kanten mellan risfälten

När vi lämnat grusvägen gick vi över och ibland längs med, torra risfält där lerväggarna mellan åkerlapparna stundtals blev bra stigar att gå på. De olika byarna som låg framför oss gjorde reklam för sig med hemmasnickrade skyltar som visade att vi inte var helt bortom alla allfartsvägar.

 

Så småningom nådde vi vårt delmål byn Ban Na. Vi gick runt i byn och tittade på grisar som bökade, barn som lekte och några kvinnor som tvättade. Bredvid byns restaurang fann vi de flesta vuxna innevånarna. Dagen innan hade de festat ut det gamla året. Nu drog de igång för att festa in det nya året. Vi lite klena svenskar drog lite efter andan och kände oss ganska nöjda med vårt mer modesta nyårsfirande.

Bland de som välkomnade oss var byns borgmästare som vi talade med en stund och som beskrev hur bra allting var i byn och som sedan sålde oss en flaska hembränt. Han drev även restaurangen och såg till att vi blev serverade lite mat, till vilken vi drack Coke. Maten var nog inte tillräckligt bra tillagad eftersom vi alla tre blev lite magsjuka efteråt. Man skall nog inte ställa för höga krav på personalen i norra Laos på Nyårsdagen.

 

Vidare la jag märke till att trots att byn inte var ansluten till elnätet utan förlitade sig på dieseldrivna elgeneratorer, så fanns det givetvis Internet i byn och reklamskyltar för ett av Laos telecombolag. Och bland allt annat fann vi en för dagen obemannad vävstol som säkert var flitigt använd för att skapa såväl brukstextilier, som saker till försäljning till de turister som tar sig dit.

Undrar om det är hit vi skall?

Nja, det är inte till den byn vi skall, vi tar nästa.

Vi satsar på den restaurangen

Som sagt, varför balansera på stenarna när man kan vada i strömmen

De vuxna kör på för fullt och firar det nya året med hembränt, laolao, medan barnen tittar på

Ingen ström förutom från diselaggregaten, men internet det finns med ETL som leverantör

Och här gör man vardagliga bruksföremål såväl som turistprylar

och det görs mitt ibland oss

När vi reste oss och började vår promenad tillbaka glömde jag tyvärr vår kära Lonely Planet och vi fick leva utan en sådan bok i flera dagar, innan vi kunde hitta ett nytt exemplar. Under vår färd hemåt började solen sjunka lite lägre på himmelen, vilken gav nya färger åt bergen och risfälten.

 

Väl hemma konstaterade vi att Jonathan fortfarande inte var i bästa form, fann att de flesta restaurangköken redan hade stängt, samt att japanska turister längs backpacker-vägarna blir fler och fler, men att de har lite att lära i uppförande och språk innan de kan bli en naturlig del av detta kringflackande sällskap.

Solen börjar redan sänka sig och ljuset ändras

Vackert!

Vackra?

Den djärve unge utforskaren tar sig över vattendraget

Vackra höjder

Vacker bild över huvudorsaken till yngste sonens frånvaro under dagen

Mekongfloden är en av de största i världen och givetvis är de engagerade länderna inte helt överens om hur resurserna i floden skall fördelas. De är inte ens överens om vad de kommit överens om. Men vattnet rinner ännu ända från Tibet ner till deltat i Vietnam och vi hoppas att vattnet får fortsätta med det länge än.

 

 

Vi kom fram till Mekongfloden i staden Nong Khiaw med hjälp av lift från vår värdshusvärd och deras Toyota pickup. Vi konstaterade att stadens ATM (bankomat) var under reparation och tog en öl och ställde oss sedan i kön för transport uppför floden mot vår resmål för nyår, den lilla byn Muang Ngoi Neua.

I kö till båten med tillhörigheter som t ex cyklar.

Och vid det bortre brofästet låg såväl den trasiga ATM-maskinen som vårt  senaste vattenhål.

Båtarna fylldes en och en i en ordning som vi inte kunde förutse och bäst var att lungt vänta på sin tur men vara noga med att hamna i samma båt som sitt bagage.

och så bar det iväg!

Denna del av Mekongfloden är farbar stora delar av året men de forsar som vi tog oss upp igenom skulle jag inte vilja passera med båt under högvattensäsong. Turistbåtarna tar folk ända upp till gränsen mot Vietnam i norr och jag misstänker att paret med cyklar ombord skulle ta sig dit. Vår ursprungliga plan var att åka norrut här för att sedan åka söderut ända till staden Luang Prabang. Eftersom laotierna byggt en damm över floden fick vi lägga om planerna. Det visade sig sedan att dammen inte var färdig och vi fick se den från bussen när vi for förbi via landsväg några dagar senare.

 

Allt forslas på floden, något annat sätt att transportera saker och personer finns helt enkelt inte. Detta är väglöst land.

 

De inhemska båtarna är långa och smala och klarar hyfsat grunt vatten men inte de elaka stenarna som sticker upp här och var. Dock vill jag inte vara med om att få motorstopp med en sådan farkost i någon av forsarna för då ställer sig båten tvärs i vattnet. Turisterna färdas nerför floden i kanoter av olika slag som sedan körs upp lastade på båtar på ett sätt som myndigheter i Sverige skulle ha åsikter kring.

 

Forsarna var oftast värre än så här

Turister på Mekong.

Laotier på Mekong

Under timmen på båten hann man prata lite med ett par resenärer. Killen i blått på bilden är ifrån USA. En holländare bredvid mig tyckte det var ytterst udda att amerikanen inte hade körkort. Han förklarade att om man bott hela sitt liv på Manhattan så var ett månadskort på New York Transportation det enda man behövde.

 

Kvinnan i blått är multieuropé. Hon kom från Belgien och hade med sig sin sexårige son. Deras gemensamma språk var franska. När bilden tas sitter grabben längst fram i båten med ett äldre tysk par som de stött på i kön till båten. Där talade grabben tyska så det stod vilda till, som man pratar tyska, högt och ljudligt. Det visade sig att kvinnan var australiensisk medborgare och på väg dit för att bosätta sig där. Lite udda att det engelska språket definitivt inte var hennes bästa gren.

 

Vi for en timme uppför floden och klev iland. Vi mötte vår nye värdshusvärd redan på bryggan. Han var inte svår att identifiera eftersom han heter Gabriel och är från Värmland. Dock kom han inte ihåg att han skulle få gäster från Sverige så när vi tilltalade honom på svenska blev han något överraskad, men fann sig omedelbart och ledde vägen fram till våra bungalows som låg utmed floden. Inte många stjärnor där inte men vi var medvetna om standarden och hade avstått från Gabriels lite finare hotell inne i byn.

 

Trappan upp till byn Muang Ngoi Neua.

Hade detta varit ett vykort hade vi satt ett kryss vid bungalowsen längst till vänster. Här bodde vi!

Killen i röd stjorta till höger heter Gabriel och är från Värmland och driver restaurang och hotell med sin laotiska familj.

Efter att vi installerat oss tog vi en liten promenad genom byn. Något annat än små promenader går det inte att ta i denna lilla by som helt lever på backpackers som tar sig dit. Vi fann en lugn vrå på restaurangen Riverside som hängde ut över floden. Efter lunch vilade vi oss i form för nyårsfirande.

 

Huvudgatan i Muang Ngoi Neua, ja den enda gatan där.

Men vi hittade en stig mellan husen neråt floden.

och där fann vi ett behagligt tempo och varvade ner.

Under skratt och tjo och tjim togs fotot som skickades med nyårshälsningar till hemlandet.

Det visade sig att vi kom ut lite sent och de flesta köken hade redan stängt för kvällen. Längst ner på gatan fann vi till slut en öppen restaurang och vi fyra tillsammans med två thailändska tjejer och en thailändsk kille, som inte kände varandra, satte oss runt samma bord. Vår lilla grupp utvecklades sedan under kvällen till ett strålande internationellt kalas med folk från massor av länder.

En engelsman, en fransyska en thailändska och en thailändsk tomte som bockar

Två medelålders svenskar

Två yngre svenskar och en thailändare

Att planera allt i detalj på en fyra veckors resa går inte och även om vi tagit oss genom Yunnan utan mankemang, så var det nog främst Erics förtjänst. Nu väntade nya upplevelser på nya vägar i ett annat land, med lite mindre ordning och reda jämfört med Kina, även om Laos också är en kommunistisk diktatur.

På årets näst sista dag gick jag upp tidigt för att tillsammans med Eric fixa våra bussbiljetter för vår resa vidare in i Laos. Vi köpte biljetterna och fick reda på att bussen skulle lämna Mohan först klockan 09.00. Det gav oss tid att äta frukost och växla lite laotiska kip från en av de många valutahajarna som rörde sig kring busstationen. De var alla laotier och vi blev bara lite klädsamt lurade.

 

Till vår stora förvåning visade sig bussen vara en sovbuss. De flesta passagerarna var på väg från Kunming i Kina till Vientiane i Laos. Några möjligheter att göra om bussens liggplatser till sittplatser fanns inte. Så vi fick göra oss hemmastadda bäst vi kunde. Vi vinkade farväl till Eric och bussen rullade mot gränsen.

 

Jaha, och hur skall vi ordna till detta?

Under tiden vi väntade vid gränsen för att rulla ut ur Kina och in i Laos fick vi chansen att vinka av Eric en gång till eftersom han dök upp med diverse persedlar som vi glömt i bilen. Sedan vi checkat ut ur Kina och checkat in i Laos blev vi stående vid den laotiska tullen. Efter någon timma fick vi plötsligt åka iväg utan att tullen gjort någon visitation över huvudtaget. Lite ordning, men ingen reda.

 

Monumental gränspassage! Allt blir lite bättre med bladguld och har man inget annat så blir imagen viktig.

Färden genom norra Laos går genom ett vackert och dramatiskt landskap med höga berg och djupa dalar. Men det har man svårt att se från liggande position och färden i dessa trånga liggplatser blir lite jobbig.

 

Reste man sig upp så kunda man se ut om det inte låg folk och packning ivägen.

Inte ens alla asiater kunde sträcka ut sig i liggbussen, framförallt inte med all packning i bingen.

har man inget annat att göra så fotar man sina fötter.

Ungdommarna snett över som räddade Catharinas dag. De var från Finland och hade med sig finländsk lakrits.

I Muang Xai skall vi byta buss. Då visar det sig att vår buss endast går en gång om dagen, kl 09.00 på morgonen, och från en annan busstation på andra sidan staden. En både filosofiskt engagerande och språkligt intressant diskussion utbryter mellan vår busschaufför, Christoffer, Catharina och undertecknad. Samtalet förs omväxlande på kinesiska och engelska eftersom chauffören talar avsevärt bättre engelska än de flesta kineser, men mycket filtreras genom Christoffers kunskaper i kinesiska. Chansen för missförstånd är stor, men eftersom alla deltagarna har en positiv grundinställning för att hitta en lösning på problemen, så går det alldeles utmärkt.

 

Chauffören föreslår att vi åker med till en T-korsning som finns utsatt på vår karta. Det är mer än halvvägs till vårt nästa mål Nong Khiaw, där vi skall ta båt upp längs Mekongfloden. Han vill släppa av oss där. Vi undrar lite, eftersom det inte finns någon ort markerad på kartan vid T-korsningen. Men det tycker chauffören inte är något problem, där finns flera hus säger han. Så vi chansar och kliver ombord igen och intar åter våra liggplatser.

 

Efter tre timmar på skumpiga laotiska vägar kliver vi av i en T-korsning som har en by kring sig. Bussen rullar vidare och vi ser oss omkring. Inga uppenbara transporter, ingen som pratar engelska och snart är det mörkt. Vi placerar packning och Jonathan i ett gathörn och jag ger mig ut och försöker hitta någon med en SUV som kan ta oss de sista milen. Det går sådär. Dock kommer jag på att kinesiska är ett klart mer gångbart språk än engelska på denna plats.

 

Inte mycket att se uppåt gatan.

Och inte mycket mer att skåda neråt gatan

Trött ung man vaktar bagage

Lite får man ställa iordning när fyra turister dyker upp och lagrar sin packning utanför butiken.

Det passerade fordon lämpliga för transport men alla skulle åt fel håll.

Så i skymningen försvinner Christoffer och Catharina iväg medan jag och Jonathan passar väskor och lite planlöst stoppar tuctucs och andra fordon som ser ut att åka vår väg. Vår långe tolk återkommer i den allt mer tilltagande skymningen med ett nöjt leende på läpparna. Med hjälp av sina språkkunskaper har han ordnat rum för natten, mat på hotellägarens restaurang samt transport dagen efter i deras Toyota pickup. Nu är allt bra igen och pusselbitarna faller på plats vid en vägkorsning i norra Laos i en by som visar sig heta Pak Mong.

 

Rapport från ett tvättställ i Laos

Så sänkte sig skymningen över Pak Mong men inte över vår fortsatta resa

Efter frukost packar vi in oss i bilen med ägarens man som chaufför. Vi får även två thailändskor med på flaket. Medan vi packar försöker jag kommunicera med fyra stycken japaner som bott på vårt hotell och som reser på tre moderna motorcyklar och med mycket gadgets och prylar. Bland annat gillar jag deras campingkök. De kan inte ett enda ord engelska! Fascinerande, och de har hjälmar med sig men de använder dem inte. Hjälmarna hänger som lite blingbling på deras packning.

 

Vår chaufförs dotter skall bara åka med pappa på den lilla resan. Hon sitter utan bilbälte mellan mig och honom. Jag är givetvis förfärad men chansar på god min i elakt spel och nöjer mig med att våra cyklande tyska vänner från kvällen innan, har hjälmar på sig när vi far förbi dem. Det finns folk man kan lite på vad det gäller trafiksäkerhet.

Och så var vi åter tillbaka på vår ursprungliga resplan.

Ajabaja, barn utan bälte och bälteskudde. Hur överlever de?

Ordentliga tyska cyklister

Våra thailänska lifterskor på flaket.

Och så var vi framme i Nong Khiaw och ikapp vår ursprungliga resplan.

…Julafton. Vi cyklar hemåt längs med sjön. Små byar susar förbi och till och med morsan håller gott tempo. Solen skiner och världen är säll. Jag stannar mitt i en av byarna och tar upp kartan för att planera hemrutten lite närmare. De andra tre cyklar förbi men jag är bekvämt övertygad om att jag kan cykla ikapp dem alla dar i veckan. Fast det är något som känns… fel. I magtrakten. Det suger liksom till och… Åh helvete. Nejnejnejnej. Gud i himlen och alla hans änglar nu jävlar är det skarpt läge!

Det här med att åka på solsemester några latituder längre norrut än vanligt asså… Massor av sol får man ju, så på så sätt så är ju kontraktet infriat. Nä man ska banne mig inte klaga – men tvi vale vad kallt det är! Dali ligger för övrigt norr om Kunming. Där fick jag för att jag inte höll mig vaken under geografin på högstadiet.

Dali med omnejd är lite som ett kinesiskt alperna. Gamla som nya byggnader byggs efter samma vackra Bai-arkitektoniska snitt, med bedövande vackra berg och en aquamarin sjö som fond. Den gamla ringmuren, med den tillika gamla stan innanför, är huvudattraktionen, men den är lite mer av ett kinesiskt High Chaparall.

Turistnäringen blomstrar och kommers är a och o längs med huvudgatan. Faktum är att det verkar vara hela poängen med den. Shoppa loss! Vi har allt från gigantiska kristallsallader till gimpsuits i rött läder! Det enda som bröt mot konsumtionshetsen var två levande statyer som utmärkte sig mot sina kollegor världen över i att de inte ens försökte stå stilla.

Shopping, shopping, men vi tar inte så aktiv del. Vi är inte målgruppen. 95% av turisterna är kineser, varför bry sig om några enstaka västerlänningar.

Vackra berg över vackra tak från en vacker ringmur med snygg förgrund(?).

Och om man tittar noga ser man att Dali gärna vill att detaljerna skall vara riktiga, ända ner till fönsterluckorna.

Och vackert är det också.

Även takteglet skall vara rätt även om detta ser lite vildvuxet ut.

Turistfälla nummer 1 i Dali, De Tre Pagoderna

Ja ja, vi gick dit via turistentrén.

Tunga branta steg skall turisterna ta innan de når fram.

Och så ställer vi upp för bra bild.

Och i fjärran, hitom berget, ligger sjön. Sedan gick vi hem, pagoder har vi sett förut.

Tur då att sidogatorna är pittoreska och sävliga. Där kan en till och med råka trilla in på ett hipstercafé med landets kanske bästa kaffe och enastående cheesecake, om en har tur.

Bästa kaffet i Kina! Och en kaka därtill.

Peru eller Kina? Turistfälla modell mindre men de bilderna hade vi redan från visstelsen i Cusco/Peru.

Alla deltar inte i konsumtionshetsen. En pilsner kanske.

Och sälj allt som går att återvinna

Vårt hotell tål att nämnas. Bra läge, trevlig personal och volymösa rum med stengolv, utan nån form av uppvärmning överhuvudtaget. Förutom sängvärmare då. Att gå upp på morgonen var att omfamnas av universums kalla likgiltighet, mer påtaglig än någonsin tidigare.

Kanske kan man förstå att hotelvärden trodde att Catharina var 30 år gammal

Kallt var det här! Mössa på och kraftiga skor, inget läge för tofflor på det stengolvet.

Inget formidabelt lås till vårt rum men funktionellt.

Och så kunde man kika ut ur vårt rum mot gården. I solstolen blev det riktigt skönt till slut.

Dag två, efter den obligatoriska omfamningen av universums kalla likgiltighet, beslöt vi att lyda ett råd vi fått från en familj Australiensare. Det är ett rättesnöre här i livet, att tillvaron blir mycket intressantare om man gör allt som Australiensare säger åt en att göra.

Så vi hyrde cyklar.

Två mil enkel väg längs med Erhaisjön (Öronsjönsjön) till staden Xizhou var det som gällde, vilket kan tyckas dumdristigt när 75 procent av sällskapet består av två femtitalister och en sjuklig 90-talist. Vi låter oss dock sällan ruckas i våra övertygelser bara för att de råkar vara vettvilliga och i slutändan så tillryggalade vi över 4 mil med knappt en enda incident.

Ingen vidare kvalitet på cyklarna. Vi fick gå tillbaka och byta två efter några hundra meters färd.

Coola cats på cykel utmed Erhaisjön (Öronsjönsjön)

Lägg märke till lyktstolparna vars lampor laddas av både vindsnurror och solpaneler. Och titta på kollonilotterna vid sidan av vägen. Alla odlade sina egna grönsaker, inga kollektiv här inte.

Erhaisjön (Öronsjönsjön) är en vacker sjö, men tyvärr visade den tydliga tecken på övergödning och den gröna sörjan utmed stränder var sorglig att se.

Xizhou visade sig vara ett ytterst behagligt litet ställe. Vackra byggnader, skön stämning och god mat gjorde att vi bittert sörjde att vi blott hade knappa två timmar att spendera innan vi var tvungna att trampa hemåt igen. Det var liksom ett sånt där ställe som går raka vägen in i hjärtat utan att passera gå. Vi visste knappt varför, eller vad, men vi ville ha mer! Hörsamma oss! Om ni har vägarna förbi, spendera minst en natt i Xizhou.

 

Xizhous gatumiljö var långt ifrån Dalis kommershets.

Och på torget i Xizhou fanns inga bilar.

Den äldre generationen solar sig i julaftonens glans.

Torgets mittpunkt betyder säkert något men vi vet inte vad.

Hej Tomtegubbar!

Så tar tomtarna sats för de två milen tillbaka från Xizhou till Dali.

…Shit fan helvete! Jag faller ihop på gatan och ber desperat ett par tjejer som går förbi om hjälp. De fnittrar och fortsätter gå. Ingen toalett i sikte. Jag reser mig och leder cykeln mot en gränd. Det svartnar för ögonen, hela världen snurrar. Jag anar att jag kommit undan från allmänheten och trafiken. Ser vagt en hög av något. En hög av gödsel! Frälsning!
Jag sliter av mig alla obstruktioner och lägger all min fokus på att bygga på den saliga gödselhögen. En äldre herre går förbi men verkar föga brydd. För någon som genomlevt kulturrevolutionen så är nog en gigantisk laowai i ens gödselstack inte så traumatiskt.
Hursomhelst så sinar så småningom källan till mitt obehag. Nästa problem: Jag är marinerad i avträde och har inget papper. Jag rafsar åt mig min väska och gör en håglös inventering. …och blir alldeles mållös. Jag ser en manifestation av ödets nyckfulla välvillighet – poetisk rättvisa förkroppsligad.

Likt tvenne ark av renaste bladguld: Två fakturor från CSN.

God Jul.

Natten till vår resa till Kunming så föll temperaturen från ca 10 grader, till 1 grad. Vårens stad, jo man tackar ja.

Kunming är en nätt liten kinesisk stad på omkring 6 miljoner invånare. Förr i tiden ett perifert bakvatten dit ämbetsmän som gjort sig ovän med kejserligheten kunde finna sig förvisade. Nuförtiden anses staden ha Kinas behagligaste klimat, uthärdliga nivåer av föroreningar, samt en skönt tillbakalutad attityd.

Vi gick till Gröna Parken mitt i stan, dit Kunmingers flockar i mängder för att mata fiskmåsar och visa upp sig för varandra. Folklivet var på topp trots det kalla vädret, och jag och min nästan like långe bror lyckades äntligen attrahera en del blickar och utrop. Men bara en del.

För den som är lagd åt ett obönhörligt bekräftelsebehov så är Kinas cosmopola utveckling de senaste åren ytterst beklaglig. Borta är de förundrade utropen ”Aiya! Hen gao!” (Shit va lång!), de fnittrade ”shuai…” (snygg…), de påträngande (men ack så välkomna) fotograferingarna.  För den som överväger att resa till Kina i förhoppning att ta del av denna kavalkad av uppmärksamhet så är det för sent. Denna förlovade tid har flytt för att aldrig komma åter. Jag råder dig att söka dig annorstädes. Nordkorea ska vara fint så här års.

Oändligt med måsar som övervintrar i Kunmings parker

Och de långa européerna väckte ingen uppmärksamhet

Men uppmärksamhet fick sen samling kineser som brast ut i tämligen spontan dans till traditionell musik ur moderna högtalare.

Berövade på dessa stimuli så återstod bara att turista. Xishan i utkanten av Kunming nominerades och antogs via acklamation. En kulle uppå vilken Daoistmunkar, hängandes från fingertopparna, har huggit ut diverse tempel. Vi föll med ögonen vidöppna i ännu en turistfälla, och hade inte ont av det. Diverse avgudabilder, den ena kitschigare än den andra, avlöste varandra i templen som vi klättrade mellan, alldeles invid hisnande stup och en vidunderlig utsikt över Kunming. För den som är intresserad så är det dock de stora templen längre ner på kullen som står för den kulturella behållningen. Där kan en finna sjukt zenniga bambulundar invid behagligt förfallande tempelbyggnader – eller varför inte ett enormt tempelrum vars väggar från golv till tak är täckta av diverse humanoider frysta i en bisarr dans? I dunklet och rökelsedunsterna så var det det mer creepy än jag någonsin tidigare haft privilegiet att uppleva.

Tätt tillsammans på väg upp för berget

Utsikt över Kunming, hem för cirka 7 miljoner  personer

Genom diset ser man Kunming även om man kan tro att kylan gjort väggen till is

I smala gångar längs bergväggen med avsaknad av svenska säkerhetsanordningar

Alla passager var inte säkra för fullängdsmän

Och brant var det! Men på de flesta ställen som inte ingick i vandringsleden, som i detta tempel, var vi i princip ensamma.

Mardrömsgenererande gestalter

Senare, på nattåget till Dali, så tackade Hägglinarna mig för min tjänstgöring, lagom till att jag kollapsade av utmattning. Att valla mig själv och de andra tre Mittens rike runt med bara min oändligt begränsade kinesiska till hjälp är stundtals som att valla katter och samtidigt recitera Ibsen baklänges. Det är en pina att få taxichaufförerna att åka dit vi vill – det är förunderligt avigt att lära familjen att äta kinesisk frukost – och det är helt underbart roligt att prata kinesiska på plats i Kina igen.

En uppskattande skål för vår ovärderlige tolk!