Min blogg

Äntligen stod prästen i predikstolen! Församlingen lyfte sina huvuden. Och där var han ändå! Det skulle inte bli mässfall denna söndag, som den förra och många söndagar förut.

Tack för att ni lät mig fånga er uppmärksamhet. Selmas inledande rader i Gösta Berlings saga är några av svensk litteraturs mest analyserade. Inte vad det gäller innehåll, utan hur hon fångade läsarna. Romanen var dessutom hennes debut!

Tyvärr kommer dagens betraktelse inte att avslutas med en uppmaning till att ni skall inställa er för tjänstgöring vid pilsnerdrickande på fredag. Så vad är det då svensken gör i sin lättkarantän. Förutom att le mot alla som är avundsjuka på oss världen runt.

Det förväntas enligt kvällstidningarna att Sverige kommer att uppleva en baby boom fram emot nyår. Denna anspelning på sex är givetvis avsiktligt och går ut på att sälja fler nummer, lösnummer. Dock hade kvällstidningsredaktionerna lite otur när de tänkte ut sin idé om amorösa svenskar i karantän. Majoriteten av dem som skyddas från smitta är plus sextio och knappast fertila.

Men sex, pengar och våld är det som säljer. Allt kretsar kring dessa ämnen. Till och med vid bekämpandet av de svåra skogsbränderna i Australien, var det sex som gällde. Mitt under brandmännens kamp mot lågorna härförleden, startades en särskild insamling för dem. Den leddes av en ung australiensiska som heter Kaylen Ward. Hon utlovade en nakenbild på sig själv till alla som donerade minst motsvarande hundra svenska kronor till brandbekämpningen eller vård av brandskadade djur och skickade ett kvitto på detta till henne.

Min förutfattade uppfattning kring detta är att jag tror att endast män hörsammade hennes uppmaning. Jag kan ha fel. Dock räckte antalet män som ville kolla in en bild på en naken tjej mer än väl. Ett par goda skäl till att ställa upp alltså, ett par tuttar och ett par skinkor, vilket gav motsvarande tio miljoner svenska kronor!

Kampanjen fick stor uppmärksamhet världen över i främst kvällspressen och ledde till en hel del meningsutbyten mellan fluktare och puritaner. Vad alla glömde att berätta var att Kaylen Ward är nakenmodell och lever på att sälja bilder på sig själv i bara mässingen via nätet. Således, var det en mycket lyckad marknadsföringskampanj.

Och allt är inte vad det ser ut att vara och ytterligare annat är precis vad det ser ut att vara. Alla som har lekt med Barbiedockor, räck upp en hand. Konstigt, bara kvinnor som räckte upp handen. Tänk att inte särskilt många hormonstinna tonårspojkar lekte med de två tuttarna. Den tyska dockan Lilli var baserad på en tecknad vuxenserie och såldes som en skämtsam sexleksak för män i tyska barer på femtiotalet och hade viss likhet med Marlene Dietrich. En amerikansk kvinnlig leksaksfabrikant såg dockan Lilli och köpte med sig ett par stycken hem.

Barbie blev till en klippdocka i tre dimensioner med en stor och omfattande garderob. 1964 köpte det amerikanska företaget Mattel alla rättigheter till Lilli och raderade henne ur historien.

Mycket tjat om sex kanske ni tycker. Ja, tjatsex har också behandlats i pressen i dagarna och beskrivs som när någon känner sig avspisad och tjatar sig till något utan respekt och samspel. Och om man byter ut sex mot dans, vad händer då? Barhängarnas första lag ”Vi som har råd att hänga i baren behöver inte dansa”, respekteras inte av tjatdansarna. Ett nej skall ju vara ett nej, men nej då. Detta nej tas ytterst personligt och oviljan att röra sig offentligt till musik avfärdas som ett vämjeligt beteende.

Tjatdansaren står där och svajar fram och tillbaka och tar till och med till våld och drar en i armen, tills hen ger upp och uttalar en förbannelse och förkunnar för sin församling att en glädjedödare står där till allmän beskådan.

Jag hoppas att er fredag blir en bra fredag vara sig det handlar om sex eller dans, allt efter era egna personliga preferenser. Vi funderar på om det går att anordna dansaftnar med femtio betalande gäster. Tills att lagstiftningen inom detta område granskats, bifogar jag en kulturellt högtstående och dansvänlig betraktelse av inbjudan till sexuellt umgänge.

/Häggan

(Sången finns på Youtube)

Madrassen
Svensk text: Hans Alfredsson/Tage Danielsson

En dyrbar orkidé

och en chokladask tog jag med,

den kväll hon första gången bjöd mej hem till sej.
Champagne, en Veuve Cliquot,

en liten korg med mat för två,

rysk kaviar, camembert och gåsleverpastej.

Trehundrafemtitvå och sextifem till ingen nytta,

för där låg ju en madrass i tamburn’.

Aj aj! Oj oj! Där låg ju en madrass i tamburn’.

Så osten stod och torkade,

champagneflaskan korkade

vi aldrig nånsin opp och drack ur’n.

Aj aj! Oj oj! Där låg ju en madrass i tamburn’.

Nog är det väl synd på chokladen,

kaviarn när ingen vill ha den

och blomman som slokar med bladen,

att bjuda generöst det är ju meningslöst.

Champagnepavan står ju där den står så att jag får ju ingen tioöring ens på return’.

Trehundrafemtitvå och sextifem till ingen nytta,

För där låg hon redan naken i tamburn’! Aj! Aj!
Där låg hon redan naken i tamburn’! Oj! Oj!
Där låg hon redan naken i tamburn’! Oj!

När man sitter och funderar över ett glas öl, i mitt fall just nu en Easy Rider Bull Dog från Gotlands Bryggeri, så finner en del tankar sina platser. Tankar om historien och om framtiden, om hur barna växer upp och står i.

I dagens snurriga situation får man fundera på hur det var och om barna kan få det lika bra som vi haft det. Ett sätt är att nå dit kan vara att följa rätt anvisningar om att tvätta händerna och nysa i armbågen och identifiera och strunta i foliehattarnas utsagor.

För det finns nog både jobb och mat för barna och de kommer att vara drägligt där dom bor. Och det är bra om man kan och behöver jobba hemifrån. Jag är säker på att det kommer att finnas såväl får som kor och vatten och luft till alla, och även solsken,blommor och blad. Men det gäller förstås att inte göra slut på luften genom att skrika ut sin grannes åsikter, utan att ha kollat upp var grannens fått sina idéer ifrån.

Det kan vara på sin plats att hjälpa dem som behöver oss, även om det bara är att förse dem med fläsk och potatis.

Så även om framtiden verkar dyster när man grubblar över ett glas öl, så glöm inte att leva så gott som ni kan.

På fredag ställer vi sålunda in den planerade fredagspilsnern. Det finns en första gång för allt, men tag gärna ett glas öl i er karantän och tänk på tillfällen som passerat och på dem som kommer.

För snart så är det fredag och då försöker vi igen.

Jag har tillbringat en vecka i de italienska delarna av alperna som kallas för Dolomiterna, närmare bestämt i den lilla orten Alleghe. Orten har cirka 1200 innevånare och där finns, förutom en kyrka, vars klocka verkar ljuda lite stokastiskt i förhållande till europeisk nomaltid, både charkuteributik och bageri, vid sidan om två kooperativa livsmedelsbutiker.

Väl i Alleghe åkte jag skidor, alpin skidåkning. Det innebär att man tar sig uppför berget i en anordning som kallas skidlift och sedan för egen maskin far ner för en iordningsställd bana som kallas pist. I liften på väg upp händer det att man, eller i alla fall jag, kontemplerar. Vid en av dessa stunder föll mina tankar ner i någon slags ordning. Sålunda kom jag på att i min ungdom fanns det minst en liftassistent vid varje dalstation, som hjälpte skidåkarna tillrätta.

Numer befolkas allt färre dalstationer av aktiv personal. De som står där idag har som uppgift att trycka på nödstoppet när turisterna trasslar in sig i plockepinnliknande högar. Tanken på dem som envist levererade T-byglarna under vintersäsongen, hängde kvar över den dagens ”after ski”, en aktivitet som vi anordnar på egen hand. Denna eftermiddag framsjöngs inte ett av standardnumren, men den uteblivna texten om iskarlen som uteblivit och smeden som besökt en tandläkare som var förstörd av sprit, ekade i de bakre delarna av mitt medvetande.

Som tredje ingrediens i min tankesoppa föll några bitar av våra resenärer i övre medelåldern. De samtalade om egna och sina barns olika sätt att finansiera nöjen, vardag, hyra, ja liksom livet, då för en tid sedan, i ungdomens dagar.

Iskarlarna försvann med isbolagen på grund av Electrolux och frysboxarna och en mängd yrken har farit ut i historiens glömska på samma, men också på andra, sätt. En bild från Ny Teknik nyligen dök upp på min näthinna, bowlingkägeluppställare. Lykttändarna och biografpianisterna försvann med ny teknik och så får ni lov att ta reda på vad en parmmätare gjorde. (Någon i gänget bodde på Parmmätaregatan på Hisingen för länge sedan, jag kan dock inte komma ihåg vem, men tack vare det kände jag pre-Google till yrket).

Nya lågstatusyrken poppar upp ur vår mylla och blir numer sedda med avsmak från de etablerade. ”Inte skall man väl syssla med sådant”. Minnet är kort bland före detta tidningsbud, bäckenpiloter och butikspersonal med de sämsta arbetspassen. Men en person utbrast till synes förvånad: ”Mormor var växeltelefonist”. (En av den tidens sociala medium).

Om det nu är så hemskt med de nya tillfälliga jobben, som styrs via nätet och handhållna enheter som kan kallas telefoner, varför är det så lätt att få personal dit? Cykla ut med mat till hungriga personer som har extra pengar i plånboken, skruva ihop IKEA-möbler för dem som tappat bort sexkantnyckeln eller varför inte bli elsparkcykelladdare.

Vad man tycker illa om och vad man står ut med, varierar från person till person. Det handlar ju inte om att vara avföringsdykare i indiska avloppsnät. Men rapportörerna beskriver och förfasas i vederbörlig ordning, över något de inte riktigt förstår. Detta är ju gubevars nytt!

”Gigekonomi” är en riktigare benämning än den tidigare ”delningsekonomi”. Detta är marknadsekonomi och har inget med vackra tankar om hållbarhet att göra. Näringsidkare vill utöka sitt kundunderlag, lägenhetsinnehavare dra in mer stålar än månadskostnaden brutto och gruppen jag kallar mäklare, vill skära emellan utan att förta sig.

Tankar tänkta i en italiensk en sittlift.

Nya stora tankar tänks på fredag över en pilsner.

Jag skriver lite mer numer. En viktig grej med att skriva för mig är också att någon vill läsa det jag skriver, som att du läser detta just nu, fast inte riktigt så, ändå, kanske, utan lite mer.

Det finns en oro nu bland både läsare och alla de som vill att ni skall läsa. Politiker som lutar åt höger vill stänga bibliotek, marknaden vill gärna stänga bokhandlarnas fysiska butiker och sälja via nätet och nya aktörer vill att ni lyssnar till eller hyr era böcker.

Böcker skall stå i min bokhylla och samla damm när jag läst dem!

Den största oron finns kring att rekrytera nya läsare. Ungdomar läser inte längre böcker! Skolan måste få barnen att läsa ropas det. Men jag läste aldrig i skolan på högstadiet, sedan kanske en och annan klassiker eller någon roman på engelska på gymnasiet.

När jag var barn och tonåring skällde mina föräldrar på mig för att jag läste för mycket serietidningar. Att jag hade Herges samtliga seriealbum om Tintin i min bokhylla brydde de sig inte om. Och att jag under större delen av högstadiet hade Stadsbiblioteket som mitt andra hem, missade de också.

Bokförsäljningen minskar till och med för kokböcker. Men barn och ungdomslitteratur funkar visst fortfarande. Till exempel stals en hel flyttlåda med barnböcker vid ett inbrott i vårt källarförråd. ”Dom är redan sålda på Kviberg”, sa försäkringsbolaget när jag undrade om läsnivån hos dagens inbrottstjuvar.

Men ungdomar läser ju inte böcker numer sägs det. Men om nu ungdomen inte läser böcker, inte ser på film, slutar med att spela TV-spel, vad gör de då? Precis, de sitter med näsan ner i sina fåniga telefoner, sliter ut sina tummar (nästa folksjukdom) och konsumerar, vadå? Facebook, Youtube, Instagram, Snapchat och en uppsjö andra källor som jag inte ens hört talas om (och inte vill höra talas om).

Och där läser de om andra! Ända sedan de första runstenarna höggs har vi konsumerat texter om andra personer som vi är nyfikna på. Ett par av mina högt värderade provläsare har sagt till mig ”Du måste skriva lite till om dom/hen, för jag vill veta mer om dom/hen!

Skvaller (homo sapiens intelligens bygger på skvaller, det var därför vi började prata med varandra), kärlek, hat, tragedi, hopp, framtid, skräck, listan tar aldrig slut, även om populariteten hos vissa ämnen går upp och ner. Så vi jämför oss med andra och förfasas/förtjusas över våra influencers påhittade liv, vilka kan jämställas med alla de snabbproducerade bokserier vi sextioåringar läste för femtio år sedan. Intet nytt under solen.

Dagens marknader och affärsmodeller påverkar hur texterna konsumeras och hur författarna får betalt. Men det är vår medfödda nyfikenhet för vad som händer runt nästa hörn, efter striden eller i ett annat sovrum än ditt eget(!), som får läsandet och skrivandet att överleva. Vi vill helt enkelt veta hur det går!

Så det gäller alltså att vässa pennan, renovera skrivmaskinen eller hotta upp datorn och fortsätta med att göra det vi är bäst på, att berätta historier!

Nästa goda historia handlar om fredagspilsner.

När man står vid ett nytt vägskäl blir man ofta tveksam. Oberoende om vägskälet är bara ditt, din familjs, dina vänners eller din världs, så kan du tveka.

”Kan du vara snäll och tala om vilken väg jag ska gå?” frågade Alice Solkatten vid vägskälet.

”Det beror på vart du vill komma”.

”Det spelar inte så stor roll vart”.

”Då spelar det inte så stor roll åt vilket håll du går”, svarade Solkatten.

Förhoppningar och rädsla präglar människor vid olika vägskäl. För dryg trettio år sedan stod tio unga män vid ett vägskäl utan att de funderade särskilt mycket på det. De visste inte ens om att det var ett vägskäl, för de skulle åka till södra Polen och till staden Chorzow, som ni aldrig hört talas om, för att se på VM-kval i fotboll. Året var 1989.

Vi passerade Östberlin och bytte tåg på Ostbahnhof. Ett par av de unga männen hade aldrig sett muren så jag ledde dem med hjälp av en taxi dit. Det är gångavstånd, men vi åkte runt en stund. Vad gör väl det, vi var ju i Östeuropa och där var allting gratis efter att man växlat. Det var det sista vi såg av den muren.

Av bekvämlighetsskäl och tillgång till öl valde vi Krakow som utgångspunkt för vår vistelse. Min kompis Barbara som råkar vara från Krakow var på plats och hjälpte oss tillrätta. Bland annat besökte vi Europas då största stålverk, Nova Huta. Nova Huta är också namnet på den förort där stålverket ligger. Barbara är uppvuxen där. Hon hade aldrig satt sin fot inne på industriområdet och hon kände ingen som fått gå dit utan att jobba där. Nu följde hon med tio unga svenska män, i inte alltför snygga kostymer, på en bussfärd bland skorstenar och smältverk där färgen på röken varierade i alla regnbågens färger medan vi såg på.

Vi hann också med ett besök i Auschwitz och förstod varför den svenska förbundskaptenen Olle Nordin förbjudit spelarna att åka dit före matchen. Efter det besöket hade vi ordnat med ett studiebesök på bryggeriet Zywiec. Det var ett tungt vägande skäl.

Sverige vann med 2-0 och vi tog tåget på kvällen den 25 oktober, min födelsedag, mot Prag. På tåget mötte vi Ludmila som var doktorand på ekonomiska institutionen vid universitetet i Prag.

Prag var dekorerat med par av sovjetiska och tjeckiska flaggor för att fira vänskapen mellan nationerna. Det var sista gången den vänskapen firades.

Vi drack skum öl, tycker jag. En del av restaurangerna som Henry ledde oss till bryggde sin egen öl, som bara såldes där. Mikrobryggerier skulle vi säga idag, men det visste vi inte då. Var det ännu ett vägskäl?

Staropramen kan inte betraktas som ett mikrobryggeri, men vi fick tömma ölfatet i deras vackra ölpub med hjälp av en cykelpump. Kolsyran var slut, men ölet var säkert bra. Idag finns det kolsyra i Tjeckien.

Ludmila och ett par av hennes kompisar hängde med oss under dagarna i Prag. Vi förde samtal om läget i deras del av världen, där östtyska medborgare hade funnit en reva i järnridån. Över 100 000 människor hade demonstrerat i Leipzig helgen innan, utan att polisen ingripit. Vad kan detta leda till undrade vi den 28 oktober innan vi reste hemåt. Efteråt vet man, då och där förstår man inte särskilt mycket.

Yran över de nya vägarna mot framtiden överväldigade oss.

Nu står vi vid nya vägskäl. Var fjärde av oss vill gå tillbaka till då. Och en inte ringa del av oss tvekar och några företrädare vill ta de tjugofem procenten i handen och vandra någonstans med dem.

Var uppmärksam på vägskälen!

Men det där lilla gör väl inget, nu gnäller du bara igen. Man tröttnar på dig när du hela tiden tar upp småsaker.

Kanske är jag lite tjatig och pekar på en och annan självklarhet.

Men vad gör man när listan på småsaker och självklarheter blir lång, riktigt lång.

Sverigedemokraterna i Sölvesborg ställde sig på barrikaderna och bröt mot lagen. Varje kommun skall anordna en ceremoni för nya svenska medborgare för att högtidlighålla deras nya medborgarskap. I Sölvesborg hoppade man över det.

”Men det är väl ändå inte hela världen”.

När Täby bibliotek skulle arrangera ett författarsamtal om hbtq-frågor, då krävde en lokal politiker från Sverigedemokraterna att mötet skulle stoppas eftersom kommunen inte skall bidra till att ifrågasätta den självklara relationen mellan man och kvinna. Författaren uppgav att hon blivit rädd och känt sig hotad, men genomförde sedan samtalet.

”Ett enda samtal med en författare är det verkligen något att bråka om”.

Lärarnas Riksförbund har anmält Hörby kommun till Skolinspektionen för att de infört ett språktest som skall avgöra vilka som är berättigade till modersmålsundervisning. Sverigedemokraterna är med och styr där. Deras Moment 22 innebär att minst en vårdnadshavare måste tala språket. Ensamkommande barn har därför ingen rätt till den undervisningen. Inför valet sa partiledaren Jimmie Åkesson att modersmålsundervisning ska bedrivas i hemmet och att den inte borde få något ekonomiskt stöd.

”Jo jo, men skall man inte lära sig svenska i Sverige”.

”Är konsten fri när den kontrolleras av en exklusiv kulturell elit bestående av noga utvalda tjänstemän och självutnämnda konstvetare”? Så skrev Sverigedemokraterna. ”Bort med menskonsten ur Stockholms tunnelbana” manade de också. Sedan la de till ”Vi vill inte förbjuda något, men med vår konst blir det lite snyggare”. I Sölvesborg skall konsten som köps in av kommunen vara tidlös och klassisk och sättas framför utmanande samtidskonst. M och KD vill inte kommentera det beslutet.

”Men alltså, all ny konst är ju inte bra, så lite kan man allt få styra det där”.

”Jag tycker man har kokat soppa på en spik, men i den här soppan finns inte ens någon spik”, så kommenterade Louise Erixon beslutet att endast flagga med den svenska flaggan och kommunens flagga vid kommunhuset. Att Prideflaggan därmed fick stryka på foten är ingen fråga i sammanhanget och det hade inget med beslutet att göra. Inte ens den skånska flaggan skall alltså hissas utanför kommunhuset och hur skall de göra när utländska gäster är på officiellt besök.

”Nu är du petig igen, och drar dina egna slutsatser”.

De små stegens tyranni. Ett litet steg i taget, vad gör väl det. Men hur långt och vart leder de små stegen?

Så länge vi kan, tar vi helt sanningsenligt en pilsner. Låt det bli en fredagspilsner.

Prioriteringar.

Är prioriteringar någon känsligt för er? Det är det för många andra.

Ni har således just blivit gravt nedprioriterade. Visste ni inte det? Titta i almanacken, helst en av papper, de är mest tillförlitliga.

Lille Donald, han med frisyren och som bor i Washington ibland, han prioriterade sin återvalskampanj och lämnade sina kurdiska allierade i sticket.

 

Den svenska akademin prioriterade att väcka uppmärksamhet på ett annat plan än det som krattas av kulturprofilen och hans sexuella övergrepp på tonåriga praktikanter och gav nobelpriset till en kontroversiell författare med åsikter som kan ifrågasättas.

 

Friskolekoncernerna Academedia och Engelska skolan de prioriterade gränslöst sina aktieägare istället för sina skolor och elever. Det gav gentilt en utdelning på sammanlagt 180 miljoner kronor till ägarna. Det motsvarar cirka 360 lärartjänster. Inte ens de mest inkrökta försvarare av skolpengen och privatskolorna försöker antyda att det finns rim och reson i en sådan prioritering. Att inom sina verksamheter effektivisera bort 360 lärare, ja räkna på det ni.

Hur har ni det själva, ni som blivit satta på avbytarbänken denna vecka, att vara andraklassens medmänniskor?

Ingen fattar någonting.

Denna kallelse skulle ni ha fått igår, för tusan gubbar/gummor!

Bara för att C har haft ett njurstensanfall och vistats på Sahlgrenska. Bara för att J tillbringade en dag på samma ställe, men av helt andra skäl och med en helt annan diagnos, men ändå. Bara för att A befinner sig i slutskedet av processen att troligen köpa ett hus.

Bara för denna klump av icke sammanhängande händelser så fick ni ingen kallelse igår. Ingen hörde av sig. Vid lunchtid idag kom en försynt förfrågan.

Så där fick ni!

Men jag förlåter er och skickar här en inbjudan.

Ska vi ta en öl? (Min lärare på skrivarkursen jag går har sagt till mig att sluta skriva skall och ersätta alla skall med ska).

Klart vi ska!

Veronica kom, låt oss ta en svängom / och med ömhet varann betrakta
Slå din arm om min hals i en dåraktig vals / låt oss blunda för kalla fakta
Veronica kom låt oss ta en svängom / medan sanningen går med käppar
Allt är bedrägeri men det struntar jag i / för du har så mjuka läppar
(En visa till Veronica)

Det är något visst och stort med Cornelis Vreeswijks texter. Subtila, innehållsrika och giltiga står de sig än idag. De pryder sin plats bredvid såväl Bellman som Taube. Att vi skulle vända ryggen till och inte bry oss om allt det som händer, inte kan väl det hända? Vem kunde skriva något sådant på det engagerade 70-talet.

Här sitter jag på en soptipp och skådar mig dystert kring
Bland trasor och tombuteljer och många andra ting.
Det trillar en tår på kinden, jag fylls av melankoli.
För var dag blir det bättre, men bra lär det aldrig bli.
(Ballad på en soptipp)

Ballad på en soptipp av Cornelis spelades i Sveriges Radio sommaren 1964 i grammofontimmen, hans premiär i radion. Det var den första tasksparken som han riktade mot vår trygga vardag, men inte den sista.

För bäst som hon ligger ljuvt i min säng / eller saligen utspridd på sommaräng
Och jag skall henne famna kärligt och hett / kommer hundfan morrande och visar sitt bett
Då fylls jag med rädsla och även av hat / och vill skicka hunden på hundpensionat
(Damen med hunden)

Cornelis var fjorton år när han kom till Sverige och då kunde han inte ett ord svenska. Läs orden och väg dem (famna kärligt och hett). Jag tror att han kan ha varit den förste som rimmade på hundpensionat, långt innan sådana fanns.

Aldrig mer får vi maken till en sån / musikant som Jan Johansson
Aldrig mer skall musik klinga mer / som den klang ut ur Jan Johansson klaver
(Ta hit ett piano sa Jan Johansson)

Cornelis fenomenala ode till Jan Johansson när pianisten omkommit i en bilolycka. De spelade in LPn Grimascher och telegram som blev en av min familjs första LP-skivor (1966), om inte till och med den första. Jag lurade farsan, som inte gillade Cornelis, men älskade Jan Johanssons musik, att köpa den.

Nedan finns några rader av Cornelis som jag idag vill tillägna Sölvesborgs kommun och de av er som stöder SD, bokbål och politiskt påbjudna uppfattningar om vad som är konst.

Ser jag den bruna färgen / ryser jag in i märgen
Och hör du taktfast stöveltramp / så är det dom, min vän
För dom marscherar än!
(Generalens visa)

Om våren, om våren det är en bedräglig tid,
då alla glada visorna skördas / och kärleken blir till att förödas
Det enda jag vill ha är en liten smula frid
för lika väl som rosen den röda / skall även jag de maskarna göda
(Huvudlösen för aftonen) (Sägs vara Lalehs favorit bland Cornelis sånger)

Om huruvida vår tid är utmätt eller inte, vet jag inget om och vill inte heller bry mig.

Det fanns mer poesi än musik i Cornelis och antalet dikter som inte är tonsatta är stort. Och jag tänker fortsätta att söka styrka för min själ i texter av Cornelis Vreeswijk och rekommenderar er att göra detsamma. Till dem kan man då och då ta en pilsner, varför inte en fredagspilsner.