C kollade på foton i mitt Facebookflöde från ett bröllop i helgen. Sedan passade hon på att spana lite i största allmänhet, på mitt flöde alltså.
”Det händer inte så mycket på Facebook längre”!
Facebook och hela Internet har raskt åldrats, fått rynkor och lagt sig till med uttryck som mera passar våra barns farmor/farfar eller mormor/morfar. Och då syftar jag inte på att många av dem är döda idag. På FB finns nu en samling medelålders personer som verkar trötta och men som då och då vill ge sken av att fortfarande vara arga. Vadå fortfarande arga? Jag minns inte riktigt, men visst kan jag ha varit outhärdlig som tonåring. Men jag hade inga problem att uthärda mina barns tonårsår. (Men ni kanske skall fråga dem om det). Tonårsattityden hos Facebook finns dock inte längre!
Nu delar vi medvetna ledarartiklar från DN, SVD och GP, samt långa och utförliga inlägg från från våra vänner i det sociala mediet. Tummen upp och leende smileys blir resultatet som man får tillbaka. Hur många som verkligen läst och inte bara klickat, det vet inte jag. Och jag kommer inte ihåg hur många födelsedagsgratulationer jag fick sist eller hur många jag avgett själv. Man gratulerar inte på Facebook, säger mina barn!
Solskensbilder från semestrar och regnbilder från Way Out West ändrar inte på det rådande klimatet hos dagens sociala medier. Men Claes Hilléns inlägg om att fördelen med en sydväst är dess stora nackdel, skall trots allt ha ett hedersomnämnande.
Den jämna strömmen av ljum välling som stilla rinner ut ur nätet numer passar nog in i de medelålders matsmältningsproblem, som säkert finns eller snart dyker upp hos medborgarna där. Förr i tiden berättades det historier om nördar som ibland presenterades som spännande och ibland som galningar. Men det som man fick leta efter förr, lanseras nu istället av byråerna i deras nya reklamkampanjer. Och om man kommenterar något som är annorlunda, refereras det till som något farligt och hotfullt.
På den politiska flanken är det utan tvivel så att det är höger som gäller. På Twitter ser det ut som under sjuttiotalets vänstervåg. Alla hatade Socialdemokraterna mest av allt och grupperna till vänster förökade sig snabbt genom delning. Det fanns nog fler vänsterföreningar än vänstersympatisörer. Nu är det samma sak fast till höger, släkten är värst. SD, M och KD kannibaliserar skamlöst på varandra och längre ut på den kanten, har jag sedan länge tappat räkningen på de nya aktuella bokstavskombinationerna som lanseras.
Precis som i demonstrationstågen från Gustav Adolfs Torg till Götaplatsen där alla gick åt samma håll (fast sällan i takt) och skanderade sina käcka ramsor, så pratar Twittrarna i mun på varandra och upprepar ihärdigt samma saker. Och skulle någon dyka upp med en avvikande åsikt, så dränks denne snabbt i en lavin av hån och kränkningar. Tänk så bra det är att vara så många som tycker samma sak samtidigt.
Fast riksdagsvalet och EU-valet blev lite av besvikelser för de övriga. De som skriker så högt. Eftersom de bara hör varandra skrika så trodde de att nu skall det bli andra bullar. Men tji fick de, det blev samma gamla släta bakverk omigen, inte ens någon ny snyggt skuren fläta fick vi se.
Kanske är det dags att återlansera den gamla anslagstavlan. Vi sätter upp den på John Scotts. Där passerar vi ju ändå minst en gång i månaden och snabbare uppdateringar förefaller vi inte behöva längre.
Passa på och tag en pilsner samtidigt, en fredagspilsner!