Det är säsong igen, gymnasiesäsong. Brevlådan fylls av glassiga broschyrer från kända och okända skolor som vill ha min dotters skolpeng. På köpet får de ta hand om henne och hennes utbildning, med allt ansvar som det innebär. Hon vill sjunga, spela piano, gitarr och läsa matte samt naturämnen. Det ordnar sig, marknadens lag råder. Skolorna säljer det folk vill ha och levererar det man kan. Vilket inte alltid stämmer överens, men de gör ju så gott de kan.
Sedan avverkas gymnasiemässan och ovanpå det ett antal studiebesök på några utvalda läroanstalter. Överallt möter man lärare som lovar att just min dotter kommer att trivas och utvecklas hos just dem. ”Vi har några elever som renoverar en Bohusjulle. De får 200 poäng för det”. I vilket ämne då frågar man vilset. Ämne? Nej det är deras intresse!? (För den oinvigde kan jag berätta att det var NA-elever och att 200 p motsvarar 8% av deras hela gymnasiestudier)
Vidare presenterar skolorna långa listor med övriga kurser som man kan läsa inom den frivilliga potten. Som varande teknologie doktor gör man ett smärre överslag och finner att skolorna allt som oftast tycks ha fler kurser än elever. Om man sedan har lite erfarenhet av schemaläggning och känner till att antalet lärare per skola är ganska litet, så får man till en ekvation som på intet sätt går att få ihop. Och visar det sig, de skolor som trots allt har elever och lärare till sina kurser, ger barnen scheman därefter. Skola från 8 -18 och mest har vi håltimmar! Men det ser bra ut i fyrfärgstryck.
Dottern har genomskådat systemet, både det ekonomiska och det pedagogiska och sammanfattade det ganska väl i ett parant utbrott. ”Jag skall hitta den sämsta skolan i stan och där skall jag bli bäst”. Men försöker jag, de målrelaterade betygen gör att man får det betyg man skall ha utifrån de mål man uppnått. ”Tror du på tomten också? Om man bara är mycket bättre än alla andra betyder det väldigt lite vad man kan, bara att man kan mycket mer än de andra och då får man MVG!!”
Oops, där fick man så man teg, en stund i alla fall. Tydligen behöver jag en längre genomgång av det målrelaterade betygsystemet såsom det ter sig i verkligheten.
Dock är jag nöjd med att dottern trots allt visar engagemang inför gymnasievalet. Att lära sig är ju trots allt ansträngande och all ansträngning är vad jag minns mer eller mindre tråkig. För varför skall eleverna egentligen anstränga sig när det mesta idag tycks gå ut på minskad ansträngning och ökad bekvämlighet? För ni glömmer väl inte att ingenting är så enkelt att det inte kan bli svårt om det görs motvilligt!
Och då känns det tryggt att veta att i ett samhälle, där man talar om bilvård och barntillsyn, avslöjas prioriteringarna hänsynslöst!
Vi vårdar villigt varandra ”Hos Pelle” på fredag från kl 17.00 då det är fredagspilsner.