Så small det till i biljettkioskerna, det vill säga, numer i servrar kopplade till det världsomspännande datornätet Internet. Tänk när vi sov i skift utanför Scandinaviums biljettkassor. Det var tider det!
Nu ville tio miljoner personer samtidigt köpa biljetter till Oasis konserter i Storbritannien sommaren 2025. Några fick köpa, andra fick det inte och en hel del har säkert blivit lurade.
Nostalgi, utbrast en besviken skara kulturjournalister runt om i Europa. De såg bröderna Gallagers uppkomna behov av pengar som ett hot mot deras egen källa till inkomster via återkommande analyser av brödrafejden mellan Noel och Liam.
Vi i vårt band har spelat Oasis hit ”Wonderwall”, men det ska inte klassas som längtan till den som förflutit. Det är inte heller nostalgi som gör att fans vallfärdar till Bruce Springsteens konserter eller att Toto säljer ut sin kommande turné och en medelålders publik nynnar med i ”Hold the line”.
Om ni däremot får se familjen Hägglin stå i en egen ring och samlat sjunga Totos ”Africa”, med något drömskt i blicken. Då kan det gränsa till nostalgi och längtan tillbaka till vår 600 mil långa resa genom södra Afrika, och signaturmelodin till den tid som var.
Annars har nostalgin fått ett ironiskt och föraktad skimmer över sig. Något stillastående utan den kraft framåt som ilska och kärlek representerar. Nostalgin är selektiv och var och en väljer sina egna godbitar ur den historiska skålen. Man vill återvända till något som inte längre finns.
”Man borde backa tiden på nått sätt”, sjunger Joel Alme.
Beständiga minnesmärken har rests i alla tider. I Göteborg har vi statyer över Gustaf II Adolf och Karl IX, till minne av stadens storhet. Men under folkhemsperioden här i Sverige vid mitten av förra seklet, visade statyerna som placerades i parker och på torg företrädesvis nakna unga kvinnor. En trend som försvann när 60talet övergick i 70tal. Det tidlösa då, i kvinnliga kroppar utan kläder, ses med andra ögon idag.
Nostalgi som påtaglig företeelse ansågs från början vara en dödlig sjukdom. Den härjade bland inkallade soldater och förvisade barnflickor. För oss blir det idag mera ett uttryck för vår oförmåga att hantera hastigheten i förändringen av vårt samhälle och dess något svårbestämda riktning.
Det dödliga representeras idag av vår tids främste – värste – störste (stryk det som ej önskas) nostalgiker: Vladimir Putin.
Men jag vill bara få lov att ställa upp några vardagliga män bredvid varandra för att få nöjet att lyssna på deras dispyt. En kan vara född 1949, en 1974 och någon 1999. Samtliga normalt, genuint traditionsbundna män, som alla förenas i ståndpunkten att, det var bättre förr.
Därefter utbryter käbblet mellan de olika årgångarna av konservativa: När var egentligen ”förr” i ”det var bättre förr”?
Och under tiden tar vi andra en öl, en fredagspilsner.