Rikets nuvarande tillstånd verkar inte vara gjort för riktiga män. De som är gjorda av det rätta virket. De som med sin motorsåg går fram som i ett sädesfält och fäller och kapar i adekvata längder. De som med stor exakthet klyver delarna i önskade proportioner. De som rådigt staplar det användbara i väntan på att användas.
Nu klyvs istället manligheten i lagom portioner. Fy för lagom!
Inte kan man gå och se på fotboll och förargas över ungdomar som eldar på läktaren och skriker otidigheter åt såväl funktionärer som gäster.
Inte kan man gå på konserter och lyssna på riktig musik. Musik som framförs av män med elgitarrer som förmår leverera bredbenta låtar, så som det ska låta.
Man tvingas ut i staden och dess omgivningar för att planlöst placera den ena foten framför den andra. Promenera, kan det vara något?
Och så ska man titta på TV-serier dagarna i ända via alla dessa nya appar. Som om åtta avsnitt multiplicerat med noll blir något annat än noll. Och samma skräp i olika appar är ändå bara skräp.
Nej, det är nu som räknas, inte sedan. Riktiga karlar tänker på och hanterar sådant som är nu, inte något som är sedan. Något som är, eventuellt.
Sedan, sådant som konsekvenserna av ett eller annat utsläpp, en eller annan pandemi eller något virus som kanske kan byta värd. Temperaturer som stiger fast man fryser och vattenytor som höjs. Jag bor på ett berg!
Nu har vi verkliga problem som alla måste ta itu med.
Fimpar som fyller varje skarv mellan kullerstenar, trottoarstenar och kantstenar. Snuspåsar som ligger i drivor i stadens alla hörn. Munskydd, denna nya plåga som till förbannelse översvämmar gator och torg. Soptunnor är för många ett okänt begrepp.
Själviska bilister som kör mot enkelriktat på parkeringsplatsen vid ICA och låtsas som om de inte vet. Okunniga bilister som stannar när de har grönt för att släppa fram fotgängare som har rött.
Tidstjuvar, dessa skumma individer som maskar. Som drar ut på händelser in absurdum. Som måste berätta hela sitt livs historia för kassörskan medan de omsorgsfullt placerar varorna en och en med streckkoden mot avläsningen. Som går riktiga män på nerverna.
I garaget hemma där är man givetvis väl förberedd vid både in- och utpassage. Man tänker på mänskligheten, på alla sina medmänniskor. Vi som alla är jämlika och inte vill dö i kö.
I rätt hastighet rullar man fram mot kontaktrutan där öppningssekvensen startas. Sidorutan är givetvis öppnad. Man håller sin tag, det heter så, redo i handen. Sträcker ut handen och vips så öppnas garageporten.
Idag hamnade jag bakom en tidstjuv som inte förberett något. Det tog tjugotvå sekunder (jag är ganska bra på att räkna sekunder), innan porten öppnats så att vederbörande vågade köra in. För mig tar det sju eller tio sekunder innan jag passerar garageporten beroende på vilken port jag använder. Vi har två.
Nu får det vara nog med allt. Fram för de riktiga männen igen.
Riktiga män som kan ta en öl i godan ro. Idag en Easy Rider Bulldog från Gotlands Bryggeri (igen). En riktig karl har inga problem med att upprepa sig.