För drygt tio år sedan sålde vi villan och flyttade till lägenheten i Masthugget. Istället för att flanera i den skyddade trädgårdsstaden och dess gröna granne, Änggårdsbergen, promenerade vi i Linnéstaden. En av de första iakttagelserna vi gjorde då, 2011, var att nästan alla yngre människor var på väg till eller ifrån gymmet. Träningsboomen hade tagit fart igen och personligen var jag fortfarande i färd med att förbereda mig för ytterligare 21 kilometer genom stadens gator, ivrigt följande ett blått streck.
Det tog flera år innan jag förstod att det vi iakttog var ett nytt mode. Jag hann vid ett tillfälle, innan jag fick omständigheterna förklarade för mig, ondgöra mig över att en del individer rörde sig i stadsmiljön i plagg som absolut inte passade deras kroppsformer. Jag hoppas att ni glömt detta snedsteg och förpassat det till någon av era digitala papperskorgar.
Nu har jag uppfattat ett nytt ord, eller kanske snarare ett nytt begrepp: athleisure.
Athleisure som har konkurrerat ut denimbyxorna som vardagsplagget. Som två motsatser i en och samma företeelse. Dels de ytterst slimmade trikåerna som avslöjar allt inunder och så de säckiga mjukisbrallorna som lämnar allt i övrigt att önska.
Mjukisbrallornas genombrott kom med Sylvester Stallones ikoniska löpning uppför trapporna i filmen Rocky. Men Seinfeld skämtade tidigt om att bära sweatpants var det samma som att ge upp. Det var innan dessa kläder blev Hiphop-generationens uniform. Därifrån var steget inte långt till medlemmarna i förorternas kriminella gäng. Den kopplingen ledde till att en privatskola i vår stad uppmanade sina elever att inte klä sig på ett sätt som associerade till kriminalitet.
Susanne Lanefelt blev aldrig sammankopplad med kriminella, men hon ledde leende en samling damer i tights, och någon enstaka man. Min personliga erfarenhet av sådana träningspass är att man kollar lite på vad deltagarna har på sig när man samlas och fem minuter in i uppvärmningen är hela uppmärksamheten inriktad på att överleva.
Covid-19 och hemmasittandet gav fart åt en ny våg där man ville klä sig bekvämt. Nu fortsätter processen med snyggare, välsittande och dyrare plagg. Varför inte som Paris Hilton visa upp sin rumpa iklädd rosa velour och med en logga över baken som jag inte har en aning om vad den står för. Men brallorna kostade visst 10000 spänn.
Athleisure avgudas av cheferna på modehusen, kanske inte av dess designers. Kläderna är lätta att tillverka och andelen design i dem är låg. Kanske skapar de en byxa i vitt skinn eller varför inte en i vikunjaull. Ett exklusivt material och en udda logga och sedan är det bara att ta betalt, i femsiffriga belopp, för ett par mjukisbrallor.
Men hur länge vill de modemedvetna kopplas samman med pandemi, isolering och död. Alla stora kriser har lämnat efter sig en förnyad syn på oss själva och våra liv. Första världskriget och spanska sjukan ledde oss in i det glada tjugotalet. Andra världskriget, sjuttiotalets oljekris, finanskrisen 2007, gjorde alla sina avtryck i kultur- och modevärlden där man vände sig från det som varit, till någonting nytt.
Vi ska alltså inte vara förvånade över budskapet från modelanseringarna för säsongen. Nu ska vi vara sexiga, snygga och visa att vi ansträngt oss att ta på oss kläder och har en stor garderob att välja ur. (Glöm inte Richard Geres ikoniska påklädningsscen i American Gigolo).
Lösningen på detta blir givetvis vi tar en pilsner nästa gång vi möts.