När man som jag visstats några veckor i södra Afrika, undrar man gärna över några saker som kan tänkas ha anknytning till området. Lite kan detta ha att göra med att vi under vår resa bland annat lyssnade på en lång berättelse om upptäcksresande Livingstons och entreprenören Stanleys bravader i området för 150 år sedan.
Sålunda har jag funderat över mina fördomar eller som jag brukar kalla dem, väl grundade förutfattade meningar. Vidare har jag också tänkt på min egen förträfflighet.
Jag kan inte låta bli att ha en egen bild av en kategori resenärer utan att ha en aning om deras karaktär. Detta rör vita män i åldern +50 som reser runt i sällskap med svarta damer i 20-25 års åldern. Det kan ju vara släkt på något sätt. Som de två boer vi stötte på i Mocambique. Konventionella sydafrikaner med överkroppar som bufflar (och säkert pannben som bufflar också), klädda i kortärmade skjortor och kakishorts. Deras sällskap hade fräcka kläder vars totala yta var ungefär densamma som ett av herrarnas byxben på shortsen. Kanske var kvinnorna deras kusinbarn!
En annan vit man i 60-årsåldern hade minutiöst trimmat vitt skägg och gav ett kulturellt intryck, vilket kan ha berott på att han hade glasögon. Hans damsällskap hade enligt Catharina god klädsmak. Här är jag mer osäker på ett närmare släktskap då hon var huvudet längre än honom.
Jag är lite inskränkt i mitt umgänge med alla människor man möter som vill ha pengar av mig eftersom de tycker det är synd om dem. De är alla lögnare eller i olika grad goda historieberättare. Priset för bästa historia går till killen som fattat posto utanför ett stängt apotek med en tom inhalator i näven. Han undrade om vi kunde köpa astmamedicin åt honom. Synd att apoteket var stängt. Han tyckte att vi kunde går med honom till sjukhuset som låg 5 km bort där det fanns ett öppet apotek, eller så kunde vi ge honom pengar som han kunde handla för senare!
Att vistas sex personer, nästan i knät på varandra i fyra veckor ger upphov till små skärmytslingar, som för min egen del kan tolkas som att omgivningen inte har tillräckligt höga tankar om mina förmågor och egenskaper. I detta sammanhang kommer jag inte ens att kommentera fyra av resenärernas uppfattning om min bilkörning då deras sammanlagda erfarenhet näppeligen överstiger den sträcka vi körde sammanlagt under Afrika-turnén.
Dock vill jag lyfta fram mina gymnastikskor. Efter en kampanj från hustrun fick de fortsätta resan placerade på takräcket. Detta finner jag småaktigt och ett direkt felaktigt beslut. Att jag kan svettas saltsyra som lätt fräter sönder läderremmar på klockor är ett känt fenomen. Vad det gäller doften från mina skor så är den utan tvekan att likna vid gorgonzola. Man skulle säkert vid ett avkok kunna framställa en utsökt fond.
Även mitt adonisliknande yttre uppskattades inte till fullo. Gossarna i vårt sällskap samtalade vid ett tillfälle frejdigt med en gränsvakt i Zimbabwe som var chickt iklädd bland annat en AK 47. Jag deltog inte i samtalet utan stod strax bredvid. När de fyra unga männen plötsligt började utbyta information om sin respektive ålder räckte jag fram handen och angav min ålder till 56 år. Den trevlige gränsvakten brast genast ut i komplimanger rörande min kropps form och han antog att jag nog tränade en del på gym. Christoffer kommenterade vågen av komplimanger med ”Oh no, he just doesn’t eat!”
Men i morgon fredag tar jag mig i alla fall en pilsner, en fredagspilsner.
Fredagspilsner på fredag på restaurang Hemma hos på Haga Nygata 12 från kl 17.00