Vi var ute och for i helgen. Det gör vi då och då. Den här gången åkte vi tåg. Tillsammans var vi sju personer som tog pendeltåget från Göteborgs central till Norsesunds station. Där mötte den åttonde personen på stationen. Ungdomarna hade appar att betala med. Jag och Catharina betalade med våra laddningsbara Västtrafikkort. För säkerhets skull frågade jag tågvärden när hon passerade om jag gjort rätt när jag knappat in den långa sekvensen i biljettautomaten. Det hade jag och slutligen påminde hon oss om att checka ut från resan när vi gick av.
För ett antal år sedan hade det varit en konduktör som vi tilltalat på tåget. Han, för det var nästan uteslutande män som jobbade som konduktörer fram till åttiotalet då kvinnor gjorde entré, hade då varit utrustad med en biljettång. Jag tror aldrig våra barn har sett en biljettång. Bland mina leksaker fanns det visst en sådan tång, det minns jag. Man kunde klippa runda hål i många saker. Inte bara i låtsasbiljetter och annat av papper. Jag fick skäll när det uppdagades nyklippta hål här och var i hemmet.
Det klipptes till och med i liftkorten i Sälen minns jag. Där köpte man tio resor med liften och sedan var det någon som klippte till.
Biljettång finns inte ens kvar i Svenska Akademins Ordlista längre. Svenska Akademin verkar finnas kvar ännu och så även deras ordlista. Men biljettång står inte i ordlistan längre. Det beror främst på att ordet lätt kan härledas så att man ändå förstår det.
Och när Thore Skogman sjöng om klippare på sextiotalet handlade det om barberare och om konduktörer. På frisersalongen blev han vederbörligen felklippt och förargad. Därefter klippte konduktören hans biljett mellan Kiruna och Hjo, så att hans returresa förbrukades. Han benämnde dessa båda som klippare.
Klippare på nittiotalet var inte så misslyckade. De lyckades tjäna mycket pengar på sina klipp. Men andemeningen i ordet klippare, blev negativ, liksom vår allmänna uppfattning om dessa personer.
Bland klipparna fanns det individer vars verksamhet inte var helt i linje med orden i vår lagstiftning. De blev då jagade av polisen. Den nya enheten kom att kallas ekobrottsrotel. Känn på det ordet! Våra barn lägger troligen en helt annan mening i ordet ekobrott.
Så orden förändras och vi med dem. Vad som finns kvar är vårt ansvar för hur vi använder orden. Orden betyder någonting. De mångordiga vita högerterroristerna kan ställas upp på led och låsas in. Men deras ord finns tyvärr kvar på nätet och på Facebook och liknande företeelser, där hatet numera bosatt sig. Alla grupper som skall stå för något. Grupper där orden om de andras underlägsenhet och gruppens gemensamma hat mot något, skapar en gemenskap.
Hur fungerar det i huvudet på en människa som brukar ord i ett sammanhang som hen aldrig ens skulle yppa hemma, på jobbet eller i bussen. Men på nätet får man stående ovationer för sina utbrott från sina gelikar. Anonymitet tar fram baksidan av människor.
Vi har ett ansvar för vilka ord vi använder och vi måste lära oss att säga ifrån när språkbruket urartar, att våga stå för ordens värde.
Ett bra ord är fredagspilsner. Det står jag för.