Min blogg

Dagen innan kriget bryter ut tror ingen att det ska starta. En svensk journalist anklagade Sverige för att hetsa fram ett krig som inte skulle komma, två dagar innan. Jimmie Åkesson ville inte ta avstånd från Putin, åtta dagar innan.

Fem tusen svenska pansarskott till Ukraina är ett historiskt ställningstagande. Men högersidan av svensk politik vill inte ha någon borgfred i politiken under krisen, de vill ha valrörelse.

Mitt i den ryska krigsinsatsen pågår debatten om public service här hemma. Ett stort antal motioner har lämnats till Riksdagen i ämnet. SD och deras två kompispartier M och KD arbetar för att lägga ner eller skära hårt i svensk public service.

Åttio procent av det svenska folket litar på SVT och SR, det är mycket höga siffror. Men en svensk statsminister kan inte påverka vad som sägs och det passar inte SD och de två andra.

Retorik är en konstart. Säga sig värna och samtidigt vilja lägga ner. Regeringsstyrda papegojor som i Ryssland, Ungern och Kina, det är Jimmies dröm. Så länge det är han som bestämmer vad som ska sägas.

Uffe har dessutom glömt att hans föregångare som partiledare avskaffade den allmänna värnplikten. Försvaret skulle bli en insatsorganisation som avvärjde hot och samtidigt vara en utbildningsorganisation för internationella insatser.

Hitler avsåg bjuda in till segerfest i Leningrad. Inbjudningskorten var tryckta och hittades när Berlin föll. Putins segerbulletin publicerades lite för tidigt. ”Ukraina är åter en del av Ryssland”, ”den militära specialoperationen i Ukraina är inledning till en ny epok.” Därefter skulle det hållas seger- och enighetsparader i Kiev och alla andra städer. Folket skulle jubla och längst fram skulle det stå barn med blommor i händerna.

Diktatorer faller när deras omgivning inte längre stöder dem. Putins roffarsamhälle går ut på att han och hans kompisar ska berika sig så mycket det bara går. Det är deras enda övertygelse. Tjäna så mycket pengar det bara går, så länge det bara går.

Men, Putins av korruption sargade krigsmakt körde fast. Nu måste han göra om de Ukrainska städerna till grus. Strid i städer är kostsamt och kostnaden mäts i blod. När jag gjorde lumpen beräknade man att anfallaren förlorar åtta till tio man per beväpnad försvarare. Men man kan ju ta till det syriska tricket och gasa människorna i städerna innan man rensar upp.

Jag har tänkt på en sak i flera dagar. Jag tror att Putin inom en månad har tagit över Ukraina. Installerar en trogen regim som snart sluter ett gällande bilateralt avtal mellan Ryssland och Ukraina och därmed upphör Ukraina att finnas som nation.

Jag kan ha fel.

Men hur lång tid tar det innan vi åter accepterar ryssar och Ryssland? Jag önskar att alla medborgare i demokratiska länder skriver ett brev till sig själva och beskriver vad de känner idag. Det brevet postar man till sig själv och läser det när vi åter tävlar mot ryska idrottare.

En professor i historia i Lund sa att han trodde att det kommer att ta cirka tio år. Idrott och kultur är de sammanhang som kommer att inleda normaliseringen. Allt under inflytande av ryska pr-maskiner och stöttade av nyttiga idioter hos oss.

På fredag dricker vi öl bryggd ute på Öckerö. Något som vi får tycka, skriva och säga vad vi vill om. En sådan lyx är inte förunnad alla människor.

Ett år har sett dagens ljus som vi inte sett tidigare, året alltså. Men vad finns det för nyheter och vilken gammal skåpmat dras åter fram i det nya ljuset.

Alla som läser det jag skriver, eller i alla fall ni som läser mina betraktelser över eller inför en öl, vet att det förekommer en och annan käpphäst. Intresset för sådana käpphästar förefaller öka. De kan i en del fall närma sig passion eller liknas vid fåglar, man har i så fall fått pippi på något. Drar man det ytterligare lite längre, som om man fortfarande vill stoppa byggandet av en lång pendeltågstunnel under Göteborg, liknas det av några, vid en fix idé.

När man då blir varse att det finns regelrätta tävlingar för käpphästar, blir man förundrad, men också lite misstänksam. Hur hänger det här ihop. Kan man tävla i vurm eller övertygelse? Det är till och med så att man får fyra fel om man river, oklart vad. Men också fyra fel om man vägrar. Vägrar att riva? Och ett fel för varje tidsenhet som man överstiger idealtiden med. Himmel och pannkaka!

Svensk mästerskap för käpphästar. Nej, svenska mästerskap hålls bara i erkände sporter, av medlemmar i RF, Riksidrottsförbundet. Men jag har själv sett tävlingar i hoppning med käpphäst på TV.

Så där står jag och funderar på mina mattkanter, trösklar och hala badkar.

Käpphästar mot mattkanter, trösklar och hala badkar?

Nej, nu letar ni åter efter syftningsfel, okunniga språkpoliser. Mattkanterna, trösklarna och de hala badkaren, leder till en käpphäst, min käpphäst. Kör käpphäst genom ett synonymlexikon så får ni ingen träff på män i tweedkostym, med ridstövlar och en snygg hatt.

Om ni däremot synkar mattkanter, trösklar och hala badkar med statistik från MSB, då blir träff. MSB uttyds Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och ligger i Karlstad, vilket inte har ett smack med detta att göra. Käpphästar lyder nämligen inte smack som vanliga hästar gör ibland.

Men fallolyckor, de har med saken att göra!

Enligt den officiella olycksstatistiken dog 204 personer i vägtrafiken i Sverige 2020. Siffror för 2021 föreligger ännu inte. Under samma år dog 1059 personer i fallolyckor, 77 drunknade och 89 dog i bränder.

Trafikverket och Livräddningssällskapet har nollvisioner för sina respektive ansvarsområden. Vad det gäller Boverket så vet jag inget om deras visioner, om de ens har några. De bryr sig nog om bränder, men inte om mattkanter. Och de kräver trösklar, tror jag.

All denna statistik om fallolyckor är nödvändigt vetande som man kan använda när som helst när nöden kräver. Att kasta in som brandfacklor i diverse heta diskussioner. Det verkar inte leda någon vart ändå. Ett ofarligt argument att ta till.

Min vision handlar om något annat. Fallolyckor i skidbackar och på restauranger i omedelbar anslutning till alpina anläggningar ingår inte i statistiken. Det borde de göra och det kommer de att göra, var så säkra.

Det är viktiga siffror att föra fram, lika viktiga som att vi i Norden är 3 promille av världens befolkning och drick 5% av allt kaffe.

Tänk på det när ni är på väg, på väg till en fredagspilsner. Om ni undrar så finns det aldrig något som är fel fredag för en pilsner.

Redan Alfons Åbergs filosofiskt lagda farmor redogjorde för att man måste ha tråkigt först, innan man kan ha roligt! Tyvärr angav hon inte, eller ens antydde, hur tråkigt man måste ha, innan det blir dags för att ha kul igen.

Gåtor, frågor, svårlösta rebusar, infantila charader eller bara allmänt huvudbry, det är knappast det man behöver när man står till fotknölarna i ett träsk av uppgivenhet.

Genom fönstret ser jag att majoriteten av glitter och julutstyrslar har arkiverats. Decembers jubel är lagt till handlingarna. Januaris missmod toppat med en dos pandemi står sig starkt i jämförelse. Förtvivlat kämpar jag med att få min inredningschef att förstå att figuren i fönstret i mitt arbetsrum inte är en julprydnad. Bara det att figuren har röd dräkt, vitt skägg och en röd luva, gör den inte per automatik till en säsongsfigur. Jag förlorar. Dystert!

Nu är det ju faktiskt årets bedrövligaste vecka som rullar på i vår åsyn. Veckan som har absolut lägst underhållningsvärde. Den innehåller en hel del väntan. Personligen väntar jag på att ett tryckeri ska trycka. De mer anspråkslösa väntar på att det ska bli vår. Någon annan räknar antalet dagar till nästa lön, antalet dagar det tog innan nyårslöftena bröts, antalet dagar till midsommar då man får börja må dåligt igen när vi åter går mot mörkare tider.

Ni kanske inte tror på det, men den tredje måndagen i januari är årets tråkigaste dag. Det har vetenskapsmän räknat fram.

Och medan vi väntar och ledan står oss upp i halsen, kollar vi upp via de sociala medierna var vi står i hackordningen i tråkighetsställningen. Är jag den mest tröttsamme eller står jag ut i mängden med en smart och exklusiv tråkighet? Sjunker jag i anseende genom att uppvisa en längtan efter det som just nu är ouppnåeligt? Har jag för mycket att göra som inte är roligt, utan bara är enformigt?

Riktig tristess är att behöva leta efter något att längta till.

Barn överlever att ha långtråkigt, vuxna radikaliseras. De blir antivaxare, trumpsupportrar, narcissister, hobbyepidemiologer, språkpoliser och dragspelare, som sammantaget får Ove att framstå som ett socialt geni. Och allt spys ut genom de sociala trattarna.

Facebook har fler anhängare än både kristendomen och islam. Frivilligt lindar vi in oss i den nya tidens sekt. Därifrån loggar man inte ut så lätt. Lika svårt att lämna det nätet som elnätet.

Den inte fullt så filosofiske filosofen Rolf Zetterlund sa: ”Det är aldrig för sent att ge upp”. Som motsats till det idealet, finns vår lilla grupp av distingerade män som vandrar genom staden under benämningen ”Snillen spankulerar”. Våra barns förslag ”Antikrundan”, antogs inte.

Vi fortsätter att gå framåt.

”Snart så är det fredag, då försöker vi igen”

PS: Det blev en Odd Island Brewing Folkale, när jag satt punkt. Ett utmärkt val!

Så är vi då inne i den där säsongen igen. Den ständigt återkommande, efterlängtade och överskuggandes allt. De flesta jublar och några stycken sticker ut genom att vara motvals. Så är det ju med alla populära företeelser. Några vill utmärka sig genom att säga nej.

Jag minns en akvarellmålare som för ett par år sedan sa till mig att Lars Lerin var det mest överskattade som Sverige någonsin skakat fram.

Nu är vi alla på spåret igen. Hela Sverige lär sig nya saker och lite göteborskt ordvrängeri på köpet. Fast det är nog inte många utanför 031-området som hänger hela vägen. Man reser sig och ropar högt åt sina tiopoängare, och är mer än nöjd med åtta. När de tävlande skämmer ut sig med bristande allmänbildning, sträcker vi på oss i fredagssoffan.

Och ibland blir man nyfiken. Balaklava, den vet jag hur den ser ut. Men särskilt påläst om dess historia var jag inte. Rånarluvor, vinteridrottare med moln av andedräkt kring sig, F1-förare med huvor som skyddar mot värme, ja till och med mot eld, coola motorcyklister som utmanar vinterkyla, alla dessa varianter har jag sett. Men kriget på Krim och slaget vid Balaklava, där fick jag krypa till korset. Eller ja, till Wikipedia. (Ni sponsrar väl stiftelsen!)

På dagen 102 år före min födelse utkämpades rånarluvans slag. Det enda minnesvärde blev tyghuvorna som britterna bar i skydd mot kyla. Okej, filmen ”De tappra sex hundra” spelade in lite kulor, men personligen lägger jag helst historier om manliga misstag som kostar massor av liv i krig åt sidan.

Det dröjde till 1881 innan uttrycket ”Balaklava helmet” dök upp. Jag är övertygad om att vare sig Gucci eller Calvin Klein betalar royalties för upphovsmannarätten till plagget de kopierat. Jag funderade ett kort tag på varför så många i våra dagar vill dölja hela eller delar av ansiktet i en modeaccessoar. Sedan funderade jag inte mer på det.

Istället kom bilden av tjejerna i Pussy Riot upp på näthinnan och jag tänkte på dem och masker som förenar. Konstnärskollektivet som utmanade Putin så att marken skalv under honom. Till och med den ryskortodoxa kyrkan gungade till. En del av gruppen kunde fly och fick asyl i Sverige. Kan det ske i SDs Sverige?

Däremot tänkte jag inte på Cardigans. Men bland det som Krim-kriget lämnat efter sig finns även den stickade kofta med knäppning som bars av Lord Cardigan. Den känner vi till, tröjan alltså. Historien om hur plagget skapades, såg ut från början och sedan utvecklades, kan fylla en film eller en TV-serie på tolv avsnitt.

Lord Raglan fanns inte att finna i min minnesbank. Krim-kriget en gång till. En raglan var först en rock med en skärning som dolde att lorden amputerat ena armen. Pimpinett alltså! Idag skärs en raglanärm från axeln och sys samman med livet med en diagonal söm. (Wikipedia) Så det så!

Ta på er ordentligt! Uppdatera, i dessa dagar av decemberköld, era garderober med gammal militär rekvisita i modern tappning och toppa det med Wellingtons stövlar.

Glöm inte era broddar när ni tar er genom vinterlandskapet mot årets julfredagspilsner!

Jag känner mig lite nördig.

 Varför skriver man, varför läser man? Jag funderar på värdet av att kunna kommunicera. Ett par författare och skribenter har på senare tid skrivit om underbara chat-förbindelser som havererat vid det fysiska mötet. Skriva och läsa, eller tala och lyssna, hur stor betydelse har formen för utbytet mellan oss.

 Nyligen var det novemberlov i den svenska skolan. Jag verkar vara den ende som kallar ledigheten så, numer. För hundra år sedan var det skördelov under hösten, eller ibland specifikt potatislov. Barn var arbetskraft. Det har kallats höstlov och allhelgonalov, men för några år sedan förslogs benämningen läslov på Bokmässan i Göteborg. Det gick så långt att regeringen beslöt att använda begreppet läslov och anslog pengar till aktiviteter som får fler att läsa och att de som läser tar sig an fler böcker.

Den största insatsen för läsandet i Sverige sedan boktryckarkonsten, har gjorts av David Lagercrantz och hans bok ”Jag är Zlatan.”

 Vad är det som för några är så magiskt med skönlitterära böcker? Hur kan man låta sig förledas av en text som är påhittad av en person man inte känner? Bli emotionell, upphetsad, ledsen, le, vara vördnadsfull, resa sig upp och bli förbannad. Vad ska man egentligen ha berättelser till?

 Evidens är ett nytt popord. Men att gestalta en verklighet, min tolkning av verkligheten, är det något som kan röra både dig och mig? Nej, anekdoter hör inte hemma i vetenskapen och en författares godtyckliga uppfattningar kan inte mätas med sanningarna från forskningen.

 Mycket som publiceras idag är av biografisk eller dokumentär natur. Författare berättar om sitt liv eller någon annans liv. De beskriver det som har hänt. Och så blir det andra böcker också, om matlagning, träning, aktieaffärer, krig och trädgårdsskötsel.

”Men vad menar du? Ska du inte skriva om något, något riktigt?”

 Det är den vanligaste kommentaren jag fått till min ambition att skriva och bli publicerad!

Skönlitteraturen berättar en historia som inte är sann, en uppdiktad beskrivning rörande något. Ett försök till gestaltning som kanske får läsarna ska tänka till.

En av mina författarkompisar bjöd in mig till ett event som handlade om slaveriet. Där talade bland annat Rosanna, en peruansk författare, om sitt modersmål, spanska, erövrarnas språk. Hennes föräldrar talade quechua i sina familjer, men i hennes eget hem talades inget annat än spanska. Hon och hennes syskon skulle studera, då dög bara det språket. Sedan fick hon lära sig nästa förtryckares språk, engelska. Nu kämpar hon med svenska. Att lära sig sin mormors språk får anstå.

 Slaveriet i Sverige avskaffades 1335 av kung Magnus Eriksson. Men slavhandel var en stor verksamhet på den svenska kolonin St Barthélemy. Där förbjöds slavhandel den 9 oktober 1847 av Oscar I.

 Rosanna är överraskad av att hennes vänsterintellektuella bekanta i Sverige förknippar den 9 oktober med Che Guevaras dödsdag och inget annat.

Hur denna anekdot ska få er att tänka på pilsner, fredagspilsner, blir hemläxan. På fredag tar jag gärna emot era förslag till en litterär brygga mellan dessa två ämnen.

Jag stod i Brunnsparken och såg mig omkring. I GP hade det stått en allvarlig artikel om att man kunde se fyra klockor därifrån jag placerat mig. Det vill säga om man vände sig om ett helt varv och tittade. Inga av de fyra klockorna visade samma tid.

Detta var mycket länge sedan. Då när papper var en stark informationsbärare. Man hörde nyheter i radio och såg Aktuellt på TV. (Rapport var alldeles för revolutionärt.) Visarna på saken du hade runt din vänstra arm angav tiden. Det fanns klockor som även visade dagens datum. Men där var det stopp på informationsflödet från mitt armbandsur.

Min ingivelse att kontrollera journalistens iakttagelse ledde till en insikt redan då, som vuxit sig allt starkare genom åren. Vid dags dato är medvetenheten om detta plågsam och vårt kollektiva beteende leder kanske till begynnelsen av vår civilisations undergång.

Tre av klockorna som jag såg var av typen med visare. En angav tiden med siffror. Det var vid den tiden så att ett stort antal glödlampor hade monterats i en rektangulär ram placerade i ortogonala rader och kolumner. Genom att tända rätt lampor visades tiden. Sanningen gick upp för mig.

Då hade jag en fix idé om att det var viktigt att komma i tid. På grund av det ställde jag min klocka ofta. Med hjälp av Fröken Ur (minns ni henne?), hade jag skapat mig en rutin att ställa min klocka på sekunden när. Med ett lätt överseende kunde jag konstatera att siffrorna i Brunnsparken visade fel tid.

Dock kände jag den nya tidens gissel komma krypande, redan då och där.

När ni på den tiden såg på en klocka översatte hjärnan bilden av visarnas position till ett klockslag. Detta skedde momentant. Det enda ni behövde ha koll på var om det var natt eller dag. Siffrorna på displayen måste tolkas och översättas. Jag tror att det är denna process som gjort oss till siffrornas lydiga följeslagare. Vi litar helt enkel för mycket på siffror. Man kan sträcka sig så långt som till att vi har förslavats av siffrorna.

Häromdagen ringde jag till en support i något ärende. Det var snabbt och enkelt avklarat. Det plingade i min telefon efteråt. ”Vill du vara snäll och bedöma tjänsten du just utnyttjat. Välj en siffra mellan ett och fem.” Det gjorde jag inte.

Många av er har stegräknare i era multifunktionella telefoner som berättar hur duktiga ni varit. Ett tag hade C en funktion i sin telefon som berättade hur bra hon sovit på natten. På löpbandet på gymmet anges hur många kalorier jag förbränt genom att springa fyra kilometer.

Bara för att man kan mäta något betyder inte att det är värt att göra det och att resultatet är något vi behöver bry oss om. Det sägs att vi idag anger fler siffror per dag än vad mänskligheten totalt plitade ner från de första lertavlorna fram till år 2000. Kilskriften, ursprunget till våra skriftspråk, antas från början uppstått för att hålla ordning på mängder av varor och varornas priser.

En ny yrkeskategori dyker snart upp runt hörnet och växer sig snabbt allt starkare. Den personlige tränaren kommer att ersättas av en personlig revisor, som hjälper att analysera alla siffrorna i den uppdaterade statusen av vår position i den sociala hierarkin.

I väntan på det tar vi en pilsner, en fredagspilsner, och tänker mera sedan på saken.

Fredagspilsner på John Scott’s på Linnégatan 38, från 16.30. 

(Pilsnermejl skickat den 15 sept 2021)

Jag känner att proportionerna på världen håller på att förändras, både upp och ner, fram och tillbaka. Och då pratar jag inte i första hand om snabbare resor runt på en krympande planet.

Främst har jag iakttagit hur avståndet till golvet ökat. Det förefaller som om det tilltar, mest på morgonen. Sålunda är det allt längre ner till fötterna när jag ska ta på mig strumpor.

Men jag flög till Pisa över helgen på två och en halv timme. En fartgalning kan köra från Stockholm till Göteborg på tre timmar numer. Vem vet, vägarna har kanske blivit kortare nu för tiden. Och ni känner ju sedan en tid tillbaka till att det finns hastighet i mig, men då främst runt Gelleråsens 2350 meter långa bana. Det innebär 207 varv innan jag befinner mig i Stockholm vid start i Göteborg. Eftersom jag hittills bara kört drygt hundra varv på Gelleråsen Raceway, så har jag en bit kvar till den kungliga huvudstaden.

Jag besökte NK för en tid sedan och inhandlade kläder. Det besöket utökade storleken på mitt årliga ordinarie klädkonto med 100% i ett slag. Den unga damen som assisterade mig sa att jag var lätt att klä. Hon menade nog att jag krympt och därmed slank ner i plaggen som hon bar fram.

Även intervallen ökar också och då snackar vi inte tonsteg. Det betyder att tillvaron innehåller mer paus. (Hur det ordet uttalas har vi pratat tillräckligt om). Som om det ur intet framstiger mer mellanrum. Det har definitivt varit ett för långt uppehåll mellan fotbollsmatcherna. Helt enkelt så har det klivit in fler irriterande avbrott i vardagen.

Detta har även en inverkan på frekvensen. Hur mycket svänger det egentligen om livet? När det händer något, händer det rejält, men inte så ofta. Förekomsten av händelser att skriva hem om är inte tillräckligt hög. Men omloppstiden för solen, månen och aftonstjärnan har inte påverkats annat än marginellt och inom avvikelsen i normalskalan. Då blir cykel ett riktigt kul ord, känn på det. Och det gäller att ligga i fas med allt som händer så att man inte hamnar utanför eller bredvid.

Veckans aktiviteter mellan måndag och fredag avtar. Kort sagt reduceras chanserna att skämma ut sig och de kompenseras inte längre av aktiviteterna under helgerna. Betydelsen av att saker och ting drar ihop sig, får en ny innebörd. Banta och reducera är illa smakande ord i detta sammanhang.

Några gör den felaktiga analysen att kvantitet kan ersättas av kvalitet. Att vi har lärt oss, ökat på vår erfarenhet och nu inte gör mer än nödvändigt, men ändå har lika roligt. Inom ramen för det pågående vaccinationsracet dyker här även begreppet dos upp. Men summan av alla laster, tunga som lätta, lär vara konstant.

Men vart tar golvet vägen?

Tiden krymper och till och med corona-år går fort. Nu är det strax över. Passa på och häng med medan restriktionerna fortfarande gäller. Tänk, vi sitter ner, vi byter platser under kontrollerade former och är max åtta runt varje bord.

Sedan blir det tillbaka till det gamla, det beprövade, tiden utan överraskningar, så som det var, (nästan).

Fredagspilsner på John Scott’s på Linnégatan 38, från 16.00. 

För drygt tio år sedan sålde vi villan och flyttade till lägenheten i Masthugget. Istället för att flanera i den skyddade trädgårdsstaden och dess gröna granne, Änggårdsbergen, promenerade vi i Linnéstaden. En av de första iakttagelserna vi gjorde då, 2011, var att nästan alla yngre människor var på väg till eller ifrån gymmet. Träningsboomen hade tagit fart igen och personligen var jag fortfarande i färd med att förbereda mig för ytterligare 21 kilometer genom stadens gator, ivrigt följande ett blått streck.

Det tog flera år innan jag förstod att det vi iakttog var ett nytt mode. Jag hann vid ett tillfälle, innan jag fick omständigheterna förklarade för mig, ondgöra mig över att en del individer rörde sig i stadsmiljön i plagg som absolut inte passade deras kroppsformer. Jag hoppas att ni glömt detta snedsteg och förpassat det till någon av era digitala papperskorgar.

Nu har jag uppfattat ett nytt ord, eller kanske snarare ett nytt begrepp: athleisure.

Athleisure som har konkurrerat ut denimbyxorna som vardagsplagget. Som två motsatser i en och samma företeelse. Dels de ytterst slimmade trikåerna som avslöjar allt inunder och så de säckiga mjukisbrallorna som lämnar allt i övrigt att önska.

Mjukisbrallornas genombrott kom med Sylvester Stallones ikoniska löpning uppför trapporna i filmen Rocky. Men Seinfeld skämtade tidigt om att bära sweatpants var det samma som att ge upp. Det var innan dessa kläder blev Hiphop-generationens uniform. Därifrån var steget inte långt till medlemmarna i förorternas kriminella gäng. Den kopplingen ledde till att en privatskola i vår stad uppmanade sina elever att inte klä sig på ett sätt som associerade till kriminalitet.

Susanne Lanefelt blev aldrig sammankopplad med kriminella, men hon ledde leende en samling damer i tights, och någon enstaka man. Min personliga erfarenhet av sådana träningspass är att man kollar lite på vad deltagarna har på sig när man samlas och fem minuter in i uppvärmningen är hela uppmärksamheten inriktad på att överleva.

Covid-19 och hemmasittandet gav fart åt en ny våg där man ville klä sig bekvämt. Nu fortsätter processen med snyggare, välsittande och dyrare plagg. Varför inte som Paris Hilton visa upp sin rumpa iklädd rosa velour och med en logga över baken som jag inte har en aning om vad den står för. Men brallorna kostade visst 10000 spänn.

Athleisure avgudas av cheferna på modehusen, kanske inte av dess designers. Kläderna är lätta att tillverka och andelen design i dem är låg. Kanske skapar de en byxa i vitt skinn eller varför inte en i vikunjaull. Ett exklusivt material och en udda logga och sedan är det bara att ta betalt, i femsiffriga belopp, för ett par mjukisbrallor.

Men hur länge vill de modemedvetna kopplas samman med pandemi, isolering och död. Alla stora kriser har lämnat efter sig en förnyad syn på oss själva och våra liv. Första världskriget och spanska sjukan ledde oss in i det glada tjugotalet. Andra världskriget, sjuttiotalets oljekris, finanskrisen 2007, gjorde alla sina avtryck i kultur- och modevärlden där man vände sig från det som varit, till någonting nytt.

Vi ska alltså inte vara förvånade över budskapet från modelanseringarna för säsongen. Nu ska vi vara sexiga, snygga och visa att vi ansträngt oss att ta på oss kläder och har en stor garderob att välja ur. (Glöm inte Richard Geres ikoniska påklädningsscen i American Gigolo).

Lösningen på detta blir givetvis vi tar en pilsner nästa gång vi möts.

Jag har just deltagit i ett bra samarbete som gav ett resultat som alla tre deltagarna är nöjda med. Och vi gjorde det tillsammans. Vi hade en förutbestämd och väl avgränsad uppgift. Lös detta och gör det som ett lag.

I vår gemensamma värld behövs då och då laginsatser. Något viktigt står på spel och några få individer har sällan tillräckligt med kapacitet att lösa problemet. Om man dessutom har en mängd små grupper som oberoende av varandra söker en lösning på samma uppgift, då delas de tillgängliga resurserna i mindre delar och chanserna att lyckas blir mindre.

Under inledningen av den pågående pandemin kom diskussionen om vaccin upp tidigt. Tidshorisonten för framtagning av nya sådana är vanligtvis många år. Nu rörde det sig dessutom om ett par vaccin baserade på ny teknik. När vaccinkandidater dök upp tidigt, tyckte många kritiker att det där gick för fort. Vad de flesta då inte funderade över är vad man kan fixa, om man lägger stora och gemensamma resurser på sin arbetsuppgift.

Man kan tycka olika saker om uppgiften som Robert Oppenheimer stod inför när man startade Manhattan-projektet. Men 1942 placerades en stor grupp tekniker och vetenskapsmän i Los Alamos, New Mexico. (Några var spioner, om det sa en av de anställda, Tom Lehrer:
”I had a job there as a spy. Now, I guess you know that the staff out there at that time was composed almost exclusively, of spies… of one persuasion or another.”)

De skulle ta fram en teknik som inte fanns som annat än som teorier. På mindre än fyra år lyckades de med samlade personella, ekonomiska och tekniska resurser producera tre stycken atombomber. Om spionernas spridning av tekniken gav en bättre värld, det vet jag inte.

Den 12 september 1962 höll John F Kennedy ett berömt tal och sa då:
”We choose to go to the moon. We choose to go to the moon in this decade and do the other things, not because they are easy, but because they are hard.”

Om att utnyttja de resurser man har tillgängliga och inte tveka inför att använda sådant som man har stående i garderoben, uttryckte sig Tom Lehrer:
”And what is it that put America in the forefront of the nuclear nations? And what is it that will make it possible to spend twenty billion dollars of your money to put some clown on the moon? Well, it is good old American know how, as provided by such good old Americans as Dr. Wernher von Braun!”

Den 20 juli 1969 klev Neil Armstrong ut på månens yta. Han hade då personligen flugit och landat månlandaren. Den var utrustad med en datorkapacitet ombord, som några år senare överträffades av den i en programmerbar räknare av typ HP 25.

Alltså, stora saker kan genomföras om man har ett gemensamt mål och inte delar upp sig i många konkurrerande team. Alla drar åt samma håll. Vare sig Manhattan- eller Apolloprojekten hade förts i mål med konkurrens.

Om man ställer upp ett stort antal grupper och ger dem samma uppgift, och en gemensam start, då blir det trångt redan i Trösen (på femte plats i listan när jag googlade det).

Vilket leder oss från bilkörning på Gelleråsen Raceway till vårt nygamla gemensamma projekt.

Vi tar en pilsner, vi undviker trängsel och där den uppstår löser vi det genom samarbete.

Fredagspilsner på John Scott’s på Linnégatan 38, från 16.00. 

Vad är sant, vad är sanning och hur aningslösa är vi när historiska händelser tas upp och framförs i både raljerande tonfall och som detaljerade sanningar?

Det är kämpigt att ha en son som är utbildad gymnasielärare i samhällskunskap och historia. Hans returer på vissa skott och passningar kan få erfarna tennisproffs att blekna. Vardagliga förnumstiga uttalanden om ditten och datten kan resultera i att man sitter som en Rembrandt i väggen och undrar vad det var som just körde över en.

Historiska lögner är oftast medvetna och skapade i propagandistiska syften, andra har bara uppstått ur situationer som inte varit så viktiga eller haft behov att lyftas fram.

Min favorit i det senare sammanhanget är det felaktiga påståendet att det var siouxhövdingen Sitting Bull som ledde de ursprungliga amerikanernas anfall mot general Custer och hans 611 man starka 7.e kavalleri vid Little Big Horn.

Så var det inte. Anfallet leddes av de två krigarhövdingarna Crazy Horse och Gall. Sitting Bull var inte ens där. Han var ute och försåg sig med viktiga växter för tillverkning av traditionell medicin.

Filmer och sagor kan tillsammans bilda historier som tas för sanna.

Den främste historieförfalskaren vi känner är Joseph Goebbels. En sentida lärling till honom är den förre amerikanske presidenten.

Många av er känner till historierna om hur polska kavallerister red med sina lansar mot de tyska stridsvagnarna under de första dagarna av Andra Världskriget. Historien hade sin upprinnelse i en italiensk journalist som sett några döda hästar och polska ryttare vid ett par tyska tanks och fotograferat detta.

I själva verket var det så att det polska kavalleriet var utrustade med lätt artilleri som drogs av hästar. Dessa mycket rörliga antitankvapen gav tyskarna större förluster än de räknat med. Goebbels använde fotografierna för att skapa historien om de korkade och som folk underlägsna polackerna, som stred mot tanks med lansar.

Till yttermera visso är jag övertygad om att ni tror att Napoleon var en kort och liten man. Bonaparte var över medellängd för sin tid. Britterna skapade myten och bilden av den lille kejsaren för att stärka moralen hos sina trupper och förringa den franska arméns styrka.

En annan historia som ni glatt berättar är att Kristian Tyrann, den elake personen bakom Stockholms blodbad, kallades för Kristian den Gode, kung av Danmark. Fel! Som kung i Danmark hette han Kristian II och hade inget tillnamn alls. Han avsattes dessutom av danskarna 1523. Hur historien om ”Den gode” uppkom får ni försöka ta reda på via det världsomspännande datornätet Internet. Bland annat har Dick Harrisson skrivit om det.

En sak som är riktigt säker det är att vi är svältfödda på gemenskap och att få träffas och tjata lite. Det är dessutom sant att vi för samtal med John Scotts om att försöka genomföra en traditionell fredagspilsner under rådande restriktioner. Vi återkommer snart i detta ärende. Till dess får ni gärna ta en pilsner och se framåt.

Denna utsaga sväljer jag ner med en Folkale från Odd Island Brewing.