Min blogg

Som vanligt försöker vi undvika alltför dyra och turistiskt konventionella boenden. Tre av våra ställen där vi övernattade passar väl in i vår mall.

Sasa Safari Camp

Asfaltvägen tog oss norrut från Windhoek till Otjiwarongo, där ni slank in på en krokodilfarm och bekantade oss med allt från årsgamla till femtonåriga krokodiler. Sedan bar det av mot Outjo och Sasa Safari Camp. Skyltningen var inte exemplariskt svensk men Simons GPS i telefonen räckte till. Asfalten ersattes av grusväg. Vi passerade ett par grindar på slätten innan vi rullade fram emot en klippformation. Där i skuggan av skulpterade stora stenar låg Sasa Safari Camp.

 

Ett antal bungalows och en länga med lägenheter. Det var väldigt tilltalande och man kände sig välkommen.

 

Alex var sjuk och Catharina bestämde sig för attack med full antibiotikakur.

 

Jag och Simon frågade ställets ägare om man kunde vandra upp på berget. Han tyckte att vi skulle göra det men vara tillbaka innan det blev mörkt. Men han sa också att det inte skulle bli några problem för hans hund skulle följa med oss. Mycket riktigt, hunden, en Jack Russell, blev vår guide. Vi såg ännu fler intressanta formationer som skapats av rinnande vatten På toppen fann vi stället där man skulle kunna se en vacker solnedgång över slätten, men det skulle vi ju inte göra. På vägen tillbaka såg vi babianer som sakta rörde sig på berget.

 

Middagen blev grillat och buffé med hyfsat vin till det. eftersom vi skulle ge oss iväg före frukost och rulla tidigt mot nationalparken Etosha, erbjöds vi varsin lunchpaket istället för frukost. Ett riktigt fint ställe!.

Capricorn Restcamp Bungalows and Camping

Efter att vi lämnat Swakopmund och lunchat i Walvis Bay (utsökt bläckfisk), styrde vi kosan ut i öknen. Efter att vi passerat T-korsningen i Sesriem, där det finns en bensinstation, en butik och ett litet hotell, rörde vi oss mot boendet på Capricorn Restcamp Bungalows and Camping.

 

Detta ställe låg till synes mitt i ingenstans, men enligt ägaren Karsten så var det ändå ett praktiskt läge för många turister som rörde sig i området. Karsten hade tröttnade på jäkten och karriären och slagit sig ner och byggt fyra bungalows. Han vill inte ha fler, utan klarar sig på det han odlar och inkomsten från gästerna. Men han ser fram emot att hans tyska pension skall börja trilla in.

 

Han träffade sin namibiska fru och hon bor oftast där när hon inte ser till deras sextonårige son som går i skola på annan ort.

 

Hela stället förses med el från solpaneler och hans solfångarparabol som fungerar som ugn var enastående och åstadkom riktigt gott nybakt bröd till frukosten.

Förevisning av solugnen. Lägg märke till gallret i mittpunkten

Barking Gecko

Vår nästa övernattning var på Barking Gecko. På vägen kom det mycket kraftiga, men också väldigt lokala regnskurar. Vägarna svämmades snabbt över, men ett par kilometer senare var det helt torrt.

 

Även Barking Gecko tycks ligga där inget finns, men enligt Harvey och Jacquie, som driver stället så fungerar det. Det hyr stället av en man som så småningom vill sälja om det blir tillräckligt med intäkter. Hyran är en procent av det de tar in så arrangemanget tycks väldigt bra.

 

Harvey och Jacquie var en trevlig bekantskap. De hade träffats på äldre dagar, men var bekanta från ungdomen och de drev ställlet för att kolla om det skulle gå att leva på. Middag ingick i priset och jag fick tillfälle att prova deras full size snooker bord.

Museer och minnesmärken är ofta spännande, men om man är lite nördigt intresserad av något i vår nutidshistoria blir självkritiken mot utställningarna inte så påtaglig. Vi besökte Groote Schuur-sjukhuset i Kapstaden där doktor Christiaan Barnard den 3 december 1967 genomförde världens första hjärttransplantation.

Minnesutställningen är definitivt värd ett besök, framförallt om man har med vården att göra. Det är också intressant om man har minnesbilder från den tiden i slutet av 1960-talet.

Christiaan Barnard fick sin vidareutbildning i USA och när han åkte hem till Sydafrika fick han köpa med sig en fungerande hjärtlungmaskin till ett förmånligt pris. Denna maskin, Sydafrikansk lagstiftning om dödsbegreppet och Barnaards entusiasms ledde fram till transplantationen i december 1967.

Patienten var den 53-årige Louis Washkansky som led av en allvarlig hjärtåkomma och hade ett kraftigt förstorat hjärta och bedömdes bara leva cirka tre månader till. Den 25-åriga Denise Darvall var donatorn och hon hade blivit allvarligt skadad i en trafikolycka. Hennes far gick med på att hennes organ fick doneras.

 

Louis Washkansky levde i 18 dagar och avled av dubbelsidig lunginflammation. Sjukdomsförloppet förvärrades av medicineringen mot avstötningsprocessen i kroppen.

En hjärttransplantation är i sig ingen komplicerad operation, men problematiken med avstötning och passning mellan donator och patient är besvärlig. Barnards andra patient levde i 19 månader.

 

Som en följd av Barnards lyckade transplantation skedde ett stort antal liknande transplantation under åren efter, de flesta med katastrofalt resultat. Vid några kliniker med Stanford i spetsen utvecklades mediciner för att motverka avstötningen och procedurer för att matcha donator och patient. Numer är därför en hjärttransplantation en vardaglig operation vid specialistkliniker runt om i världen.

Här tas hjärtat ur donatorn

och i nästa rum sätts det på plats

En hel del att hålla reda på är det

Det är dock ytterst spännande att följa den första transplantationen av ett mänskligt hjärta på minnesutställningen vid Groote Schuur-sjukhuset i Kapstaden.

Intresserad företrädasre för vården

På vår väg genom Damaraland skulle vi övernatta i staden Khorixas. Där hade vi bokar plats på den snygga ställer iGowati Country Hotel. Bokat rejält hade vi gjort och där stod två fyrabäddsrum redo för oss. Eftersom vi redan betalt tog vi bägge rummen och bredde ut oss.

Det var lite glest bland gästerna men hotellet var riktigt snyggt och bra. Det fanns en liten pool där vi doppade fötterna och tittade på deras vackra påfågel. Ett par stolar var uppställda uppe på en mur där enligt uppgift det då och då dök upp vilda djur.

Vi fick lite respit med att ta oss till middagen, men väl där blev vi mycket överraskade. Och inte bara av maten. Vi hamnade mitt i ett uppträdande av en sång- och danstrupp som inte hade några problem att locka Alexandra upp på golvet. Sedan anslöt även Catharina och Simon i dansens virvlar.

Dans och sång i Khorixas

Inför avfärden från Khorixas diskuterade vi om vi skulle besöka den förstenade skogen som vi hoppat över dagen innan. Vi åkte dit. Det var inget misstag.

Det är inte träet i sig som förstenats utan varje del i trät har bytts ut. De bästa exemplaren har blivit till genom att finkornigt sediment täckt en bit trä snabbt efter att trädet dött. Därefter byts allt i trädet ut genom cirkulerande vatten som medför olika mineraler. Detta gör att allt i trädet kan bevaras. Årsringar, maskhål m.m. Men även andra saker kan tillkomma från mineralet i denna kristaliseringsprosses.

Färgen kommer från olika mineral. Den svarta färgen kommer från kol eller magnesiumoxid. Grön och blå kommer från kobolt, krom eller koppar. Silikat gör en vit eller grå färg. Järnoxid färgar röd, brun eller gult. Och slutligen magnesium färgar rosa eller orange.

Så här låg stora och små bitar förstenat trä överallt.

Så här ser snittytan ut. OBS, det är ingen som sågat isär bitarna.

Fast man undrar ändå om en förhistorisk såg inte hjälpt till med snitten.

Vi marscherad runt med vår guide i området.

 Tre intresserade ingenjörer i stenskogen.

Och tyvärr har jag glömt hur långt det längsta trädet i parken är, men det var långt.

Och det är stentungt!

Ser ni konturerna av den afrikanska kontineneten?

Vår guides favoritställe för triviala samtal. Lägg märke till bitarna av förstenat trä han lägt runt stenen.

Namibias nationalblomma, Welwitschia

Vi fick en bra guide som tog oss genom området och visade på de förstenade träden och den intressanta nationalblomman Welwitschia. Denna sällsynta växt kan bli flera hundra år gammal och har distinkta han- och honväxter som ofta växer i par. De betande djuren äter normalt inte av växtens blad men i den torka som rådde då åt zebror och andra av den.

Dagens promenad skulle ske vid Brandberg national park som också är ett av UNESCOs världsarv. Själva berget, som är Namibias högsta, är värd en historia för sig men vi var där för att titta på klippmålningar och speciellt ”The White Lady”.

Historien om denna klippmålning är den om europeiska forskare som kämpade för att få de afrikanska historiska platserna och artefakterna att ha sitt ursprung i Europa. Jämför med Great Zimbabwe. Därav namnet the White Lady. Numer avfärdas alla sådana teorier bestämt.

 

När vi kom fram till entrén var 40 grader varmt och guiderna tyckte inte att vandringen på tre km var en bra idé. Vi gick runt bland skyltar, skumma stenar och försäljare av souvenirer och funderade. När vi funderat klart bestämde vi att det inte var en bra idé att vandra upp i Brandberg.

 

Istället tog vi en fika under ett palmtak bredvid parkeringen. Vatten är bra när det är varmt. Det var en blandad samling av folk och kanske tjugo personer inklusive oss. Endast ytterligare två såg ut att vara européer.

 

”Var är ni ifrån”, frågade en av guiderna som hängde med oss.

 

”Vi är ifrån Sverige”, svarade jag.

 

”Aha, Zlatan Ibrahimovic”.

 

Och så var samtalet igång om fotboll, den mest generella företeelse som finns på vår planet.

 

Vi blev mycket förvånade när en afrikansk man, som tycktes ligga och sova under ett bord, reste sig till sittande och började tala med fast stämma och på god engelska.

 

”Jag anser att Henrik Larsson var en bättre fotbollsspelare än Zlatan är”.

 

De två européerna visade sig vara tyskar och låg lågt i diskussionen som lutade åt andra nationers storhet än Tysklands.

 

Dock fick jag medhåll i att Egypten och Mohamed Salah kan bli en överraskning i nästa VM.

Entréen till parken där vi pratade fotboll istället för att vandra

Brandberg i bild

The White Lady som tidiga utforlsare trodde var europé, givetvis

Brandberg i fjärran

Brandberg från rymdeen

Nästan framme

Stenarna vid entréen

och här promenerade vi inte

I Namibia kan man avnjuta naturliv av många slag och deras ”communal censervancies”, där bybor kombinerar djurhållning och odling med vilda djur och tjänar pengar på detta, har blivit en exportvara till andra afrikanska länder. Men även om den enorma Etosha-parken i norra Namibia är en av världens bästa platser att beskåda storvilt, så är det för öknen man åker dit.

Öken kan låta lite tråkigt och enahanda, men inget kan vara mer felaktigt. Det finns ingen enformighet i öknen. Sand blir till grus och klippblick. Färgen går från svartaste svart via brunt, rött och ockra till gult, ja nästan till vitt. Bergen höjer sig dramatiskt över omgivningen med Brandberg som ett enastående exempel. Men missa inte vindslipade klippformationer som oväntat sticker upp högt ur sanden.

Rätt upp ur marken

Där måste man bara klättra upp. Hur gamla är de nu egentligen

Vacker röd öken

Röd öken med lite grönt

Här har vattnet tagit slut

Ytvattnet alltså, det måste finnas något en bit ner i marken

Bra öken i Namibia, med träd som ger skugga

och det behövs ingen is för att spränga berg

Det går bra att dela klipporna med värme

Sanddynerna reser sig upp till 300 meter höga, där turister med gott mod pulsar uppåt. Och för den med fyrhjulsdrift på sitt fordon går det bra att fara fram i hög fart över sandvidderna. Mitt i allt detta möter man en enstaka struts eller en oryxantilop. Oryxen med sina långa, nästan meterlånga horn, som fungerar som kylsystem i hettan.

Sanddyn 45, den heter så på grund av rasvinkeln.

Nu börjar vi!

Fast C är smart och går ner

Det går fortare neråt. C står på backen nere till höger

Det är bara en bit kvar. Nu går vi i varandras fotspår

Det är bara att hänga i, hela vägen in i kaklet

På toppen, det måste man skriva hem om

Tjejeerna är lite mer modesta efter prestationen

Men det är tufft på toppen, men det är väl så det skall vara.

och så här såg vi ut nerifrån

Ganska små i det stora



klart att vi måste vinka, det är det vi gör där uppe

Öknen i Namibia är allt annat än öken.

Proffsfotografs vy över 45.an

Oryxen i öknen

Sesriem Canyon

Vatten skar för länge sedan ur Sesriem Canyon. Längst in, längst ner droppar det fortfarande vatten

Majestätiskt

Djärva utforskare

Det ligger något magiskt i att bestämma sig för att man skall mötas klockan si och så på en plats där man inte varit förut och som ligger långt bort. Personligen stämde jag möte med grabbgänget på en restaurang i Budapest för många år sedan. Lugnt och stilla kom de insläntrande och sa hej. Och tänk när vi plockade upp Alexandra och Christoffer i Innsbruck på väg mot Italien. Alexandra kom från Zell och Christoffer från Wien.

Nu hade vi avtalade om möte på Windhoek Garden Guest House i Namibias huvudstad Windhoek. Jag och Catharina skulle träffa Alexandra och Simon, som kom den vägen på afrikadelen av sin bröllopsresa. De hade tagit sig genom Uganda till Tanzania och vidare till Malawi. Via Zambia och ett dopp i ”Devils pool” vid Victoriafallets rand, tog de bussen genom Namibia till Windhoek.

 

Jag och Catharina flög med Air France (gör det så sällan som det går) via Charles de Gaulle i Paris (gör aldrig det) till Johannesburg. Där missade vi vårt flyg till Windhoek, men vad gjorde det, det gick ju snart att annat flyg dit.

 

”We have someone waiting for you” hälsade personalen på vårt guest house när vår taxi parkerat innanför portarna och vi hade lastat ut vårt bagage. Vi fann Alexandra och Simon i en speciell bar på taket. Kramar och välkomsthälsningar vidtog. Varefter vi bunkrade lite och tog oss till det omtalade Joe’s Beerhouse.

Detta med vrak i Namibia, och uppe på taket

Men det ser ju trevligt ut

Gården hos Windhoek Garden Guest House

Fyra dagar senare rullade vi in i kuststaden Swakopmund för att leta rätt på The Secret garden Guest House där vi skulle bo och möta våra vänner Eva och Pär från Kapstaden. Swakopmund är en stad som är tyskare än Tyskland och paret som drev vårt guest house var genuint tyska, fast de talade och förstod engelska på ett utmärkt sätt.

 

Eva hade flugit upp från Kapstaden medan Pär kommit från Johannesburg. Värdshusvärden visade oss våra rum och när vi placerat in bagaget och han visat och var vi skulle parkera bilen så sa han i förbigående: ”Här i nummer 9 bor era vänner”.

 

G&T i den fina trädgården med hälsningsritualer följdes upp av en kväll på restaurang vid havet.

Den öppna dörren är nummer 9

Det är alltid trevligt att träffas, men att träffas igen långt, långt bort, det är något extra.

Och så packade vi in oss i bilen alla sex

Namibia är ett land där det ofta är långt till dit man skall. Alltså vägarna är långa eller så ligger målet man siktar in sig på en bra bit bort. Landet är nästan dubbelt så stort som Sverige och där bor lite drygt två miljoner människor, så det är glest mellan namibierna också. fast man hittar dem i grupper ibland, som i huvudstaden Windhoek, där det bor drygt 300 000 stycken

Landet fick självständighet så sent som 1990 och är en ung nation. Men det är också en av de bäst fungerande nationerna i hela Afrika. Det är engelska som gäller som språk men redan vid vår ankomst hörde vi såväl afrikaans som något som i alla fall lät som xhosa.

 

Längs en bred och spikrak asfalterad väg for vi norrut mot djuren i Etoscha. Vi fascinerades av det torra landskapet och de gröna tunna banden av träd längs de uttorkade flodbäddarna. Snart fick vi klart för oss att det finns liv av alla de slag överallt i detta land.

The thin white line

Hastighetsbegränsning 120 km/h. Bilens dator skrek om man körde fortare än 130!

Trångt på vägen men modern tar hand om sitt barn

Det kändes snabbt tryggt att färdas genom och att vistas i Namibia. Skillnaderna i säkerhetsläget jämfört med grannen Sydafrika är påtagligt. Men det är som alltid så att man inte skall vara på fel ställe vid fel tillfälle. Vårt hotell i Windhoek var mycket noga med att vi skulle åka taxi på kvällen.

 

De asfalterade vägarna var inte så många men grusvägarna var å andra sidan i gott skick. Enda gången vi blev lite nervösa var när regnet plötsligt öste ner och vi blev rädda att vägen skulle spolas bort. Men fem kilometer längre bort var det snustorrt.

Vart tar vägen vägen?

Ser man på, kurvor

och en backe!

vackra platta berg

snygga spetsiga berg

Brandberg i fjärran

Det tyska inflytandet blir lokalt starkt som i Swakopmund, en stad som känns mer tysk än Tyskland. Namibia var Tyska Sydvästafrika från 1890-talet till Första Världskrigets slut, då det invaderades av Sydafrika. Den tyska perioden var alltså bara 25-30 år, men det tyska har bitit sig kvar. Vi stötte på flera exempel på det under vår korta vistelse i landet.

Vår bil

Vrak och vägar

Det är något med Namibia och vrak

alla typer av vrak

intressant vrak

Full fart framåt

Undrar vad som finns där framme?

Är det på riktigt eller en hägring?