Så tog Sverige paus. Stängt på grund av Midsommar. Under studietiden jobbade jag på Securitas larmcentral. Midsommardagen var årets lugnaste dag. Till och med buset skulle ut på landet. Detta var dessutom innan det nya traditionella kulinariska inslaget i svenskt midsommarfirande slagit rot; Midsommardagspizza. Det var svårt att hitta öppna restauranger.
Regeringskrisen verkade gå i ide eller så berodde uppehållet på att Löfven åkte till Bryssel för att gå på kalas. Han for direkt hem. Det gjorde inte Mette. Hon åkte hem via Amsterdam. Till andra halvlek hade hon fått på sig rätt tröja. Med det tog hon nog ett par behövliga poäng hos befolkningen där hemma. Lövfen borde nog chansat och tagit vägen via Glasgow om FHM nu tillåter statsministrar att avvika från den uppgjorda rutten. (För den oinsatte, så höll jag en uppskattad föreläsning vid middagsbordet på Midsommarafton som kan ge ledtrådar till de nordiska statsministrarnas resväg).
Själv tillbringade jag sålunda Midsommar 2021 i Göteborgs norra skärgård i Öckerö kommun.
Alla små bråk verkar upphöra under årets kortaste natt. Om det beror på tidsbrist innan aktiviteterna som skapar kö på BB i mars vidtar, vet jag inte. Jag kan numer möjligen delta i diskussionen om huruvida Midsommarstången är en fallos- och fertilitetssymbol eller inte, om den skulle komma upp. Ett nyhetsinslag kommenterade att feminister istället dansar runt en installation av grenar och gräs som mest ser ut som ett kvinnligt kön, en Midsommarsnippa. Ingen låter sig provoceras av det.
Och inga journalister har hört Kenn redogöra för hur man transiterar genom denna öppning på midsommarnatten och vad som händer med oss vid en sådan resa. Något att skriva en roman om!
Dock fick jag höra en sak som jag inte faktagranskat. Man ska undvika faktagranskning när historierna är tillräckligt bra. Alltså, när vi hoppade i ring runt bonsaimidsommarstången på Öckerö och kvackade till de små grodornas sång, då deltog vi i ett kollektivt hån av den franska kulturen beställt av brexitörerna. Eller kanske skrevs den hundra år tidigare vid Napoleonkrigen. Men vi hade i alla fall inte folkdräkter på oss.
Sedan åt vi. Och drack. Jag intog en traditionell svensk attityd och avstod det enda genuint svenska på midsommarmenyn. Trafikverket rekommenderar det och vi svenskar följer våra myndigheters rekommendationer.
Förutom brännvin, kryddat, fanns det sill och potatis på bordet. Sill, denna utpräglade fattigmanskost gjorde sitt intåg i traditionerna hos medelklassen under det glada tjugotalet, alltså 1920-talet. Ofoget att gräva upp omogen potatis härrör från samma tid.
Jordgubbar ska vi bara inte tala om. Jasså, okej då, stulna från Amerikas ursprungsbefolkning landade ”gubbarna” hos franska trädgårdsmästare. De såg ut som smultron på den tiden. Idag hade det benämnts DNA-manipulation, då hette det växtförädling. Och vips, nej det tog åtskilliga decennier, så hade fransmännen odlat fram något som betraktades som en läckerhet. Via olika hov och högre stånd landade det även bland svenska bönder.
Tant Elin (bonden Johans fru) på Bleket undrade varför sommargästernas barn alltid dog i det höga gräset utmed jordgubbslandet när de lekte indianer och cowboys. Det var innan hon skulle skörda och upptäckte att den första raden inte innehöll en enda röd gubbe. Då tog kärringen fram lien.
Så traditionella är våra kulinariska traditioner på Midsommar. Och vem vet, kanske kan vi håna fransmännen tillsammans redan vid nästa års dans kring valfri representation av vår fertilitet.
Med en Folkale från Odd Island Brewing i handen, ser jag fram emot att få se er alla igen.