Min blogg

Jag stod och såg mig om i vårt vardagsrum. Det hänger en ny tavla på väggen som har en ganska blå nyans, bland flera andra färger. Blåa saker i rummet blir blåare. När jag slängde en blick mot bokhyllan såg jag alla blå bokryggar tydligare.

Efteråt satte jag mig i läsfåtöljen. (Den heter Pernilla och är formgiven av Bruno Mathsson.) På prov kastade jag snabbt ögonen mot böckerna i den vita hyllan. Vad ser man under ett sådant kort ögonblick? Då fastnar Nationalencyklopedin och Svenskt Konstnärslexikon på näthinnan. (Det senare ska inte skrivas med versalt K, men det ger en högre status åt verket.)

Två stora verk mätt i måttenheten meter.

Det är nu tio år sedan man slutade trycka Encyclopedia Britannica på papper.

Min förståelse för trenden att köpa böcker bara för att de ser bra ut i en bokhylla, i syfte att imponera på gäster, är utomordentligt liten, till och med försvinnande, liten.

Jag gick fram till bokhyllan och började surfa lite planlöst i Nationalencyklopedin. Det kändes inte riktigt lika fräscht som på 90talet. Då försökte jag lära mina barn att det var coolare än att surfa på nätet.

Istället kollar jag några ord. Inte på måfå utan med en illvillig baktanke. 1-0 till NE när jag slår upp ”Vargtimmen”. Ordet står nämligen inte med och det ska det heller inte göra, utom möjligen som en film av Ingemar Bergman. Begreppet är inte äldre än så (1968), men har satt sig så djupt hos oss, att vi svenskar gärna tror att det är urgammalt.

Jag fortsatte till ordet ”koks”. NE berättar om pyrolys. Min tolkning börjar med ”Koks i lasten” och begreppet Tintin möter i transporten av afrikaner till Europa. Sedan tog jag i med ”Dra rôva i koks”. För jag är göteborgare. Så sa man när man inte hade samma uppfattning som den man pratade med, för länge sedan, här i stan. Ett underskattat kraftuttryck. Jag skulle vilja se och höra Ulf Kristersson säga just det till Recep Erdoğan. En nåd att stilla bedja om.

Unga kokainbrukare undrar säkert hur man snortar kokain med rumpan.

Kanske kan AI hjälpa oss på traven med ord och dess betydelse då, respektive idag. Eller tvärtom! Vilka uttryck betyder vad nästa decennium? Vad ligger runt hörnet och väntar på oss. Hur ska vi förstå vad detta nya och hemska verktyg kan göra för oss? Kan vi beskriva vår framtida historia redan nu? Vi människor är ju av naturen nyfikna. Att kunna smygtitta i facit.

Jag skulle vilja läsa utsagan från en AI-tjänst skriven år 1900 som berättar för den svenske lantbrukaren om det nya hjälpmedlet i jordbruket som kallar traktor. Det som ska ersätta hans arbetshäst. Hur beskriver man det på bästa sätt?

”Hästspring utan häst!”

Framtiden är ett lustigt ställe.

Så vad gör vi då åt detta? Jo, vi gör som alltid, vi tar en pilsner, en fredagspilsner, en kristi himmelsfärdsdagspilsner.

Vi lever i en polariserad värld. På 70talet när 68vänstern stod i främsta ledet var det likadant, men uttryckt med andra ord: ”Är ni inte med oss, är ni emot!”

Idag är det värre och fler poler och barrikader finns att försvara och att stå på. Detta eftersom teknikutvecklingen har gett nya möjligheterna till snabb kommunikation. Då fick man skriva ett brev, stoppa det i ett kuvert, slicka på ett frimärke och posta det. (Det fanns en föregångare till Facebook, nämligen vykortskampanjer, då slapp man ett av leden.)

1912 var polariseringen inte särskilt utbredd. Kanske var den det i Sydpolen, men inte vid Sydpolen, där var den bara tydlig. Dit gick tio man, varav fem kom tillbaka.

Nyligen avhölls det ett fotbolls-VM för herrar i Qatar. I sommar sker samma sak för damer, fast då i Australien och Nya Zeeland. Den bevarade bilden från herrarnas tillställning är förbudet mot att bära armbindlar i färgkombinationer som efterliknar regnbågen. Samma förbud har åter annonserats av FIFA och kommer att gälla även vid damernas tävling.

Just för tillfället har jag en annan armbindel främst i min pannlob. Den består av ett rött band med ett vitt cirkulärt fält innehållande en svart svastika. Den ger mig andnöd och ont i magen, efter att ha sett Cabaret på Operan och hört Sverigedemokrater prata.

Man hamnar ofta med ändan bak, fast man har ett gott syfte att vända tillstånd till de rätta. Om man, för inte särskilt länge sedan, stod upp och kritiserade företeelser i fjärran länder, såsom förföljelse av homosexuella, kvinnlig könsstympning och hederskultur, så kunde man bli utskälld för att lägga ett postkolonialt perspektiv. Jag som varande man, vit och uppvuxen i ett kristet kultursammanhang, var extra usel och skulle inte lägga mig i utvecklingsländernas sedvänjor.

Nu har den pendeln svängt och det gäller att hänga med i svängarna.

Men.

Ibland vill jag bara vara lite klädsamt likgiltig och få ta semester från tillvaron.

Tänk att äta det man känner för och tillaga det man vill, utan att ens lägga benämningarna hos de olika förkämparna på minnet. Slippa att strikt iaktta rekommendationerna från dem som tänker på vegetarian, laktos och vegan.

Bara att en dag undvika att ha koll på vad raden av alla bokstäver betyder som beskriver de olika sexuella läggningarna. Jag älskar min fru och det räcker för mig. Ni får älska med vem ni vill.

Kännedom om allt och alla drivs ner till nördarnas nivå och då är det vara skönt att få vara ledig. Och dessutom är det numer svårt att lära sig och hålla reda på alla nya namn och beteckningar.

Som på Ullevi häromdagen när IFK Göteborg ställde upp med tre stycken Sebastian i startelvan. Inte ens nördarna på Kommandobryggan svarade med rätt efternamn på speakerns uppmaning.

Utan någon som helst tvekan eller likgiltighet tar vi oss därför en pilsner!

Det har snöat, en del.

Än sen då? Snön regnar bort inom en vecka. Bilarna kanar hit och dit. Bussarna står på snedden här och där, men olyckorna verkar ske genom fall och kön hos ortopedin i Mölndal blir nog lång.

En koltrasthona äter från vår fröautomat på terrassen. Det ska hon inte göra. Koltrastar äter från marken. Hon ska hoppa runt med hanen i snön och plocka upp fröna som gråsparvarnas dåliga bordsskick sprider. Det struntar hon i och tar kaxigt för sig av maten direkt.

Tänk att få vara lite likgiltig ett tag, att slippa bekymra sig, inte behöva visa djupt engagemang dagligen och stundligen.

Vad var det jag sa! Minns inte så noga, men det var något om att vi skulle vänta på siffrorna innan vi skrek. Då pratade jag om tre månader, det tog tre år, innan Tegnell fick rätt. Ingen lyssnar. Hobbyepidemiologerna har bytt fokus och är nu experter på artilleri och logistik i krig.

Jag är precis just nu mest förvirrad över att jag nyss var så förvirrad, bara minuter sedan. Världen kändes konstig innan jag kom på att jag gick runt och drack kaffe ur två koppar, som återfanns där jag inte ställt dem. Det blev liksom att vara i två olika universum.

Lugnet lägrar sig, igen, och jag ställer oberörd den ena koppen i diskmaskinen. Ett lite vardagligt och oengagerat sätt att lösa morgonens stora fråga, men så får det bli idag, det är en sådan dag. Jag ska ingenstans.

I tidningarna står det om dem som längtar tillbaka, till en tid där de ser Bullerbyn som önskesamhället. Det var så fint hos barnen för länge sedan. Jag vill säga högt att Astrid skrev följetongen i tidningen Vi efter att kriget var slut, för att visa på en trygg och utopisk värld där inget hotar och alla är sams. Men jag avviker från den stigen.

I stället engagerar jag mig i den tyska staden Walldorf och dess aktioner. Deras bestånd av tofslärkor är hotat. Här i Sverige häckar den fågeln inte längre, men på andra platser i världen är den allmän. I Walldorf har alla katter utegångsförbud mellan april och augusti. Det blir 500 euro i böter om din katt smiter ut och iakttas.

Jag skulle kunna räkna ut hur många miljoner småfåglar som varje år dödas av utekatter i Sverige. Men istället tänker jag på distriktsadministratören i Walldort som sa:
”Vid den relevanta tidpunkten 2022 var området kattfritt.”

Så där står man, om inte mellan två hötappar, så mellan tofslärkan och dess ungar å ena sidan och Walldorfs kattägare å den andra. Man måste ta ställning. Är du inte för, så är du emot!

Rätten till likgiltighet garanteras inte av något lands lagstiftning eller konstitution, vad jag känner till.

Så vad gör man åt det. Jag tar mod till mig och gör det man ska göra. Jag tar mig en pilsner, en fredagspilsner.

Så bekvämt det kan vara.

En försvinnande liten del av svenskarna klagar över att vi nu gör större delen av bankernas arbete själva och att de tar betalt av oss för detta. De som klagar kommer att försvinna genom naturlig avgång.

Swish, Bank-Id och kreditkort, på en quizfråga nyligen visste jag knappt vilka valörer som är i omlopp i Sverige, än mindre vilka personer som pryder sedlarna. Av romanerna jag sålt har 90% betalats med Swish.

Idag ägs Bank-Id ett bolag, Finansiell ID-Teknik BID AB, som i sin tur ägs av flera svenska storbanker. Undrar vad som händer om de säljer bolaget till den kinesiska staten för ohemult mycket pengar?

Med bekvämligheten som vapen knyts vi till diverse anonyma företag.

Vad visste vi om detta innan?

På sent 90-tal trodde jag att vi skulle äga vår egen information och sälja den till stora och små företag och deras marknadsförare. Jag skrev till och med en artikel om den nya yrkeskategorin som jag tror jag kallade informationsmäklare.

Kylskåpen befriade inte bara hemmafruarna och slog ut isbolagen, de skapade också ytor åt arkitekterna som inte längre behövde tänka på var köket och det ventilerade skafferiet måste ligga i småhus och lägenheter. Utöver detta gav den artificiella kylan upphov till en helt ny leveranskedja och fler produkter hanterades den vägen.

Jag minns ett foto från 60talet som illustrerade rätt tekniknivå på u-hjälp. En afrikansk kvinna drog att vattenkärl på hjul bakom sig som var större vad hon skulle kunna bära. Och efterhand ökar kraven på mer bekvämlighet.

Nya teknologier visas upp, tankar som först var drömmar hos uppfinnare, men ibland kom från personer som bara tänkte utanför lådan. Sedan presenteras det nya utan att man alltid har affären klar för sig.

Ny teknik kan nog vara bra men det är först när man gör nya saker med tekniken som det händer grejer! Och de tankarna kommer sällan från ingenjörerna.

Men det är bekvämt att åka långfärdsbuss till alperna för att åka skidor. Och det kan vara roligt redan i Mölndal. Vi provade på det under vecka 7. Det tar lite tid, sådär 22 timmar den här gången, enkel väg. Resenärerna dök upp en halvtimme före avgång och bussen tio minuter senare. Men avgången skedde enligt tidtabell.

Några skidåkare tog flyget. Det går snabbare, men det finns tillägg i skarvarna mellan transportsätten och runt hörnen, som inte alltid hamnar i budgeten för tidsåtgången. Dessutom är stolarna på flygplanen långt ifrån lika bekväma som bussarnas. Vidare fungerar det så att allt bagage som du stoppar in i en buss kommer fram tillsammans med dig. Det är bekvämt.

Men förlupet bagage kan ju ge upphov till goda historier så småningom. Jag har några på lager.

Så vad gör vi åt detta. Vi tar en pilsner, en fredagspilsner och frågar de flygande hjältarna vilka omvägar deras skidor och väskor tog på vägen från Zürich till Landvetter.

”Jag skriver till er från det fjärran Singapore på Malackahalvöns sydspets.”

Så skulle inte ett brev från mig inledas idag, om jag ens skrev ett brev att skickas till Sverige i dessa tider.

Inte heller börjar det med: ”Jag mötte ett skepp i den svalkande monsun”, med fortsättningen, ”Se god dag Fritjof Andersson säger Adelborg, vad i herrans namn gör du i Singapore.”

Kanske skulle jag sätta tonen som i ett modernare brev från Oslo: ”Hallå igen, hur är stan en sån här kväll i augusti när sommarn regnat bort?”

Nej, det verkar som om det inte skrivs så många brev längre. Förutom ett och annat som inte läggs i ett kuvert och endast har en adressat. Ett öppet brev skrivs så att alla ska ta del av avsändarens tyckande om något adressaten gjort eller sagt. Det brevet skrivs bara för att stärka skrivarens ställning i något sammanhang.

Breven uppfanns inte med skrivkonsten, av praktiska skäl. Lertavlor med kilskrift uppmanade inte till emotioner. De var dessutom tunga och kanske sköra, vad vet jag. Men sedan tog det fart. En och annan romare skrev så det glödde om penna och pergament. Följda av Paulus som placerade kvinnor i ett rum och sig själv i ett annat, utan någon dörr emellan och sa att intima möten, tillsammans, i ett tredje rum, var syndigt. De breven hade vi kunnat vara utan.

Listan över kända brevskrivare är lång, men verkar inte fyllas på i någon utsträckning numer, inte sedan Luther dog. Okej, Strindberg förfinade konsten att vara elak till ackuratess.

Annars fick brevskrivandet en framträdande plats i romaner som utspelar sig från sådär 1700tal fram till 1950tal. Och då är det nästan uteslutande kvinnor som skriver. Damer som skulle fylla en del av sin tid medan deras män antingen slogs eller vänslades med pigan.

Brevet, och dess litterära form, verkar försvinna och det ersätts inte av något annat, något nytt, något bättre. Det kommer att bli svårt för framtida forskare att backa bandet för att analysera någon utifrån skrivna privata kommentarer. Facebook, Instagram och Tiktok lämnar inget väsentligt till eftervärlden.

Tekniken är också ett kapitel. Många barn i skolan skriver inte med penna och papper längre, utan bara på telefon eller dator. Helgerån! Skrivstilsövningar med rätt hållning, fötterna ihop i golvet och ett vackert grepp om pennan, det var tider det. (Min gamla vikarie i småskolan Sofia, hon som slogs med pekpinnar och linjaler, hon skulle en dag trycka ner en av tjejernas fötter till golvet. Problemet var att flickan satt på en för hög stol och inte nådde ner. Sådana petitesser lät inte Sofia stoppa välskrivningsövningarnas manual.)

Ingen kommer att hitta föräldrars gamla brev i små väskor som jag gjorde. Väskan som innehöll farsan kärleksbrev han fått i sin ungdom. De rosa kuverten stack ut och var från Cecil (hennes alias på sig själv). Cecils dotter, och även Cecil själv, uppskattade mycket att jag kunde överlämna breven till dem. Så vackra gester kommer inte mina barn att kunna göra.

Att brevet försvunnit som kommunikationsform har inte skett över en natt. Det är en hel process som går utanför ambitionen med detta brev.

(?) Brev?

”King vid gränspolisen var är jag!”

Jo, men kanske, jag har snart skrivit 250 brev till er!

Jösses, och vad gör vi åt detta? Jo vi tar en fredagspilsner, igen.

Jag börjar säsongen med att av övertygelse högtidligt avsäga mig allt ansvar för julfirandet i familjen. Därefter frågar jag ogenerat om vilka sorters julbrännvin jag ska framställa och i vilka mängder.

Sådan är traditionen hemma hos oss.

Traditioner har annars en tradition av att baseras på rädsla. I gångna tider skrämde man barnen med Näcken i bäcken och Skogsrået i skogen för att förhindra drunkningsolyckor och barn som sprang vilse. För att inte tala om alla religiösa påfund som accentuerades med en hänvisning till högre makters våldskapital och förmåga till repressalier.

Till detta får vi addera tomten. Han var först en företeelse i jordbrukssamhället som man måste hålla sig väl med. Tomten kunde ge skydd till gården, men också förstöra om gårdsfolket inte följde traditionerna, skötte gården och mutade honom med gröt.

Dagens jultomte, som är stajlad av Disney och Coca Cola, bygger också sin position på bävan och ryktet om sitt allseende öga. Barnen får höra att om de inte sköter sig så kommer han inte med klappar på julafton.

Moderna människor räds kanske inte fan eller trollen, men för säkerhets skull är det nog bäst att inte utmana krafterna som ligger utanför vår kontroll. En fotbollsspelare som måste gå in på plan som nionde man eller oviljan bland seglare att vissla för att inte dra på sig en storm.

Sambandet mellan händelse och konsekvens är inte alltid glasklart, men etsas ändå fast i folksjälen. Där finns det religiösa påbudet att inte äta skaldjur, (som antas komma från dödsfall med skämda humrar), men också det ödesdigra i att en svart katt passerar över vägen framför dig.

Men främst kommer vårt beteende från den enkla kopplingen att vi innerst inne tror på allt som mamma och pappa sagt. Då, för länge sedan, när allt var fint och tryggt och snön låg vit på taken.

Vi är de mest utsatta!

Det finns enligt forskningen ingen period i Sverige som var mer nostalgisk än 50- och 60-talen. Vi som föddes då fick oss till livs, inte bara våra föräldrars syn på det gamla friska jordbrukssamhället när fabriker och kontor skapade allt större städer, utan också Astrid Lindgrens världar i Bullerbyn och Lönneberga. Till detta kom ett alltför stor antal Åsa-Nisse filmer samt Snoddas och Flottarkärlek.

Så där står vi där då med barndomen i vår ryggsäck. Några tänker på teknikutvecklingen och musikåtergivning. Från stenkakor, till vinylskivor, kassettband, CD-skivor, tillbaka till vinyl och så musik som strömmar. Fast musiken har alltid strömmat ut högtalare hemma hos oss.

Tryggheten i det bestående och något steg framåt, manifesteras av Adolphsson & Falk och kanske av Just D för några som är lite våghalsiga.

Mest våghalsigt är att ta sig till en fredagspilsner, en julfredagspilsner.

Vart är vi på väg? Tydligen inte till Kalmar, eftersom det uppenbarligen är fel svar.

Nästa hållplats, blir det IKEA, klimathelvetet eller ska vi på dejt?

Dock ska det vara höjt över alla tvivel att vi far i riktning mot helvetet. ”I’m on a highway to hell” ackompanjerade av AC/DC. Allt enligt FNs generalsekreterare Antonio Guterres och det öppningsanförande som han höll vid klimatmötet i Sharm el-Shiekh. Det var tydligen fler än jag som noterade sambandet med den över 40 år gamla hårdrockshiten.

Sålunda åker vi i fel riktning och i alldeles för hög fart. Alla rycker på axlarna, duckar och känner att om vi slutar köra bil och stänger av all fossil energiproduktion, så stannar vårt samhälle. Alltså förskjuter vi våra förhoppningar till den kommande tekniken. Det tog nio år från John F Kennedys tal till dess att Neal Armstrong stod på månen. Nu senast tog det mindre än ett år att få fram vaccin mot den hotande pandemin.

Klart att det ordnar sig! Det finns ju annat att oroa sig för, framförallt om man ska ut på resa, oavsett åt vilket håll.

Köerna till passexpeditionerna ringlade milsvida över vårt land under året. Tre av mina kamrater fick lösa tillfälliga pass vid resan till Nordmakedonien. Nu kör polisen ej uthämtade pass i papperstuggen. Tusentals! Vad har inte det kostat i belastning på miljön.

Ja, men låt oss ta en liten tur till IKEA då?

Aldrig i livet!

Modern forskning visar att mäns ovilja till att besöka IKEA kommer av det obestämda, det okända. Att med målet att köpa en sak, komma hem med tio. Saker man inte ens visste om att man behövde. En slutsats kan vara att män är bättre för miljön än kvinnor. Det finns utrymme för andra tolkningar också, enligt svensk public service.

Jag är gift och vill inte gå på dejt med någon annan än min fru.

Det har visat sig vid granskning att vår nya ”Fåfängans marknad” inte skiljer sig nämnvärt från de signaler som man sände i kontaktannonserna vid det förra sekelskiftet. Det forskas i mycket nu för tiden.

Man är bestämd vad det gäller kön, ålder och klasstillhörighet, även om det sista ofta förklaras i subtila bilder. Under de senaste åren har även politisk hemhörighet smugit sig in på kravlistan. ”Invandringen berikar vårt land” och ”Sverige ska bli bra igen”, sållar hårt bland nya potentiella bekantskaper.

Dejtningen har blivit mer privat. Förr skedde den öppet på dansgolvet, arbetsplatsen och i kören. Nu gör man det i appar.

Fast jag känner ett par som blev ihop efter ett 50årskalas där jag sjöng och var toastmaster. Ytterligare ett par fann sin gemensamma yta på en konsert när jag råkade ha en biljett över. Det finns fortfarande romantiska tillfälligheter!

Och på fredag är det fredagspilsner igen.

Jag och min fru planerar en stark protestaktion som kommer att ge ekon över världen. Vi tänker bojkotta fotbolls-VM i Qatar! Tänk så fint det blir. Vi tar en promenad i Göteborg istället för att se på fotboll som spelas på AC-kylda fotbollsarenor. Tar ett glas vin på stan medan internationella supporters försmäktar i 40-gradig värme, sökandes efter de områden där det serveras öl. Går mot röd gubbe samtidigt som besökarna i Qatar försöker undvika att bryta mot emirens regler för uppträdande. Ser på trädens nakna grenar, drömmer om en vår och ger sjutton i de sandlådor som under några veckor drar till sig all uppmärksamhet.

 Symbolhandlingar som verkligen betyder något håller mänskligheten uppe.

 Det är viktigt att placera sin argumentation där den betyder något. Alla ord som har sagts i Sverige den senaste tiden om gängskjutningar, kärnkraft och privatskolor, riktades mot dem som berördes. Främst i de delar av landet där valet avgjordes, som Norrlands inland, Dalsland och betydelsefulla kommuner som Hagfors.

 Ja, jag hörde att Ebba vill skjuta av hälften av Sveriges vargar och att Nooshi sjöng explosionsmotorns lov. Dock hördes inget om det som behövs för utvecklingen och överlevnaden i glesbygdskommuner.

 Lite mer verserad var vår monark, den ende riktige monarken i landet alltså. Han ville att våra politiker skulle visa grundläggande respekt och hänsyn till varandra i samtalen. Vidare tyckte han att de skulle bidra till en god och trygg utveckling för Sverige.

 Sedan utbröt lekstuga när prao-eleverna i riksdagen roade sig med att skojrösta i talmansvalet.

 CG XVI tog i och önskade att ledamöterna ska visa mod och visdom i sitt viktiga arbete.

 Och så vandrade det samlagda tidelaget fram emot kameran. Sicket gäng! En liberal som ser ut som han sovit i sin kostym, en hårt stajlad Jimmie, en leende fjant och Barbie i blått längst ut på kanten. Vem är Ken i det gänget? Och ska inte Barbie vara klädd i rosa? Blir det Uffe och Ebba iklädda jägarutstyrsel som tar med priset som årets Ken och Barbie?

 Personligen hade jag nyligen nöjet att resa till Europas utmarker i ett strikt manligt sällskap. Vi vandrade i vackra berg, drack lokalt framställd sprit och skådade ut över den vackra konstgjorda sjön. För att tydliggöra grabbarnas modernitet visade tre av oss upp sin rosa sida på ett omfamnande och allom inkluderande sätt. Svenska män med rosa pass är en tillgång i världen idag.

 Vi som står för hopp och entusiasm representerar enligt SOM-institutet de viktigaste ingredienserna i politisk påverkan. I och för sig tätt följda av de gråare beståndsdelarna, ilska och oro.

 Men vad gör väl det. Glöm inte att den främste festfixaren under det sena 1400-talet i Italien var Leonardo da Vinci. Tänk er en höstruskfest med hans signatur. Den skulle lätt sopa banan med en VM-final i fotboll. Någon som är på?

 Eller så tar vi en pilsner, en fredagspilsner.

Den senaste tiden har det talats mycket i konungariket Sverige. De som yttrat sig har varit vältaliga eller i alla fall ordrika. Det är sammantaget inte så mycket som blivit sagt. Man fascineras av hur mycket energi som förbrukats i dessa samtal, samtal som bland annat handlat om energibrist.

Vår nya svenska resa kommer i bästa fall att börja den 30 september eller strax där efter. Det krävs bara att allt går som på räls och att alla rättar in sig i ledet, efter att ha fått framstå som starka en kort stund i strålkastarljuset. Och färden kommer att vara i fyra år om ingen spårar ur under tiden.

Längs resans väg står många bredvid och torgför sina uppfattningar. De roligaste är alltid de som säger emot sig själva. Ett liknande exempel från långt bort är delstaten Montana i USA. Det är en av de minsta delstaterna där, med en dryg miljon innevånare. Montana anses vare en av de stater som är störst motståndare till den centrala makten i Washington. Trots det tar montanaborna emot mest federala bidrag per capita. Här kan man komma med resonemang om att såga av den gren man sitter på, samt att äta samma kaka två gånger, minst två gånger.

Med plakat och starka röster ropar våra åskådare ut sina krav och idéer om lösningar på alla de problem som formulerats. En sak som inte lyfts så högt på agendan är vem som har problemformuleringsprivilegiet.

Motståndarna står på var sin sida om kortegen. Men fler än vanligt är tysta. De befinner sig på rätt sida om sin barrikad, till och med bredvid sina vänner. Men de säger ändå inget och ser sig lite besvärat omkring och över till andra sidan, för att ha koll på vem som eventuellt uppfattar att de är där. Vem som kan komma att höra av sig!

 I princip alla som uppehåller sig utmed vägen vill ha pengar från dem som passerar. Av ett eller annat, mer eller mindre tungt vägande skäl, bra eller dåligt, nytt eller gammalt, det betyder ingen, bara de kompenseras. Ingen bryr sig om någon annan än sig själv och den egna tillvaron.

Att tänka efter före är inte heller någon dygd i detta sammanhang. Som när någon under paradens inledning ställde sig på sin lilla pall och krävde att man skulle leta efter personer i ett register som inte var sökbart, utan att man visste exakt vem man letade efter.

Problemet är detsamma som det alltid har varit. De grundligt genomtänkta lösningarna till de formulerade problemen är alltid tråkiga. Svaren man får är allt annat än sexiga. Alla blir ledsna. Följarna som tvingas svälja något som känns som en ström av ljum välling. Rubriksättarna som blir blåsta på allt det där som säljer och som utan nyanser kan kastas ut över folket. De som marscherar mellan de två sidorna blir rånade på sina järnrör, falukorvar och väl inövade repliker.

Så där står de och där går de. Långsamt blir de lika besvikna allihop. Gemensamt färdas de in i en grå och vardaglig verklighet av bekymmer som inte vill ta slut.

Och vad ska vi då göra åt detta. Jo, låt oss le, ta på oss en tröja, ett par raggsockor, köpa ett par torgvantar utan fingrar och konsumera öl från våra lokala småbryggerier.

Och så vi tar en pilsner, en fredagspilsner.

Jag minns när jag gick med morsan och storhandlade en gång i veckan i slutet på sextio-talet. Vi frekventerade den stora speceriaffären på Sankt Sigfridsgatan. Det fanns en liten butik i närheten också och ett charkuteri, samt den välförsedda tobaksaffären, inom gångavstånd hemifrån. Men vi gick till den stora affären och jag kan för mitt liv inte komma ihåg vilken kedja butiken tillhörde.

Den kändes stor, livsmedelsbutiken, fast när man passerar idag ser byggnaden mindre ut än vad jag minns den. En del saker krymper, andra växer med tiden. Jag brukade spänt titta på siffrorna på kassaapparaten för att se om notan, när vi handlat, slutligen skulle gå över ett hundra kronor.

Hundra kronor för ett par matkassar 1970, sedan åt inflationen upp lånen på föräldrarnas villa. Den kostade 232000 kronor att köpa 1968. Priset för mat ökade med tiden, lite mer varje år, men hypotekslånen skrevs inte upp med inflationen.

Den första krympflationen som jag lade märke till var hur ettöres kolor blev mindre. Sockerbitarna i skum bland godiset blev lite större, men kostade 10 öre istället för 5. Och så satt jag i bilen och ville att priset på bensin skulle nå en krona litern så att kronorna i räkneverket tickade uppåt i takt med visaren på bensinpumpen.

Senare på 70-talet skrevs våra lån från CSN upp med inflationen, dock max 3,4%. För mitt första studielån köpte jag ett par litografier. Ingen vidare investering har det visat sig. Men inflationen tog för sig även av våra studielån.

Att man behöver ha koll på utgifter och inkomster i förväg. Allt går ju att handla mot faktura och det betalas någon annan gång. Man lyssnar på de nya företagen med apparna som låtsas att det inte kostar något. Ja, tänk om man skulle berätta för dagens ungdomar och unga vuxna om inflationsekonomin.

För dem är det lika svårbegripligt som att röka på krogen, att inte sopsortera, eller att ha föräldrar som tycker illa om elektriska sparkcyklar. Att det finns en kostnad för att låna pengar!

Under nattens svarta himmel är det fest i timmar tolv
Alla inkassobreven fyller år på ditt golv
Men vårt liv är kort, ett party i en papperskorg
Sjung en sång för barnen om ett liv utan sorg
(Joakim Thåström, 1985, Du ska va president)

Och fram tills nu köpte man en stor central lägenhet. I den bytte man allt så att det ser ut som hos alla andra. Bara så att man vet, att alla andra vet, vad det kostat och att det varit dyrt. Bland de nyrika är det numer populärt med second hand, men, precis, det ska vara rätt varumärken.

Vi såg och hörde Thåström på Way Out West. Han sjöng ”Märk hur vår skugga”. Förutom att den oundvikliga vägen pekas ut, så uppmanas vi att ta ett glas, en pilsner, en fredagspilsner.