Det känns lite tråkigt just nu, det händer liksom inget. Stiltje alltså.
Jag skulle gärna vilja se något nytt, en smärre revolution, i alla fall i den svenska ankdammen. Men det finns en bristvara i Sverige som förhindrar en revolution. Sverige saknar revolutionärer. Enligt Frank Gunnarsson försvann alla revolutionärerna upp längs Viktor Rydbergsgatan och Engelbrektsgatan via Vasaparken när polisen visade sig vid Götaplatsen och han blev ensam kvar. Och Franken är ju numer pensionerad revolutionär.
Men Gudrun då, säger ni. Nja, hon försöker sig i så fall på en annorlunda väg till revolutionen. Hon vill kasta omkull det svenska systemet genom att erodera skattebasen för staten. För varenda människa kan väl få ihop till minst 100000:- i avdrag, eller hur?
Och de yngre förmågorna med gatsten och rånarhuva diskvalificeras som revolutionärer på grund av sin brist på ihärdighet. Lenin höll på ett bra tag och misslyckades några gånger innan han fick till sitt race 1917, si så där 20 år. Alla sanningar hinner svänga fulla varv många gånger i skallarna på stenkastarna under så lång tid.
Men man kan ju göra revolution åt andra fast de inte vill. På den gamla goda tiden ville errarna (svårt att skriva det, undrar vad Fredrik Lindström tycker om fonetisk skrift med konventionella bokstäver, gör jag kanske revolution?) göra gemensam sak med arbetarna på Volvo mot kapitalet. Men det ville inte Volvoarbetarna. Denna smärre motgång rubbade inte dåtidens virrhjärnor. ”Vi gör revolution åt dem ändå eftersom de inte begriper sitt eget bästa. Revolutionens pris har alltid varit någon annans blod”
Visst finns det några amatörrevolutionärer, som de som vägrar betala avgiften på Göteborgs Spårvägar. Eller de medelålders män i kostym som vågar resa sig upp från bordet på McDonalds utan att ta med sig brickan.
Men i säkerhetskontrollen på Bromma flygplats såg jag ljuset i tunneln. Den sanne revolutionären. Han som uthärdar samhällets repressiva åtgärder med ett småleende. Givetvis hade han en klubbnål på sin jacka och det lilla (r):et sken i ljuset från lysrören. Att skina i ljuset från till exempel stearinljus hade varit alltför borgerligt.
Han steg stadigt genom metalldetektorn med väska och allt. Piip! Gestapodrängarna ledde honom tillbaka och körde hans väska genom spionmaskinen. Sedan klev han med samma högburna huvud genom bågen igen. Piip! Nu plockar statens inhyrda hantlangare fram de handhållna elektroniska spionredskapen och tvingar av honom den revolutionära skinnjackan (eller hur är det med det revolutionära modet, har jag missat något?) Det piper konstant. Med en ängels tålamod plockar han sina metallföremål från fickorna. Ett och ett och lägger dem sakta på disken.
Stark och leende står han emot statens medlöpare som med stigande irritation väntar i den kö som han så revolutionärt skapat i denna kapitalets högborg. Den stora gula stjärnan mitt på hans röda stickade tröja, som bär vittnesmål om hans kamp och hans väg genom livet, står i bjärt kontrast till den skränande tysta mobbens kostymer och dräkter.
Tänk att få lyssna till hans beskrivning av detta!
Jag tror tyvärr inte att han dyker upp för en fredagspilsner ”Hos Pelle” på fredag från 17.00, men det gör jag och det gör ni. Välkomna önskar