Månad: december 2014

Att ta sig till den gamla incastaden Machu Picchu är lite knepigt. Tåget dit har den stora fördelen att det med nödvändighet begränsar antalet personer som på en dag kan nå staden. Om man sedan väljer att gå uppför berget i gryningen för att vara först i kön så adderar man en strapats.

Machu Picchu sett från berget Wayna Picchu

På väg i gryningen

För att vara först upp till entrén till Machu Picchu måste man börja gå uppför berget i gryningen. De som satsar på detta samlas vid grinden nere i dalen

Det var värt besväret att vara först i kön

Ensam i Machu Picchu

Man är sällan ensam i Machu Picchu. Mellan 2500 och 3000 personer besöker staden varje dag. Men om man är bland de första uppför berget så får man också ett par timmar innan de guidade grupperna far fram som lemmeltåg bland ruinerna.

Tillsammans i Machu Picchu

Standarduppställning

Varför inte Femmé Picchu?

torsdag 13 januari 2011 Cusco, Peru

Det är pinsamt att säga, men jag är lite kär i Cusco. Inkas hemmabas, med kurviga små gator och förföriska kullar som kläds i en färgprakt av gatljus om nätterna. Bara en sån sak som att det ligger ett inkafort ovanför staden som kallas Sexy Woman (eller ja, Saqsaywaman dårå) med strålande exempel på inkas kännetecken, de imperiala murbruksbefriade väggarna och murarna. Bonus för att några av blocken är större än min lägenhet.

Men vi förblir ej i Cusco. Det börjar dra ihop sig. Vår pièce de résistance, Machu Picchu är i annalkande.
Vi tog oss dit på standardiserat turistiskt manér, i buss med kass guide och med stopp i diverse turistfällor på vägen. Inget att förtälja om detta förutom att Peruanernas förbluffande vana att konsekvent avlägsna sittringen från toaletten blir en smula enerverande när Montesuma kommit knackandes på ringmuskeln.
Från Ollantaytambo (ytterliggare en strålande Inkaby med fantastiska imperiala byggnadsverk) med tåg till Agua Caliente, ett turistghetto av rang.

Och där tog vår tur slut.

Peru är inte Sverige. Här spelas dubbade filmer på högsta volym ur trasiga högtalare på nattbussen – och ingen är någonsin för tjock för att bära tajta byxor och en tank-topp. Det är annorlunda här, vilket träffade oss som ett bakåtmål på övertid.
Vår guide på plats i Agua Caliente skulle förse oss med våra tågbiljetter tillbaka till Ollantaytambo dagen efter, vilket han något vresigt till slut gjorde. Då visade det sig att tåget gick två timmar senare än vad som var överenskommet med reseagenten i Cusco, vilket skulle leda till att vi missade vår nattbuss från Cusco till Arequipa, och därmed vårt flyg från Arequipa till Lima (Mina föräldrar tror inte på enkelhet). Alla tåg var fullbokade. Vi var rökta. Överenskommelsen granskades och det visade sig att allt fanns på papper förutom just tågtiderna. Det var sent, vi skulle upp 4 dagen efter, men vi gick och åt ändå. Maten var inte god. Farsan hade sönder en glasdörr. Vi sov.

Jag skulle vilja ta tillfället i akt att tacka vår variga cancersvulst till reseagent för att han försedde oss med en av de mörkaste kvällarna vi upplevt på våra resor. Den konkurrerar med lätthet med till exempel en sån klassiker som indianbyn San Pedro Columbia i Belize, med dess svinkalla nätter, bottenlöst tråkiga dagar och rabiessmittade hundar. Tack så mycket.

Vi bestämde oss för att försöka ändå, om vi så skulle få åka fingerkrok med ett tåg, och vi slöt en pakt att förmiddagen var helig tid, disponerad för intet annat än Machu Picchu.
I ottan kröp vi ut i mörkret och tog oss så sakteliga mot Machu Picchus nedre port. Ljussättningen påminde om Apocalypse Now medan vi ställde oss i kön och väntade. Startskottet gick – nu återstod bara att avverka 300 höjdmeter trappa upp till målet. På över 2000 meters höjd.
Det var helt underbart. Ständigt med någon framför att ta rygg på eller någon bakom som jagade så satte jag iväg som en bergsget – flåsandes i takt med alla omkring medan solen sakta gick upp över bergen. Att gå om folk utvecklades snabbt till ett missbruk, och inte ens när jag störtade huvudstupa in i väggen tillät jag mig själv att vika i min fanatiska tro att det var lika med döden att bli omsprungen.
Svettig, trasig och slut stapplade jag upp på toppen och ställde mig nästan främst i kön till insläppet, lyckligare än på mycket länge. Jag ropade ut ”This altitude is so much better for my ego!” (det är lätt att känna sig en smula mesig efter en vecka på över 3000 meters höjd) och de andra i kön nickade medgivande. Sen sparkade endorfinet mig så hårt i belöningscentrat att mina tänder skallrade och jag slog mig ner för att titta på alla de trevliga färgerna en stund.
Mina tre fränder som gjorde turen med mig anlände så småningom och sällade sig. Jonte var vid dödens rand, far ångade som ett gammaldags lokomotiv och syrran hade råkat ut för en liten olycka på vägen och var därmed missnöjd. Men vi var bland de första in i Machu Picchu – jag tycker i vart fall att det var värt det.

Det visar sig att Machu Picchu är två väldigt olika djur tidig morgon och resten av dagen. Tidig morgon så är de dimhöljda, ödsliga ruinerna, mycket stämningsfulla. Llamor betar slappt på terrasserna och solen stiger över bergen och klär staden i en skimrande slöja av ljus. Man kan vara i stort sett ensam vart man än går och upptäckarglädjen är total.
Resten av dagen så är Machu Picchu ett turistmättat helvete av guidade grupper som rör sig likt krälande amöbor över ruinerna. Vart man än går så är det folk, folk och folk. Besökarna kan på en dag lätt överstiga antalet människor som en gång bodde i staden. Eller snarare, som man tror bodde i staden. Ty ni förstår, man vet i stort sett ingenting om denna andiska ruin, till och med dess riktiga namn har gått förlorat. Guiderna gör sitt absolut bästa för att bre på så tjockt de kan med minsta lilla bit bullshit de kan komma över, men det känns rätt tunt emellanåt ändå.. Den största behållningen under vår tur var när guiden försökte hålla masken och vägrade uppmärksamma att två llamor just försökte göka bakom honom.

Så jag och systran avvek och bestämde oss för att bestiga Huayna Picchu (eller whiny picchu, why you pikachu, och diverse andra försök som Alexandra gjorde i sin iver att lära sig namnet), berget som tornar över staden och som endast får bestigas av 400 personer om dagen.
Klättringen var om möjligt ännu bättre än den upp till själva Machu Picchu. Så bra faktiskt att jag till och med bestämde mig för att ta av mig tröjan! ”Trappan” gav en varierad utmaning och de stånkande krakarna man passerade på vägen fick en att känna sig som stålmannen.
Väl uppe så var utsikten bedövande vacker, och ruinerna krävde högljutt att jag skulle klättra på dem. Whatyacallit Picchu är en riktig pärla och nära nog ett obligatorium för alla som tarvar med att klättra upp.
Efter en lättjefylld stund på toppen så vände vi åter neråt och jag dansade nerför trappan i halsbrytande fart – lycklig som en räv i hönshuset. På vägen stötte vi på folk som var på väg upp som utbrast ”Hey! He passed us when he was going up too!” vilket ju inte gjorde saken sämre, men det blev lite tryckt stämning när Alex stötte på en amerikansk dam med likadana skor som hon själv.

Klara med Machu Picchu (som jag rekommenderar helhjärtat, utifall att det inte har framgått) så satte vi operation ”Nu ska vi tamefan härifrån” i verket och hela familjen inställde sig på tågstationen för att försöka debattera, smickra och böna oss till platser på tidigare tåg. Det såg hopplöst ut, allt var fullt och personalen kunde inget göra.

Då kom vår tur åter!

Medan far och mor tappert försökte massera sig förbi Peru Rails underhuggare i dörren ut till perrongen så dyker platformschefen upp. Han förstår blixtsnabbt situationen vinkar en högeligen förvånad familj att följa efter honom i sporrsträck mot ett tåg som nära nog börjat rulla. Hastigt och lustigt så fann vi oss ombord, knappt minuter efter att vi kommit till stationen – två timmar tidiga istället för två timmar sena och bäst av allt – det var lyxtåget som vi tuffade iväg i!
Åk Peru Rail. De har en stins vi brinner för.

Så sen var det bara Ollantaytambo till Cusco till Arequipa till Lima tror ni kanske. Föga! I minibussen till Cusco fick vi sällskap av bland andra en frejdigt okunnig californiska vars ända riktigt stora rädsla i livet var dehydrering, och väl framme i Cusco så visade det sig att vår flygagentur bokat oss på en nattbuss till Arequipa… som avgick… på kvällen samma dag… som vårt morgonflyg… till Lima…

Peru är inte Sverige…

Den orangea pricken är Alexandra

Därifrån såg det ut så här

Så blev familjen Hägglin återigen engelskalärare på resande fot.

Vi vandrade runt i centrala Jakrata när en lärare med skolklass frågade om de fick öva på sin engelska genom att intervjua oss. Vi sa givetvis ja och samtliga fem fick svara på frågor. Den sista frågan var att vi skulle avge ett omdöme om eleven. Kanske inte precis i linje med svensk pedagogik.

My name is Alexandra

Långa personer väcker uppmärksamhet i Indonesien så tricket grabbarna la sig till med var ”Stå på knä”

My name is Christoffer

Kanske inte direkt en pedagogisk mästare, men han försöker.

Say after me please

Maun, Okavangodeltat, Moremi National Reserve, Botswana

Jag kör genom Moremi National Reserve, på väg hem på smala snirklande sandvägar. Det är ett rent nöje att manövrera Land Rovern, som svarar på kommandon som vore den telepatisk. Över hinder, genom enorma vattenpölar, runt djurlivet. Jag och Simon är fascinerade av de lokala, marklevande, höneliknande fåglarna. Stendumma hönor, inkapabla att kila åt sidan när vi kommer dundrande, och därför ständigt hissnande nära att kila vidare.
Jag svänger runt en krök i full karriär och får ställa mig på bromsen för att inte mosa två exemplar. Jag och Simon utbrister ”Hönor”. Ett helvetes liv utbryter i bilen och jag undrar en smula distraherat hur det kommer sig att ett par korkade fjäderfän upprör så pass mycket. Jag panorerar blicken ett par grader åt vänster och där, sisådär tre meter från bilen, står en elefanttjur.
När man plötsligt sitter på knappt en spottloskas avstånd från en uppenbart irriterad elefant så försvinner alla livets små bekymmer och distraktioner som genom magi. I deras ställe så går ”ELEFANT!!!!” på repeat i huvudet på högsta volym. Ett näst intill meditativt tillstånd.
Då stiger ytterliggare två högst frustrerade tjurar ut ur vegetationen…

Det var dags att slå ihjäl tre dagar i en av Botswanas större städer, Maun (uttalas som två stavelser MAA-OON, på samma sätt som mina älskade päron uttalar paus ”PAA-UUS”). Mysigt boende på Discovery B&B, med dess ständiga lägereld och fint inredda rondavels, inbjöd till en lay-day, men med diesel i tanken och jävlar anamma i buken så var det otänkbart att sitta still.
Vi begav oss ut på tur i mekoro, kanoter som förs fram medelst en lång påle, hanterad av ett proffs, stående i aktern, alltmedan två värdelösa turister lökar föröver. Jag och bror valde givetvis den enda kvinnliga pålaren, som därmed fick äran att putta våra feta arslen nedför floden, vilket hon gjorde med den äran.
Turen gick i underbar stillhet. Vi såg vithövdade örnar, mängder av andra fåglar och långt borta i fjärran, elefanter. Simon frågade sin pålare om möjligheten att få se krokodiler, varpå killen i stort sett sa ”Vänta så ska jag se vad jag kan göra” och två minuter senare levererade han just krokodil.
Vi gick en på en guidad game walk på en ö och fann oss själva ett par hundra meter från en elefant. Vi sörjde en smula att det inte gick att komma närmare. Det vore kul att få se elefanter på nära håll för en gångs skull.

Moremi National Reserve stod härnäst på listan. Inledningen var strålande med djur överallt innan vi ens hunnit fram till parken. Vi häpnade över hur fula marlboroustorkarna var, vi vinkade åt giraffer och vi blev ganska trötta på horderna av impalor.
Väl inne i parken så var det nära nog mitt på dagen. Djuren hade hunnit gå och gömma sig från den tryckande värmen och vi fann oss till synes ensamma i bushen. Vackra landskap avlöste varandra, men djuren lyste med sin frånvaro.
Vi begick lunch som vi lagade själva. Jag tog ståndaktigt på mig rollen som lion-spotter och stod på bilens tak och såg viktig ut i en halvtimme. Det är alltid trevligt att få chansen att låtsas att man har en viktig funktion att fylla.

Det var dags att återvända. Jag fick oväntat äran att ta över i förarstolen och, tack vare detta, hade vi plötsligt avsevärt mer sällskap längs med vägen – vårtsvin och bufflar, storkar och gamar om vartannat. Bilen tog alla hinder som en bergsget med broddar. Inget kunde gå fel.

…alla tre tjurarna ruskar på sina huvuden och frustar. Öron flaxar åt alla håll, men medan hans två vänner nöjer sig med en mer passivaggressiv hållning, så går elefant nummer tre rakt på sak. Han stampar mot bilen och hela vindrutan verkar i ökande grad tas upp av elefantpanna.
På allmänhetens begäran lägger jag i backen och bereder mig på att retirera rakt ut i skogen. Då händer det: Med ett sista kast med huvudet så tvärstannar Dumbo, svänger 90 grader och försvinner i grönskan. Jag är skakad. Jag förefaller ha vunnit ett chicken-race med en elefant. Hur cool är inte jag?

Elefanter!

Elefant!!!

Svingar öron och svans

Stampar med sin fot

Arrrrg

Chicken?

Okavango i mekoros

Vithövdad fiskörn

Fiskörn igen

Elefant på lagom avstånd

Maraboustork

Den där krokodilen

Zebror

Hönan!

Discovery B&B

Discovery i mysmörker

Alla åkte inte ut i deltat i mekoros

De kommer från Sydafrika enligt nummerplåtarna

Tänk att vi tog oss över 600 mil genom Botswana, Zimbabwe, Mocambique och Sydafrika med sex pesoner i bilen. Detta fungerade mycket tack vara den inhyrda bilen, en Land Rover Discovery.

Det tog ett tag innan vi fick klart för oss att den tänkta resrutten bara gick att genomföra med en fyrhjulsdriven lite större bil. För att prova om det skulle gå, gick vi till en större bilhandlare i Göteborg och provsatt en Land Rover Discovery. Vi bestämde att med packningen på taket så kan detta fungera och det gjorde det.

Fullt men rymligt

Med sex säten i tre rader så gick det alldeles utmärkt att resa på detta sätt. Lägg märke till att takfönstret gjorde att fullängdsmän också kunde sitta där bak utan problem.

Packa på taket

Med ett rejält takräcke och nästan vattentäta säckar färdades vårt bagage genom fyra länder. Dock var det en fördel att de tre yngre männen utan problem kunde klättra lätt och ledigt och lyfta tunga väskor.

Så packar vi igen

Så skall man inte göra

Förvisso skall man undvika att lämna bilen i nationalparkerna. Men med spanare på taket tog vi chansen till ett lunchstopp. Lejonen ligger still på dagen och de stora djuren ser man på ganska långt håll.

Tomten på taket

Elefanter på riksvägen

Av skylten att döma är det med elefanter i Botswana som med älgar i Sverige. Fast elefanterna är aktiva på dagen

Ooops där har vi en.

Ojojoj, se upp

Tur att den står still, för visst ser den lite bestämd ut.

Fast visst går de över vägen ibland