Jag skäller på mina barn! Det gör mig inte särskilt unik. De får skäll för lite av varje. Mest för att de gör något som de inte skall och för att de inte gör något som jag anser att de skall göra. Mycket handlar om datorer och TV-spel av olika slag. För mycket tid till datorspel och Nintendo, men för lite tid till skolans läxor, att städa rummet, att öva på spelläxan och till att läsa Strindberg. På något sätt måste man få de nya generationerna att på ett naturligt sätt ta till sig de äldres erfarenheter, annars går det givetvis åt skogen. Jag menar att Strindberg läser väl alla!
Och vi måste alla ställa upp på att våra tillrättavisningar är vällovliga, nödvändiga och har en uteslutande positiv grundton. De skapar ju en så god stämning mellan generationerna. Minns ni själva hur trevligt det var i er barndom när era föräldrar tillrättavisade er? Och tänk så mycket bättre individer ni har blivit på grund av just det stödet. Lite ”Röda rummet” har väl aldrig skadat någon.
Problemet kanske ligger kanske i att vi strävar efter att lära våra barn Luthersk ärlighet istället för Brysselsk smidighet. Det senare innebär att man syns göra något som man inte gör. Man gör således det man skall när någon ser på och kan kolla och sedan gör man det man vill när situationen så tillåter. Men det är nog lite magstarkt för de flesta av oss att lära barnen hur det är, istället för hur det förväntas vara enligt traditionen. Det vill säga skola in dem i grottekvarnen från början och lära dem lismandets taktik.
Men varför skäller jag då på mina barn, egentligen. Jo, jag skäller på dem för att de spelar för mycket dataspel. På samma sätt som mina föräldrar skällde på mig för att jag läste för mycket serietidningar. Och mina mor- och farföräldrar skällde på mina föräldrar för att de lyssnade på amerikansk jazzmusik. Generationen innan skällde för att ungdomarna gick på bio. Vad tidigare generationer skällde på vet jag inte, men jag vet att de skällde. Och alla hade det gemensamt att de skällde för att ungdomarna gjorde något som de äldre inte förstod vitsen med. Redan de gamla grekerna hävdade då och då att just de måste vara den sista civiliserade generationen med tanke på ungdomens brist på respekt för de äldre och deras förmodade visdom.
”I do on to them like they did on to me”, en evigt malande maskin för mänsklig manipulation.
Det var bättre förr! Men det blir aldrig som det var förr och det blev det inte då heller! Och glöm för allt i världen inte att Arvid Falk (Röda rummet) till slut gjorde, om inte uppror mot, så i alla fall en ståtlig sorti från systemet som hotade att bryta ner honom och hans ambitioner. Det gör våra barn också till slut, sorti alltså. Troligen visare än sina föregångare, men med vilka minnen och uppfattningar om den tid som flytt.
Så se till så att era barn inte läser Strindberg, de kan bli revolutionärer!
Kanske får jag skäll av er för bytet av lokal, men generationsproblemen diskuteras på Karlssons Garage, Linnégatan 54 från 17.00 i morgon fredag.