Jag var på Bokmässan för någon vecka sedan och lärde mig mycket nytt. P O Enqvist är till exempel väldigt lång, vilket inte gäller för Leif Pagrotsky. Min kära dotter Alexandra kunde handla på krita på mässan med orden ”Pappa är utställare och kommer och betalar sedan”, vilket han i och för sig gjorde. Service(!). Jan Guillou låter fruktansvärt snorkig när han konsekvent besvarar folks frågor med tre till fyra ord. Mest retar han folk för att de ställer dåliga frågor som kan besvaras med ja eller nej, för då svarar han så. Vår nuvarande kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth hänger med i svängarna lite grand. Hon stannade vid vår monter som låg vid en knutpunkt och såg sig om lite vilset. Jag gled snabbt fram och frågade om jag kunde få visa kulturministern den rätta vägen. Hon log och svarade att det inte var aktuellt och att hon hade för avsikt att fortsätta att följa den inslagna vägen. Lika avspisande trevlig som hennes man en gång var mot mig i början av 90-talet, vilket är en helt annan historia.
En sak till som jag lärde mig på Bokmässan är att ”miljö-trenden” nu tar slut. Den tar död på sig själv och mosas under vikten av sin egen förträfflighet och brist på humor. Var enda föredragshållare på mässan hade minst ett litet inpass om ”miljö” och många hade ”miljö” som säljargument vare sig de pläderade för miljövänligt tryckta böcker eller små dekaler man skulle köpa som prisade det ena miljövänligare än det andra. Och då var jag på Bokmässan!
I början av 80-talet ebbade vänstervågen ut i Sverige. Ebba Grön blev Imperiet, privat verksamhet blev accepterad och modet med mjukisbyxor och näbbstövlar försvann.
Det som verkligen hände var att allt och alla framställde sig som något mjukare, mera eftertänksamma och även samhällstillvända. Det visade sig då att vara vänster och samhällstillvänd inte längre var revolutionärt, kulturelitiskt eller chict utanför medelfåran. Det var helt enkelt så alla var! Och vips befann vi oss i det individuella 80-talet! Mikael Wiehe surar ännu på grund av detta.
Nu når miljötrenden vägs ände. Alla politiska partier är numer miljöpartier. Föreningen för förbränningsmotorer drivna av tvåtaktsbränsle för en tynande tillvaro. Energin ur de två hålen i väggen kan mot en avgift låtsas vara från vindsnurror istället för kärnkraft. Vi behöver inte bry oss och får rent vatten ur en kran i väggen och avloppet försvinner i ett rör i golvet. Till och med våra glödlampor fasas ut och ersätts med kvicksilverstinna lågenergilampor. Men vi har begåvats med en medelklass som har ett tillräckligt stort miljöengagemang för att som kollektiv påverka marknadsförare och politiker att svänga åt miljöhållet. Och då är det plötsligt inte roligt längre. Vi vill inte vara som alla andra. Vi vill under alla omständigheter inte framstå som om vi är som alla andra.
Och allt ”miljö” kan idag köpas för pengar.
Vad gör vi då? Vi tar ett glas vin. Vaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa?
Ursäkta, ursäkta, vi tar en öl, en fredagspilsner. Vissa saker viker inte för tillfälliga trender.
Fredagspilsner på fredag på restaurang Hemma hos på Haga Nygata 12 från kl 17.00