Efter att vi farit runt i Colombia i fyra veckor och känt på deras vägnäts varierande kvalitet och dessutom funderat lite på geografin i landet med höga berg och djupa dalar och dess inverkan på vilken väg och vilket färdslag man helst bör välja, så har hela begreppet vägval farit runt i min pannlob.
Till exempel så har ju jag och Catharina oberoende av varandra tidigt valt en blåvit väg genom livet. Sedan valde vi gemensamt varandra och en gemensam väg framåt.
I Colombia har man haft problem med sitt vägval till fred. När man folkomröstade om fredsfördraget så visste Nej-sidan att den inte kunde vinna, medan Ja-sidan på motsvarande sätt visste att den skulle vinna. Dagen efter blev därför något konfunderande. Men en sak är ganska klar och det är att efter 50 års krig så har alla glömt varför man började och då är det nog lika bra att lägga av. Och efter några kosmetiska ändringar antogs fredsfördraget i en omröstning i parlamentet och fredsprocessen pågår och de första stegen på listan har bockats av.
Annat var det för staden Medellin. Den hade ett genuint dåligt rykte i hela världen. När Medellin-kartellens ledare Pablo Escobar sköts av polisen i Medellin 1993 bestämde sig staden för ett vägval. Man skulle tvätta av sig, inte bara ryktet om staden, utan även se till att grogrunden för ryktena försvann. En målbild som inte var helt enkel att uppnå.
Med gemensamma krafter och ett utnyttjande av de resurser som en stad kan ha, så tog de sina första steg på den nya vägen och efter drygt tio år så hade man lagt grunden för sin framtid. Med hjälp av samlad kraft från sociala insatser, utbildning, stadsplanering, arkitektur, infrastruktursatsningar, etc så gick det. Bland annat är stadens innevånare oändligt stolta över sin kollektivtrafik i form av en Metro på en bana som går på pelare genom staden. Den sköts minutiöst. Colombias enda spårbundna kollektivtrafik. Och så har man tre kollektivtrafiklinjer i form av linbanor upp på bergen till de mest utsatta bostadsområdena.
Om man skall göra ett fungerande vägval i Backa och Biskopsgården så är lösningen inte fler poliser. Istället måste lösningen utgå ifrån bättre skolor och utbildning, en fungerande integration, andra aktiviteter än droghandel och en annan målbild för unga män än deras egen upplevda heder och den falska styrkan som kommer av att hålla ett skarpladdat vapen i handen.
Det amerikansk folket gick till val och fick sig en överraskning. Och den skall de nu leva med i minst fyra år, om de överlever så länge. Jag är ganska säker på att de flesta som röstade på The Donald inte tänkte igenom sitt val särskilt noga, utan bara lät det passera som en kul grej och ett långfinger i luften mot etablissemanget. De brydde sig precis lika mycket om beslutet som den amerikanske turisten som vi mötte en regning dag i Cocora-området.
Vi var på väg ner för stigarna som blev allt lerigare bland annat beroende på de turister som inte orkade gå, utan som red upp för berget. För att kunna stiga åt sidan när vi mötte en grupp om fyra hästar med ryttare, ropade jag till den amerikanske turisten som satt på den första hästen om de skulle välja stigen till vänster eller höger.
”Why don’t you ask the horse”, blev det loja svaret och efter en skarp vissling från ledaren som gick bakom allihop vek den första hästen av åt höger och de andra följde efter utan att ryttarna gjorde något åt detta val.
Men vårt val blir att ta en pilsner istället, en fredagspilsner.