Min blogg

Så tog Sverige paus. Stängt på grund av Midsommar. Under studietiden jobbade jag på Securitas larmcentral. Midsommardagen var årets lugnaste dag. Till och med buset skulle ut på landet. Detta var dessutom innan det nya traditionella kulinariska inslaget i svenskt midsommarfirande slagit rot; Midsommardagspizza. Det var svårt att hitta öppna restauranger.

Regeringskrisen verkade gå i ide eller så berodde uppehållet på att Löfven åkte till Bryssel för att gå på kalas. Han for direkt hem. Det gjorde inte Mette. Hon åkte hem via Amsterdam. Till andra halvlek hade hon fått på sig rätt tröja. Med det tog hon nog ett par behövliga poäng hos befolkningen där hemma. Lövfen borde nog chansat och tagit vägen via Glasgow om FHM nu tillåter statsministrar att avvika från den uppgjorda rutten. (För den oinsatte, så höll jag en uppskattad föreläsning vid middagsbordet på Midsommarafton som kan ge ledtrådar till de nordiska statsministrarnas resväg).

Själv tillbringade jag sålunda Midsommar 2021 i Göteborgs norra skärgård i Öckerö kommun.

Alla små bråk verkar upphöra under årets kortaste natt. Om det beror på tidsbrist innan aktiviteterna som skapar kö på BB i mars vidtar, vet jag inte. Jag kan numer möjligen delta i diskussionen om huruvida Midsommarstången är en fallos- och fertilitetssymbol eller inte, om den skulle komma upp. Ett nyhetsinslag kommenterade att feminister istället dansar runt en installation av grenar och gräs som mest ser ut som ett kvinnligt kön, en Midsommarsnippa. Ingen låter sig provoceras av det.

Och inga journalister har hört Kenn redogöra för hur man transiterar genom denna öppning på midsommarnatten och vad som händer med oss vid en sådan resa. Något att skriva en roman om!

Dock fick jag höra en sak som jag inte faktagranskat. Man ska undvika faktagranskning när historierna är tillräckligt bra. Alltså, när vi hoppade i ring runt bonsaimidsommarstången på Öckerö och kvackade till de små grodornas sång, då deltog vi i ett kollektivt hån av den franska kulturen beställt av brexitörerna. Eller kanske skrevs den hundra år tidigare vid Napoleonkrigen. Men vi hade i alla fall inte folkdräkter på oss.

Sedan åt vi. Och drack. Jag intog en traditionell svensk attityd och avstod det enda genuint svenska på midsommarmenyn. Trafikverket rekommenderar det och vi svenskar följer våra myndigheters rekommendationer.

Förutom brännvin, kryddat, fanns det sill och potatis på bordet. Sill, denna utpräglade fattigmanskost gjorde sitt intåg i traditionerna hos medelklassen under det glada tjugotalet, alltså 1920-talet. Ofoget att gräva upp omogen potatis härrör från samma tid.

Jordgubbar ska vi bara inte tala om. Jasså, okej då, stulna från Amerikas ursprungsbefolkning landade ”gubbarna” hos franska trädgårdsmästare. De såg ut som smultron på den tiden. Idag hade det benämnts DNA-manipulation, då hette det växtförädling. Och vips, nej det tog åtskilliga decennier, så hade fransmännen odlat fram något som betraktades som en läckerhet. Via olika hov och högre stånd landade det även bland svenska bönder.

Tant Elin (bonden Johans fru) på Bleket undrade varför sommargästernas barn alltid dog i det höga gräset utmed jordgubbslandet när de lekte indianer och cowboys. Det var innan hon skulle skörda och upptäckte att den första raden inte innehöll en enda röd gubbe. Då tog kärringen fram lien.

Så traditionella är våra kulinariska traditioner på Midsommar. Och vem vet, kanske kan vi håna fransmännen tillsammans redan vid nästa års dans kring valfri representation av vår fertilitet.

Med en Folkale från Odd Island Brewing i handen, ser jag fram emot att få se er alla igen.

Jag tänker lite på ett par av tonårstjejerna som hänger på Kungsviken ute på Orust. Typiskt bra tjejer, en av dem är dessutom väldigt duktig fotbollsspelare. De kör A-traktorer. Fräcka fordon som deras pappor köpt, det är inga hemmabyggen.

A-traktorn är väl definierad av Transportstyrelsen. Även om man förenklade reglementet nyligen, så är det fortfarande klart vad som är att betrakta som en A-traktor. Dock används i princip inga i jordbruket. De framförs i 30 km/tim av personer under 18 år. Då och då överstiger farten 30 km/tim. Tjejernas kompis togs av polisen förra sommaren då hon körde i 90 km/tim på väg 160 mellan Varekil och Henån. Polismannen noterade noga i rapporten att han inte hade några som helst invändningar mot hur fordonet framfördes.

Cyklar framförs av väldigt många svenskar. A-traktorer framförs av förhållandevis få svenskar. A-traktorn har myndigheten full koll på. Definitionen av en cykel är det värre med. Och då ska vi inte prata om elcyklar. För elcyklar finns inte!

Först fanns det bara golfbilar och permobiler innan en fuskande proffscyklist blev påkommen med en elektrisk hjälpmotor. En sådan bra idé tyckte till exempel kinesiska företagare som hade tillgång till alla komponenterna som behövs. Göteborg översvämmades av graciösa kvinnor i övre medelåldern som värdigt cyklade uppför Masthuggets backar. Bredvid dem slet män ur alla åldrar, män klädda i lycra, med att ta sig upp med sina 27 växlar, så att svetten stänkte. Nu kör även män elfordon med trampor. Dess motor är på max 250W och deltar i cyklandet upp till 25 km/tim. Detta benämns cykel med elassistans. Nyckelordet är trampor!

Minns ni killen i Linköping? Han for fram på en mountainbike och behövde inte trampa. Det gick fort, väldigt fort. Poliserna som stoppade honom skulle testa för att se hur fort han hade kört. Efter att de nått 98 km/tim vågade de inte fortsätta testet. De konstaterade att bromsarna inte var tillräckligt bra för detta fordon.

Elassisterade fordon, minns ni hoverboards? Det var de som brann upp när man laddade dem. Segway, en sådan har till och med jag kört, två gånger, på inhägnat område. Finns de fortfarande? Eldrivna longboards ser man ännu, då och då.

På listan över definierade fordon med el- eller konventionella motorer finner vi moped klass II, moped klass I och lätt motorcykel. Den senare ansågs killen i Visby framföra, fast han hävdade att han satt på en moped klass I. En sådan får gå i 45 km/tim, han körde i 84 km/tim. Han hade mixtrat lite med kablarna bara. Men han hade inte hjälm, registreringsskylt eller löst försäkring. Dessutom var hans körkort indraget, vilket gjorde att han dömdes för grov olovlig körning. En kunnig person i motorcykelbranschen ansåg att den var att betrakta som en bra enduromotorcykel. Polisen skrev: ”Ingen obalans och bra bromsar på fram- och bakhjul.”

Elsparkcyklar, de kallas så för att de ofta inte fungerar och då måste man ta till muskelkraft för att komma framåt.

En nåd att stilla bedja om är att Transportstyrelsen lägger några månader på att få fram definitioner för fordon som drivs med assistans från elmotorer. Det är inte svårt! Med sådana definitioner kan vi bestämma vad man får och inte får framföra på till exempel trottoarer.

Personligen tycker jag att en nollnivå, 0, (noll), är ett eftersträvansvärt mål för alla former av motorassisterad framfart bland gångtrafikanter. Man får idag inte cykla på trottoaren. (Barn under åtta år får det.)

Tips till Transportstyrelsen: Kräv hjälm för de som åker på elsparkcyklar så försvinner snabbt en hel del av lusten att använda dem.

Allt nytt är inte bra. Och vi förståndiga äldre bör tas på allvar, ibland. När vi inte förstår vitsen med en nyhet tenderar vi att klaga. Men när nyheten återfinns i drivor längs gångstråk och på torg, när nyheten kryssar mellan oss som vore den den värste Stenmark, då betraktas den som besvärande.

Dessa ord sköljer vi ner med Sigtuna Brygghus N.A.P.A, troligen Sveriges bästa lågalkoholöl.

Jag och C bor i ett av Göteborgs innerstads fulaste flerfamiljshus. Nordostpassagen är resultatet av Sveriges största privata saneringsprojekt. På sextiotalet fick fyra byggmästare lov att totalsanera Vegastan från Oscar Fredriks kyrka ända till Slottsskogen. Och sedan byggde de nytt med inflyttning från 1970. Om ni granskar fasaderna noga så ser ni små skillnader mellan de olika fastigheterna.

Så fint det blev. Så pittoreskt det var innan rivningen. Mina föräldrar bodde nere i Annedal på Västergatan 30 när jag föddes. Det fanns rinnande vatten i lägenheten, men dasset var på gården. Adressen finns inte kvar idag. Västergatan hittar ni, men den når endast till nummer 24 numer. Vi flyttade till Biskopsgården och Värmegatan 1957. Det nya hemmet var en modern lägenhet med badrum och toalett, varmvatten och ett modernt kök med elektriska plattor på spisen. (Allt blir inte bättre.)

Drömmarna hos äldre människor om hur fint det var i de nergångna husen fyller Facebooks grupper om det historiska Göteborg.

Nu ser också jag på TV ibland. Ett av programmen heter Husdrömmar. Gert Wingårdh lufsar runt i tvivelaktiga skodon. Stundom är han överväldigad och ibland är han kritisk, via kinkig till avståndstagande. (Men programmet funkar tycker jag.) Personerna med drömmar fyller sina hus med fin och modern utrustning.

Så om man inte ska bygga nytt då ska man i alla fall renovera det gamla.

”Så här kan man ju inte bo.”

Men fram tills du flyttade in så bodde det någon där, som livet troligen fungerade för på ett godtagbart sätt.

När familjen Hägglin flyttade till Örgryte fann jag mig boende i ett hus med bastu. Gångerna jag använde den genom åren är lätt rätt räknade. C’s kusin hade en bastu i lägenheten där hon bodde med man och barn. Det utrymmet döptes om till förråd.

Men vissa saker är ju nödvändiga för ett modernt hem!

Rinnande kallt och varmt vatten tillsammans med toaletter och badrum, det ska man ha. Kyl och frys är utomordentliga prylar. Framförallt när man har tonårsbarn som aldrig är mätta, bara mer eller mindre hungriga. Men hur är det med behovet av den inbyggda ismaskinen och bubbelvattenfunktionen i dörren?

Diskmaskinens främsta funktion är att härbärgera använd disk så att den inte syns.

En gång om året funderar jag på självrengörande fönster. C tycker att jag ska fundera på det oftare eftersom min blotta tanke verkar ha en positiv effekt på hur bra man kan se ut från vår lägenhet.

Om man utgår från vårt hem så förefaller det som om vår västerländska civilisation står och faller med golvvärme i badrum och på toaletter. När vintern drar in och binder fast kylan med stadiga remmar runt Nordostpassagen, hänger vi gärna inne på vår toalett/duschrum. Endera året ska kanske värmesystemet i vår fastighet fungera bättre än idag. Till dess fungerar det uppvärmda golvet även som torkplats för kläder som inte får torteras genom att hängas på tork.

Och medan kläderna på golvet torkar undersöker vi egenskaperna hos en All Day, Everyday IPA från Gothenburg Brew (3.5%, Folköl).

HDK – Valand, högskolan för konst och design, bedriver utbildning och forskning inom design, film, fri konst, konsthantverk och litterär gestaltning.

Nu ska denna universitetsinstitution få nya lokaler bakom Götaplatsen. Istället för parkeringsdäcket som finns där idag. De kommer att bo granne med Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet. Så rätt det kan bli ibland, och fel enligt vissa förståsigpåare.

Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna går var sin marsch mot nybygget. Här har vi politiker som lägger sig i gestaltning av byggnader och stadens rum, något som arkitekter går fem år på högskola för att lära sig.

Namedropping:
Min goda vän Susanna Dahlberg (dotter till Sven-Erik Dahlberg, pianist, mest känd som Svenna) skrev härom året en uppsats om hur politiker lade sig i detaljer kring kulturella frågor. Den hade den klatschiga titeln ”What is the length of an arm”. Redan där kan vissa politiker få frossa. Nu var detta en masteruppsats och de ska skrivas på engelska. Det är bestämt sedan tidigare.

Begreppet armlängds avstånd kommer från det militära. Man ställde upp snyggt med jämna mellanrum. Efter Andra världskriget etablerades begreppet för att visa hur mycket man ogillade och ville hålla distans till Sovjetunionens och Nazitysklands kulturpolitik. (Passar även på den kinesiska statens dito.) Politiken skulle hålla fingrarna borta kulturella uttryck och gestaltningar av alla de slag.

Om politikerna i Göteborg fått bestämma över Asplunds tillbyggnad av rådhuset 1936, hade huset aldrig byggts. En byggnad dit intresserade vallfärdar idag.

Susanna menade att det inte finns någon definition på armlängd, men att den uppenbarligen blivit kortare på senare tid. Hon tog upp ämnet sedan två Sverigedemokrater försökt stoppa hennes föreställning om fascismens spår i samtiden. (Susanna är VD för Regionteater Väst.)

Efter en mer fördjupad diskussion med politiker och tjänstemän landade resonemangen i: ”Vi ska absolut ha armlängds avstånd, men inte om konsten är stötande.”

Låt oss återgå till hörnet till vänster bakom Götaplatsen.

Ett förslag presenterades som av skolade personer beskrevs som klassiskt och modernt på samma gång. Det skrevs om ett intressant perspektiv och om en uttrycksfull arkitektur med strikt symmetri.

Politikerna tyckte det såg ut som en stapel av lastpallar.

Hos våra europeiska grannar i Polen och Ungern tar kulturetablissemanget numer hjälp av valda politiska företrädare.

Nazisternas, Sovjetunionens och kinesernas statskontrollerade kultur lyfte aldrig från gödselstacken. Hur det skulle kunna se ut i Sverige förevisas dagligen i Sölvesborg. Där har bibliotekens inköp av böcker på andra språk än svenska dragits in. Stöden till studieförbunden har minimerats och inköpen av utmanande samtidskonst stoppats.

Denna sura sörja sköljer vi ner med Odd Island Brewings folkis ”Sommar”. Lite syrlig och med en himla många smaker och snygg färg.

Rikets nuvarande tillstånd verkar inte vara gjort för riktiga män. De som är gjorda av det rätta virket. De som med sin motorsåg går fram som i ett sädesfält och fäller och kapar i adekvata längder. De som med stor exakthet klyver delarna i önskade proportioner. De som rådigt staplar det användbara i väntan på att användas.

Nu klyvs istället manligheten i lagom portioner. Fy för lagom!

Inte kan man gå och se på fotboll och förargas över ungdomar som eldar på läktaren och skriker otidigheter åt såväl funktionärer som gäster.

Inte kan man gå på konserter och lyssna på riktig musik. Musik som framförs av män med elgitarrer som förmår leverera bredbenta låtar, så som det ska låta.

Man tvingas ut i staden och dess omgivningar för att planlöst placera den ena foten framför den andra. Promenera, kan det vara något?

Och så ska man titta på TV-serier dagarna i ända via alla dessa nya appar. Som om åtta avsnitt multiplicerat med noll blir något annat än noll. Och samma skräp i olika appar är ändå bara skräp.

Nej, det är nu som räknas, inte sedan. Riktiga karlar tänker på och hanterar sådant som är nu, inte något som är sedan. Något som är, eventuellt.

Sedan, sådant som konsekvenserna av ett eller annat utsläpp, en eller annan pandemi eller något virus som kanske kan byta värd. Temperaturer som stiger fast man fryser och vattenytor som höjs. Jag bor på ett berg!

Nu har vi verkliga problem som alla måste ta itu med.

Fimpar som fyller varje skarv mellan kullerstenar, trottoarstenar och kantstenar. Snuspåsar som ligger i drivor i stadens alla hörn. Munskydd, denna nya plåga som till förbannelse översvämmar gator och torg. Soptunnor är för många ett okänt begrepp.

Själviska bilister som kör mot enkelriktat på parkeringsplatsen vid ICA och låtsas som om de inte vet. Okunniga bilister som stannar när de har grönt för att släppa fram fotgängare som har rött.

Tidstjuvar, dessa skumma individer som maskar. Som drar ut på händelser in absurdum. Som måste berätta hela sitt livs historia för kassörskan medan de omsorgsfullt placerar varorna en och en med streckkoden mot avläsningen. Som går riktiga män på nerverna.

I garaget hemma där är man givetvis väl förberedd vid både in- och utpassage. Man tänker på mänskligheten, på alla sina medmänniskor. Vi som alla är jämlika och inte vill dö i kö.

I rätt hastighet rullar man fram mot kontaktrutan där öppningssekvensen startas. Sidorutan är givetvis öppnad. Man håller sin tag, det heter så, redo i handen. Sträcker ut handen och vips så öppnas garageporten.

Idag hamnade jag bakom en tidstjuv som inte förberett något. Det tog tjugotvå sekunder (jag är ganska bra på att räkna sekunder), innan porten öppnats så att vederbörande vågade köra in. För mig tar det sju eller tio sekunder innan jag passerar garageporten beroende på vilken port jag använder. Vi har två.

Nu får det vara nog med allt. Fram för de riktiga männen igen.

Riktiga män som kan ta en öl i godan ro. Idag en Easy Rider Bulldog från Gotlands Bryggeri (igen). En riktig karl har inga problem med att upprepa sig.

Ta och yxa ihop vad som helst ur ett par sajter på nätet och foga samman bitarna lite slumpmässigt. Då kan man få ihop till den underbara historien att Greta Thunberg och George Soros tillsammans ligger bakom pandemin. Personligen är jag övertygad om att dessa två inte har varandras telefonnummer, men jag kan ha fel.

Det absolut mest jobbiga med foliehattarna är hur man ska tilltala dem. Det duger inte att ta tag i dem och utbrista: ”Äh hörrö du, din dödumma djävel.” Forskningen har visat att det inte fungerar. Jag blir mest upprörd över att man använt forskningsmedel på personer som virar aluminiumfolie runt huvudet.

Nej, man måste först förstå varför dom är just dödumma och sedan ge dem en ny historia som är baserad på gällande kunskap som de kan svälja och sedan berätta vidare. Ingen lätt uppgift om man inte är författare i klass med Groucho Marx.

Foliehattarna letar hela tiden efter någon som är skyldig, ofta oklart till vad, men som ändå på ett sätt gjort något som tagit tag i deras liv. När de bestämt sig för att Greta Thunberg håller på med en revolution för att införa en klimatdiktatur, då är de själva offer för dessa oklara omständigheter och de styrandes regler.

Sakernas tillstånd och myndigheternas åtgärder drabbar olika. I pandemins inledning tvingades de stackars överklasskvinnorna i Spanien att flyga ända till Stockholm för hårvård och pedikyr. Men de som blivit arbetslösa befinner sig i andra änden av den ekonomiska skalan. Så verkar det ha varit vid alla epidemier under de senaste tusen åren. Överklassen drog sig tillbaka till sina lantegendomar och underklassen begravdes i massgravar.

Jag hoppas på personer som professorerna Agnes Wold och Emma Frans när jag tänker på hur man når ut med sanningsenlig information. Det säger en del om min mediekunskap. Istället borde jag tänka Zara Larsson, Lisbeth Salander, Zlatan samt försöka klona fram Astrid Lindgren.

En av våra främsta företrädare för vetenskapen uppmanade till generellt mindre nyhetskonsumtion. Det fick hon fan för av det korrekta etablissemanget. De hade bara läst rubriken. Hon fick också kommentaren att hon ser för bra ut för att vara trovärdig.

Vi måste alltså anträda den mödosamma vägen för att hjälpa de felinformerade så att de själva förstår vad som är sant eller falskt.

Vid stormningen av Capitolium var många övertygade om att Donald till slut skulle komma till deras undsättning i täten för kavalleriet i sin golfbil.

Kejsaren och hans kläder står där alltid, men det är svårt att klä av foliehattarnas företrädare. Även när de blir stående med rumpan bar så ger de sig inte. Antivaxaren som sa att det var judarnas fel försvann tydligen inte ur deras krets.

Ett bra tips att ge till de osäkra är att man ska vara försiktig när det är rädda personer som uttalar sig i sociala medier av alla de slag.

Så vad gör vi åt det? Personligen kollar jag in en Västkust från Odd Island Brewing. Det gör jag som obetald influencer och glad amatör. För den som orkar lyssna kan jag berätta om när jag satt i Namibias öken och lärde mig allt om hur man med bara influencers riggar en marknadsföringskampanj åt en större koncern i konfektionsbranschen.

Ni gör vad ni kan i lagom omfattning så ses vi snart igen.

För några dagar sedan stormades den amerikanska kongressen. Några angripare var berusade av adrenalin medan andra var kallt beräknande. Polismannen som lurade skocken bort fram senatens öppna dörr har fått välförtjänt beröm.

I pressen världen över kläs inkräktarna av. En del i fantasifulla kostymer, några med slaveriets kännemärken full synliga och ett par som simpla tjuvar med souvenirer under armen. Ingen som kan identifieras kommer undan. Namn och hemadress bifogas.

Sammantaget förfaller de vara en skock vildhjärnor fyllda av konspirationsteorier. Somliga är uppriktigt bestörta över att världen inte förstår deras hjältemod. Men såhär ett par dagar senare sprids en besvikelse över att deras kristusfigur inte kallade in armén, flygvapnet och flottan för att slutligen, med dem som förtrupp, sopa undan den djupa staten.

Ska jag tycka lite synd om dem, de som sysslar med självbedrägeri? Mobben har säkert minst gått ur high school och de är medelklass (annars hade de inte haft råd att åka till Washington). Påfallande många är medelålders. Personer som inte förväntas delta i ett gigantiskt lajv i sin egen alternativa verklighet.

Hur blev de sådana galenpannor? Och hur kan de förbli vettvillingar?

Psykologer står i kö för att få avkunna sina diagnoser och möjliga terapier i pressen.

Kan vi alla hamna i en sådan återvändsgränd och resolut fortsätta att bearbeta en ogenomtränglig vägg? (Det finns personer som jag känner som tror på en del saker som är anmärkningsvärda, individer med hög utbildning.) Men glöm för all del inte att en bra historia, sann eller inte, ofta är underhållande. Problemet är när mytbildningarna fastnar.

Vi döstädar hemma, coronasysselsättning för personer i övre medelåldern. Nyligen fann jag ett par böcker som jag glömt. Minns ni Erich von Däniken och historierna om att gud var astronaut?  Jag gick i åttan och var sådär fjorton år, cirka 1970. Vad jag minns så blev jag fascinerad och trodde på historien. När jag häromdagen slog upp den första boken blev jag förvånad. I mitt eget minne innehöll den en massa bilder. Nu fanns det inga alls, förutom omslaget. Det visar enligt von Däniken en Mayakung i en rymdfarkost.

Givetvis är allt detta i dagens ljus bara påhitt. Men jag har tre böcker av von Däniken, inköpta mellan 1970 och 1973. Köpte jag historien? I bokhyllan finns ytterligare en bok, en antologi som diskuterar teorierna. Ett par av författarna avfärdar allt som omöjligt eller nonsens. Men jag antingen hoppade över de kapitlen, eller så valde jag att inte se dem.

Vid tiden för den tredje boken gick jag nog i tvåan. Då försökte jag bland annat argumentera med klasskamrater och min fysiklärarinna om vätgasens framtid som bränsle istället för olja, med ringa framgång. (Då trodde man möjligtvis på fusionskraft.) Så jag var kanske inte att betrakta som galenpanna, men jag trodde nog fortfarande på von Däniken.

Så råkade jag komma i kontakt med en liten bok av Gerhard Gadow. Ja, jag vet att ni inte känner inte till honom, men ändå. Han skrev ”Olösta forntidsgåtor – en kritisk granskning av Erich von Dänikens källor”.

Systematiskt monterade han ner teorierna och visade att de var sagor, sagor baserade på lögner och förfalskningar. Von Däniken åkte i fängelse för bedrägerier och förskingring.

Nu mässar jag om att rymdresor är omöjliga, något jag lärt mig på fysiklektionerna. Jag tror inte på några gudar och ser livet som ett ögonblick mellan två evigheter.

Det har slutat snöa ute, kanske dags att slänga julgranen i containern som kom idag.

Dagens öl är en Easy Rider Bulldog från Gotlands Bryggeri.

Vår relation till öl och sprit och på senare år även till vin, sitter djupt i oss trots att svenskarna statistiskt hamnar en bit ner på listan över världens alkoholkonsumenter per capita. Vi, det vill säga ni som läser detta och jag som skriver, har få eller inga minnen av en tid utan Systembolaget. Göteborgssystemet var först i Sverige och såg dagens ljus redan 1865. Vid motbokens avskaffande 1955, uppstod ur högarna av återvinningspapper, vårt nuvarande Systembolag.

Begreppet är inte så långsökt: Man satte hanteringen av alkohol i lagligt system.

Sålunda har det inte varit så här så länge. Jag har farsans motbok hemma. Det verkar inte som om det finns någon överbliven ranson att hämta ut.

Men för någon vecka sedan var det en alltför tät kö utanför Systembolaget Öl i Nordstan. Trots Corona-tider var det trångt och inte något mexikanskt blask människorna suktade efter. Att utan skyddsnät (munskydd) riskera livet för billig starköl, det är svenskt, det är tradition!

”Morgondagens Bryggeri” hade rundat Systembolagets regler och bolaget tvingades sälja burkarna för fem kronor styck. Detta har rättats till sedan dess och kommer inte att upprepas.

Att stå i kö för sin ranson av ransonerad starköl, det är så det ska vara.

Väder är en gammal företeelse, det är inte julfirandet. Med Jenny Nyströms bilder på tomtar och Charles Dickens ord om den olycklige och snåle Scrooge, skapades vårt kommersiella julfirande.

Men hallå, vädret då!

Lugna ner er. Det snöklädda Jullondon som Dickens beskrev har ingen nu levande person upplevt. Under början av 1800-talet låg snön vit och djup i Storbritannien och britterna åkte skridskor på Themsen. Detta var vid slutet av det som kallas ”Den lilla istiden” och det var följaktligen kallt. (Minns även Karl X Gustavs tåg över Bält 1658.)

Förutom Dickens snödrivor så finns det ett annat årsbarn med hans klassiska ”A Christmas carol”, nämligen, något förslag?

Bra, helt rätt, ni kan ju, alltså, julkorten började säljas och skickas 1843. Detta anges ofta som starten på kommersialismens höjdpunkt, vårt västerländska julfirande.

(En avsevärt svårare fråga från ett helt annat sammanhang är: Vilken är kopplingen, via Dickens roman David Copperfield, till det harmoniska och lyckliga äktenskapet mellan Anders o Catharina Hägglin?)

Mixen av det tyska julträdet och den brittiska köplusten står sig ännu stark. Maten på borden kommer och går. Jag ska inte trötta er med uppräkningen av alla olika sillsorter, köttinläggningar och former av lax på längden och tvären, som kommit och gått från julborden, bara under det gångna decenniet.

Med starka stämmor står vi där bland alla nymodigheter och utbrister: Vi vill ha det som det var!

Med denna musikaliska illustration önskar jag er lycka till i er strävan att nå fram till den 24.e i ett stycke. God tur!

https://www.youtube.com/watch?v=nPTQqoTpxV4

Hej,
Min fru är trött på att se och höra vad Donald ljugit om medan hon sovit, han ljuger mest om natten på grund av tidsskillnaderna på vår planet. C vill helt enkel inte höra mer om ”lögner”, ”fake news” och ”alternativa fakta”, hon vill inte ens läsa orden.

Donald är duktig på de stora lögnerna och ganska usel på de små. Stora lögner är de om två miljoner raderade röster av ett företag vars demokratiska sympatier finns bakom döljande draperier. Den lilla lögnen säger mätbara saker som att ”Barack Obama är inte född i USA”. Men precis som när du ställs inför frågan: ”Har du slutat slå din fru?”, så tvingades Obama ge ett erkännande till Donalds lögn, genom att bestrida den och publicera sin födelseattest.

Hitler skrev att det är lättare att få folk att tro på en stor lögn än på en liten, till exempel den om en judiska världsomspännande konspiration, eller att alla grannländer förbereder en attack, vilket samtidigt ger att alla pacifister saknar patriotism.

Svensk media kämpar med att hantera lögnens tidevarv. Hur undviker man att ge lögnarna och lögnerna trovärdighet? Orden har makt och när de upprepas hela tiden i rubriker, ingresser och intervjuer, så fastnar de. ”Valfusk”, ”Jag fick fram vaccinet”, ”det stulna valet”, kommentarerna till Donalds uttalanden blir en viktig del i spridningen av historierna som sprutar ur munnen på jättebabyn på andra sidan Atlanten.

På våra egna bakgårdar är det lite tvärtom. Den som skriker högst är inte den som är mest framgångsrik. De arga männen med järnrör, svastikor och en hundraprocentig avsaknad av kunskaper i elementär matematik och statistik, de kan man avfärda med svepande handrörelse. Vi kan och vi vet bättre.

Men de små orden, den vardaglig anpassning av det tillåtna, skämten, vi påverkas långsamt, vi kanske inte ens märker det, men bit för bit, med små, små steg. De vrålande rasisterna kan man hantera, men de tysta och smygande kommentarerna och föraktet utklätt till humor, det ständiga bruset, det som man inte kan värja sig emot.

Och vilka är det som talar i de små orden, som skämtar och som tar de små, små stegen, så små att de inte är mätbara i de digitala stegräknarna?

Donalds bästa gren i lögnernas rike är att styra vår uppmärksamhet bort från något känsligt och över till det som han vill få oss att prata om.

Hur många av oss var nervösa inför valdebatterna om Biden skulle visa senilitet, snubbla på orden, häva ur sig något tokigt? Men hallå, vem hade fått oss att tro något sådant, varifrån kom vår vision om Sleepy Joe?

Vi får ta rygg på Kristian Wedel (GP). Hans kåseri ”Jag skriver som Trump pratar”, borde få en större spridning i världen utanför 031-området.

Så låt oss vara varsamma med orden och inte slita ut dem.

Hälsningar från den sjunde våningen

”Alle man till pumparna”!

”Bemanna murarna”!

”Låt oss lägga manken till.”

Vid olyckor och i orostider rycker vi ut tillsammans och deltar i vårt gemensamma försvar. Även om Sveriges mest omfattande militära murar aldrig kom till användning, så finns de. Karlsborgs Fästning var omodern redan när den invigdes 1909. För mig som göteborgare känns det behövligt att påpeka att stadens skansar, Kronan och Lejonet, fast de färdigställdes ca 1700, aldrig använts till försvar, bara till förvar. Alla behövliga murar används således inte och många förfaller nu till ruiner eller står för fäfot och förtvinar.

Så hur har du det med dina egna murar och dess trupper? Håller du dem i stånd för att stå emot anfall och uppmuntrar du, skyddar och stärker bemanningen?

Vår nya fiende som anfaller oss är en elak djävel. Vi vet inte exakt var och hur den tar sig igenom vårt försvar. Men vi skyddar oss som vanligt med sprit. Även om vi tvättar händerna med den och inte som vitryssarna som häller den i sig efter deras store ledares ordination, så är det sprit, om än ganska alkoholstark.

Din hud är din mur och dess fett och bakterier dina soldater. Tackar du dem genom att spola ner dem med vatten, tvål och schampo i duschavloppet? Överdrivet tvättande gör att fienden lättare får fäste på dig. Just nu är vi på väg mot en fuktigare årstid, men missa inte att vårt klimat har torr luft som defaultvärde.

Jag överlåter åt andra att fundera över och resonera kring, hur viruset kan ta sig in via slemhinnorna i underlivet.

Slemproppen hindrar nog inte intrång, i alla fall inte av virus, men andningsvägarna kan stoppa de flesta anfall. Skiten fastnar i andningsvägarnas slem och förgås i magsäckens syror. Så länge du andas genom näsan! Låt ditt specialiserade försvar sköta den passagen och hitta inte på egna lösningar. Kort sagt håll käften! Skriv lappar. Papper är en stark informationsbärare.

Mängden fientliga styrkor är viktig. Våra murar och dess kämpar kan bli överkörda om en stor lucka uppstår och de små kräken kan välla in och föröka sig. Vi skyddar oss bra mot enstaka sabotörer och mindre styrkor, som mest verkar försöka ställa till oreda hemma hos oss. Alltså, man ska inte vara på fel ställe, vid fel tidpunkt, med fel personer och göra fel grejer. Typ besöka After Ski i St Anton vecka 9 och blåsa i samma visselpipa som alla andra.

Ni skall också använd det försvar ni har och inte vara kräsna. Kasta in de antikroppar som råkar finnas till hands och vänta inte på att specialutbilda nya förband, det tar för lång tid. Hade ni inga sådana trupper till hands? Otur, ni får skylla på mamma, pappa, mormor, morfar, farmor och farfar. Om ni orkar kan ni fortsätta att skälla bakåt i tiden på era nedärvda förmågor. Det ospecifika försvaret skall inte underskattas. Men det är svårt/omöjligt att träna upp eftersom man aldrig kan veta i förväg vad de kommer att ställas emot.

Hur är det med utomstående ledare då? De som anser sig veta och vill visa upp sig som epidemiologer fast de inte ens klarar av att stava till det? Ja, kolla bara på grannen här bredvid oss. Hen som är överviktig, dricker mer alkohol än du, röker som en skorsten och tycker att Christiania inte är något att bråka om, ett pittoreskt inslag bara. Nu tittar hen strängt på oss och kallar oss oansvariga. Och vi själva som hyllar Systembolaget som världens främsta statliga institution, vi tar en promenad på stan och dricker ett glas vin på den lokala krogen. Det är nya tider.

Visst är det jobbigt nu och vi tycker inte att allt är roligt. Jag försöker tänka på att depression är ett fenomen som vi kan prata med våra geologkompisar om. Alltså, ett område som sjunkigt i förhållande till den omgivande nivån. Tänk på att vi har ett par duktiga och mycket trevliga geologer i bekantskapskretsen. (Och nu vill jag inte höra några Lindemanska kommentarer om kortspel och prostitution.)

Många försöker idag torgföra sina uppfattningar om att pandemin härrör från slarviga kinesiska forskare eller elaka djur från de djupa skogarna som biter oss trevliga människor. Att istället se på vår planets ökande befolkning och krympande levnadsytor för alla arter, den påtvingade närheten till andra däggdjur på marknader och av tvång delade habitat, står inte överst på agendan. Våra fiender är inte lika kräsna som vi. De ersätter gärna sina nuvarande naturliga värdar med nya som finns tillgängliga strax bredvid, homo sapiens till exempel.

Vår framtid kan anas i de pågående processernas spår. Den personliga integriteten är hotad, kanske är den redan död. Många tjänstemäns och oroliga politikers ambition att begränsa vår och virusets rörlighet, ger oönskade effekter. De murar som byggs upp av makten och dess medel i goda syften, kommer inte att försvinna när den världsomspännande smittan klingar av. Vår frihet kan bli allvarligt kringskuren. Försvaret mot vår fiende förstör och river ner mer än det skyddar.

Men visst blir det bra, sedan. Några förbereder sig, men de har det gemensamt att de preparerar sig inför något som de inte känner till. Först vill man inte visa sig svag genom att reagera på hotet. Sedan överreagerar vi. Man vill ju inte dö i kö. Men det är där vi hamnar, i kö. Panik och rädsla är inga bra förutsättningar för överlevnad.

Vi överskattar förändring på kort sikt, underskattar den på lång sikt, vi glömmer historien för snabbt, vi reagerar för långsamt, vi förenklar alla situationer och problem, och vi agerar i flock.

Vår inneboende nedärvda optimism är vår största svaghet när det går riktigt illa, när skiten hamnar i fläkten. Inga preppers kommer att överleva på sina konserver. Vare sig politiska strukturer eller enskilda människor klarar sig enbart med glada tillrop. Det är pannbenet som avgör, den mentala beredskapen för att hantera och anpassa sig till nya situationer.

Men ingen klarar sig ensam!

Lagspelarna som tänker utanför lådan, det är dem ni skall ta rygg på. Inte de charmiga psykopaterna som ger er snabba, enkla och tilltalande lösningar.

Var svenska, oroa er lagom!