En dag som denna, fast solen skiner, har jag svårt att hålla mina tankar borta från ämnet döden. Det är enligt hjärnskrynklare bra att man inte skärmar sig från trauman utan pratar om dem och funderar över dem. Fan trot! Inte mår jag bättre just nu i alla fall.
Då denna bekantskapskrets varit ganska förskonad från annat än dödsfall bland föräldrar, har vi givetvis en brist på erfarenhet runt företeelsen ”död bland jämnåriga”. Karin Öhrmans bortgång för tre veckor sedan gav en snabb återkoppling och vi fick känna på tankar kring vår egen förgänglighet. Jag vill påstå att de flesta darrade till, för kraftiga sinnesrörelser skakar om oss, vare sig vi är förberedda på dem eller ej.
Det är enklare att hantera dödsfall bland människor man inte känner men när döden får ett ansikte blir man oftast berörd. Hans Alfredsson visade en gång på hur vårt engagemang för antalet döda stiger från noll och upp till 100 för att därefter klinga av och åter vara noll när cirka fem miljarder dött.
Eftersom vi i vår kultur lagt döden åt sidan så undrar jag hur det är på andra ställen. Just nu vandrar mina tankar till trakten kring Eufrat och Tigris. Där skall en massa människor dö för att de haft den dåliga smaken att födas i ett geografiskt område med två förbannelser, olja och en gubbe med mustasch. Det är minst en förbannelse för mycket. Jag känner personligen inga irakier så jag har ingen att fråga hur det känns att stå mellan två djävlar och vänta. Och när ni läser detta kan helvetet redan ha brakat löst.
Det berättas om ett samtal mellan Alexander den Store och en tillfångatagen pirat.
”Hur understår du dig att ofreda haven?” frågar Alexander.
”Hur understår du dig att ofreda världen?” svarar piraten. ”Eftersom jag gör det med bara ett litet skepp så kallas jag för tjuv. Du, som gör det med en stor flotta, kallas kejsare.”
Rachel Corrie, vet ni vem det var? Hon är också död och hon blev 23 år gammal innan en av den israeliska arméns schaktmaskin körde över henne häromdagen då hon försökte skydda ett palestinskt bostadshus i Gaza. Rachel var amerikansk medborgare. Jag när en from förhoppning att den amerikanska opinionen skall se vad den israeliska staten gör med palestinierna, när döden där får ett ansikte, ett amerikanskt ansikte.
På väg till månadens fredagspilsner Hos Pelle, från 17.00 på fredag, får du en text att tänka på. Den hjälpte mig när Karin dog, kanske hjälper den dig.
På den andra sidan
Här slutar jag min resa på gränsen till ett annat land
Jag känner mig så trött, så sliten och så nött
men jag ser ljus på flodens andra strand
Där får jag vila, där får jag frid, där får jag glömma min trötta kropp
Dagen syns ej mer, snart går solen ner
men på andra sidan floden går den opp
Kära kamrater; spara era tårar, Ingen gråt, min vän
Det är inte nåt adjö, Det finns inget som kan dö
det är farväl, vi ses snart igen
Så drick ett glas för mig, höj en skål för all vår kärlek
Låt mitt minne så sorglöst förbli
Det är intet ont som sker, Låt livet trösta er
Här på andra sidan floden blir jag fri
Framför mig slutar vägen, Över mörkret går en lysande bro
Jag har varit här förut, jag har kommit hem till slut
här på andra sidan floden får jag ro
Lars Demian från CDn ”Pank” (1990)