Vår uppfattning om årstider förändras. Den självuppfattning som vi har av livet nu är att vi fortfarande är cirka 20 år gamla. För 100 år sedan ville man vara mellan 40 och 50 hela tiden och uppträdde därefter redan från tonåren. Fast lite skiner era år igenom. Numer ser vi allt som finns när vi föds som en naturlig del av världen. Det som tillkommer mellan det att du är 15 och 35 är spännande och går antagligen att tjäna pengar eller göra karriär på. Allt som dyker upp efter man fyllt 35 strider mot hur saker skall fungera. Vem orkar lära sig alla nya namn!
Måhända är vi dock fortfarande lite rebeller, eller vill vara sådana! En liknande relation till vädret under våra årstider kan spåras. Förr tvingades man anpassa sig till vädrets makter och lära sig att hantera de situationer som uppstod. Nu skall allt fungera även vid snöstorm och vi klagar högljutt och skyller på växthuseffekt och dåligt organiserade snöröjare. Heja Göteborgs Spårvägar när första snön faller.
Men nu är det således 50 år sedan sovjetarmén invaderade Ungern. 40 år sedan England vann fotbolls VM. 30 år sedan IFK Göteborg åter gick upp i Allsvenskan. 20 år sedan jag friade stående på knä i en gondol i Venedig. Och det är 10 år sedan jag åt en god 40-årsmiddag med familjen, en fredagskväll i Betlehem på en restaurang till vänster strax nedanför moskén,
Vår historia består alltså till en icke ringa del av ett antal snöfall, stormar och solskensdagar. Precis som minnet efter dessa händelser förbleknar och omvandlas till sägner i våra minnen, så sker det samma sak med vår personliga historia som omger oss. Böcker! Jag har läst böcker, men var är författarna idag? Alistair McLean, Stieg Trenter, Lars Widding, Sven Wernström, Maria Lang. Glömda! Jämför deckarförfattaren Maria Lang med Liza Marklund och inse att om 50 år ligger Marklunds böcker i pappersåtervinningen. Alla författare vill kasta en skugga på historien men i stort sett alla blir endast skuggor i den. Varför jag då har skrivit en bok vill jag inte uttala mig om. Men läsa den får ni gärna göra.
Glömskan är på sitt sätt mer spännande än minnet. Vi registrerar händelser i takt med att våra liv går framåt. Det är inget konstigt med det. Fast glömskan är inte så lätt att analysera, det vi har glömt är ju glömt. Men paradoxen är att det svåra med att lära nytt oftast inte är att komma ihåg det nya, utan att just glömma det gamla. Fast visst är det sorgligt när morsan försvinner i sitt töcken och hennes minnen med henne.
Vi måste glömma för att kunna fungera. Tänk om vi kom ihåg varje fordon vi mött och varje sväng vi gjort. De som kan telefonkatalogen utantill brukar hittas på någon av psykiatrins institutioner till slut. Visst glömmer vi saker som vi borde komma ihåg, både viktiga och bagateller Vad som sedan är viktigt och vad som är bagateller kan diskuteras. Bröllopsdagar, tulpangalenskap, rasbiologi eller ”han, vad var det nu han hette och vad var det han gjorde”.
Det går kanske inte att reparera minnet hos individer men ett samhälles minnen kan finnas kvar. Den skrivna historien och även skönlitteraturen har alltså ett stort värde, det gäller bara att känna till dessa för att slippa upprepa historiens misstag. Vi lär oss att sovra bland minnen och översätter förhoppningsvis det viktigaste till insikter, insikter som med tiden formas till historia.
För livet består inte av de dagar som passerar utan av de dagar man minns.
Jag kommer förhoppningsvis att minnas min 50års-pilsner fredagen den 20 oktober på Munhålan, Särögatan 4 / Apotekaregatan i Änggården nedanför Sahlgrenska.