Min blogg

Det säger säkert mer om dem som fotograferar än om situationerna som skyltarna skildrar, det faktum att vi plåtar dem. Vissa är dock magnifika, som den här.

Annat är bara roligt

Varningar är alltid bra

Shot on sight, och det stämmer faktiskt. En icke politiskt korrekt kommentar är att det skjuts fler noshörningar än tjuvskyttar.

Med tanke på dem som ramlar över kanten på Viktoriafallen så har skylten relevans. Men ser ni fordonet bakom skylten?

Varningar och riktlinjer som är mer kända

Har inte kollat själv

Det bästa är ju att skylten finns och är officiell i Botswana

I Sydafrika är instruktionerna lite mer handgripliga

Andra skyltar gäller bara oss

Och denna är en språkövning

Vad står det egentligen?

Interpunktion

Det är inte alla toaletter som hyllas så storartat

Även om vi ser på våra egna resor med en högre ambitionsnivå än charterresor till Kanarieöarna så är vi turister och bland den stora högen med bilder finns ett antal som visar på det.

Kan man bli mycket mer turister än så här?

Det lutande trädet i ?

Så snyggt, alltså

Denna bild kan faktiskt även kvalificera in under avdelningen bra och snygga bilder, men någon sådan avdelning har vi inte

Nånstans under regnbågen

Bilden hamnar nog i samma kategori som lutande torn och dyligt

Den obligatoriska ölen efter den strapatsrika utflykten

och hur många meter gick vi för att förtjäna den ölen?

Beblanda sig med lokalbefolkningen

Inte helt sanningsenligt eftersom de var lika mycket turister som vi

Kopplingen till felaktigheter vi aldrig ser hemma

Man bara måste ta kort på uppenbara felaktigheter.

Ett misstag är ett misstag

Det finns heltäckande klädsel och diverse medel mot solen, men nej då, en gång turist, alltid turist

Ja ja, jag körde för fort och jag åkte fast

Men varför måste de ta kort på det?

Två kort för säkerhets skull

Tillbaka i civilisationen avdelning 1

Det första glaset riktigt bra vin på sådär fyra veckor avnjuts i Sydafrika. Måste bara dokumenteras.

Tillbaka till civilisationen avdelning 2

Ja, precis så!

Victoria Falls, Zambesifloden, Zimbabwe

Efter två dagar vid Viktoriafallen, med naturupplevelser välförsedda, så vände sig sällskapet åt andra förströelser. Victoria Falls erbjuder en rad turistiga ”extremsporter” som bungee-jump och white water rafting, och från detta smörgåsbord skulle vi låta oss väl smaka.

Dessvärre så råder ”Cash is King” i Vic Falls. Priserna är rätt svettiga för i stort sett allt, och som resans svältande student så fick undertecknad avstå från sådana dumheter, varför han har svårt att skildra händelserna. Därför lämnar han motvilligt över pennan till far sin, och går och surar en stund istället:

”Att anta utmaningar är alltid ett vågspel, framför allt när man inte vet vad som väntar. Och vågorna man antar kan bli både höga och blöta i en gummiflotte längs en vild flod. ” Today you have conquerd the mighty Zambesi and got away with it alive”. Det var vår guides avskedsord när vi tagit oss 16 km och genom 12 forsar längs Zambesifloden.

Fyra av oss antog utmaningen och fick börja med en halvtimmes resa på ett lastbilsflak och sedan en dryg halvtimmes vandring ner längs en brant stig mot floden. En av deltagarna fick våra guider bära ner då hon blev rädd. Varför utsätter man sig för strapatser som man inte har någon förmåga att uppskatta?

Vår guide hette Stuart och tillsammans med ett yngre par från Sydafrika var vi således sju i flotten. Efter ett par enkla och effektiva säkerhets- och teambyggande övningar var vi redo för ” white water rafting” längs Zambesifloden. Sedan vi tappat folk ur flotten redan i de första forsarna insåg alla att det nog krävdes lite ansträngning för att dagen skulle bli lyckad.

Gruppens gemensamma insats gav utdelning och efter fyra forsar sa Stuart att vi fick simma genom nästa passage. Eftersom inga av de andra deltagarna fick göra samma sak kände vi oss lite extra duktiga. Det är något visst att flyta på rygg i en riktigt snabb ström och spana upp längs de mycket höga och branta klipporna som omger floden.

Hur flotten tar sig genom en fors är ganska slumpmässigt. Det beror på hur vågorna formerar sig just när man passerar. Runt flotten finns ett rep som man håller sig fast i när man inte längre kan paddla. Repet kallas ”the o.s. line” eller ” the Oh shit line”. Man blir lite förvånad då man håller i sig ordentligt men ändå välter ur flotten då den ställer sig på högkant. ”Oh shit!”

Forsarna minskade i styrka mot slutet och då ökade leklusten hos guiderna. ”Last man standing” blev leken när man bordade grannflotten och försökte tömma den på folk.

Lekfullheten mot slutet är ett varaktigt minne. Men guiderna höll uppsikt hela tiden. Vid ett tillfälle missade tre deltagare den stående ordern att hålla sig i mittfåran och de kom för nära stranden. Guiderna hann få ut två av dem men den tredje skrapade sig rejält på ena benet. Det drabbade nu ingen oskyldig då han dels var tysk och dels försökt borda oss vid ett par tillfällen men givetvis skändligen misslyckats.

Turen avslutades med en vandring upp från floden på en motsvarande stig som på morgonen och den tog musten ur de flesta. Sällan har en öl varit så välförtjänt som den som serverades då man klev över kanten på toppen. En toppentur!”

Anders Hägglin

Alltmedan detta begav sig så satt undertecknad och svettades på ett av stadens mindre fräscha internetkaféer och försökte desperat få fäste i diverse svenska servrar. En aning besviken över att flottjäveln inte sjönk, så gladde han sig åtminstone åt att deras lastbil på hemvägen genom ösande regn tröttnade på att ha en drivaxel och lät den gå itu som en torr kvist.

Dagen därpå så var det hög tid för Bungee-jump tyckte alla. Konsensus var att åtminstone en tredjedel av sällskapet borde störta handlöst mer än hundra meter mot en fors, med blott ett gummiband som räddning. Alexandra och Simon fick storsint äran.

Bron går över forsen som störtar från Viktoriafallen, mitt på gränsen mellan Zimbabwe och Zambia. Därifrån kastas folk med nära nog industriell effektivitet. Snabbt snack – på med grejerna – Adjö! – Snabbt snack – på med grejerna etc. etc. De glada gossarna som sköter kastandet slösar inte ens en röd sekund på att se på medan deras skyddsling störtar mot jord. Professionellt.

Simons hopp gick alldeles utmärkt. Måhända en smula blek så tog han ändock i rejält och seglade ut flera meter från plattformen innan han föll som en sten. Räddad av brons buttre ”tourist-retriever”, denne trotjänare som dagarna i ända dinglar över avgrunden med ett besvärat ansiktsuttryck, så mådde Simon adrenalinstint prima och sjöng bungee-jumpens lov.

Systran gick sitt öde till mötes med ett strålande leende på läpparna. Hon skojade med funktionärerna, skrattade och showade för publiken. När det var dags så reste hon sig och vinkade åt mor sin, ropade hej då och försvann över kanten. Väl där så ville det sig inte bättre än att en tidigare helt okänd och förbisedd mikrob i Alexandra mage, såg hennes plötsliga uppochnedvända och accelererande tillstånd och bestämde sig för att stunden var kommen för den förbisedda lilla mikroben att äntligen få skina.

Syrran återvände till bron mer än lovligt grön i synen, medan mikroben i hennes mage fick sitt stora genombrott, och skulle komma att tillbringa de kommande dagarna med en magnifik magpaj. Vi andra kunde inte annat än huka oss i våra skyttegravar och hoppas att det rörde sig om ett one hit wonder.

Hey I just bit you
and this is crazy
but here’s that virus
Now you’ve got rabies

Ser ni bungee-hopparen?

Paddle or die!

Stilla flyter Zambesi

Och så kommer det en helikopter!!

Drivaxeln är av!

Bungeeee

Hej snart flyger jag

Vi åkte skidor i Sella Ronda 2010 och då bodde i i den lilla byn Mazzin

Bulawayo, Matobo National Park, Masvingo, Great Zimbabwe, Zimbabwe

Grottmålningar får mig att hisna. Att stå framför en, är som att luta sig ut över en 60 000 år djup klyfta. Jag sugs ner mot människan som en gång stod där och målade. En människa både lik och olik mig på en och samma gång. Någon som kände ett behov att skapa, i en värld och ett samhälle som skiljer sig snurrigt mycket från dagens. Kanske målade de av rituella religiösa skäl, vilket är rådande konsensus, men jag har alltid varit mer förtjust i teorin att de målade för att de gillade det, och för att de ville dekorera platserna där de slog läger ofta.
Dessa fresker är en direkt länk till den överväldigande majoriteten av mänsklighetens historia, stenåldern, då vi jagade och samlade. Synd då att den största och häftigaste grottmålningen i Matobo National Park, Zimbabwe, förstördes av klåfingriga arkeologer. De ville desperat skydda dessa konstverk, som redan stått emot tidens tand i tiotusentals år, och strök därför olja över dem. Det visade sig att oljan var reaktiv och snabbt utplånade det den skulle skydda, men va fan. Shit happens.

Utöver sina grottmålningar så bjuder Matobo på ett sällsamt vackert landskap. Omöjliga stenbumlingar vilar på omöjliga klippor på omöjliga vis, alltmedan karga berg av granit rullar fram som om Bohusläns skärgård hade emigrerat till Afrika. Inte ett djur gav sig till känna, men i ärlighetens namn så var det något av en lättnad att få skita i faunan och bara supa in sceneriet.
Missa heller inte att klättra upp till Cecil Rhodes grav och ”världsutsikt” (”Cecil Rhodes’ Grave World View” lol). Mr. Rhodes, en av kolonialafrikas största entreprenörer, namngivare till Rhodesia (dagens Zimbabwe) och därmed kanske en av världshistoriens största narcissister. Utsikten är kanonfin, och graven effektfullt placerad. Cecil hade god smak. Vi såg en svart dam sätta sig på honom och utbrista: ”I’m sitting on the king!”. Jag klättrade upp på ett av de gigantiska stenblocken som omgav graven istället, och hängde med ödlorna en stund.

Great Zimbabwe, en dagsresa därifrån, får mig att hisna av helt andra skäl. Denna ruinstad var under medeltiden en mäktig stadsstat, vars rikedom och makt stammade ur handeln med guld över indiska oceanen – tills de fick lägga ner hela företaget på grund av miljöförstöring och ohållbar resursförbrukning. Jösses vad klantiga de var på den tiden.
Ruinen består främst av två sites: The Hill Complex och The Great Compound. Det förstnämnda är en borg enligt alla konstens regler, med mängder av kreativa påhitt för att kunna erbjuda så bra service som möjligt till en framryckande fiendearmé. Utan ens en gnutta murbruk reser sig murar och byggnader på kullens topp, med områdets karakteristiska bumlingar och klippor sinnrikt inkorporerade i konstruktionen.
The Great Compound är en mjukt omfamnande, 11 meter hög cirkelmur nedanför The Hill Complex. Det är asfräckt. Den rundade arkitektoniska stilen, som dominerar även uppe på kullen, är fulländad där, tillika utan murbruk. Enbart en avancerad civilisation med stora resurser till sitt förfogande kan ha legat bakom.
…vilket är precis vad den första vite europén (en geolog för övrigt) som undersökte ruinerna trodde. Han drog slutsatsen att det måste varit Kung Salomon och Drottning Sheeba som varit i farten, och att faktum var att det troligtvis var från denna trakten som Salomon fick sitt guld ifrån. Jag hisnar! Det är som att luta sig ut över en 60 000 stendumma famnar djup klyfta. Människan där nere är olik, men också lik mig, och det suger.

Natten innan vårt besök drog ett stroboskopiskt åskväder in över området, slog ut all el och gjorde mig alldeles salig i ösande regn och skoningslös åska. Huset vi bodde i läckte som ett såll, men det hjälpte liksom bara myset på vägen där vi satt tillsammans och åt middag i skenet från levande ljus, medan världen utanför tycktes gå under.
Utöver det så är boendet i parken tipp-topp, prisvärt och på gångasvtånd från huvudattraktionen, men anskrämligt dåligt marknadsfört.
Vårt besök i ruinerna gick dock inte av stapeln under regntunga moln – vi var inuti. Sikten var kanske inte den bästa, men dimman och den benvita himlen gav det hela en trolsk inramning, värt det eviga duggandet. Vår guide var en kufisk fyr, med en berättarstil som tydde på en inbyggd bandspelare, men vi tyckte om honom ändå.

I skrivande stund, dryga veckan senare, så faller regnet fortfarande – men Great Zimbabwe är lätt en av höjdpunkterna på resan, och kan stolt hänga med storheter som Tikal och Machu Piccu i världens pantheon av fornstäder.

Granitlandskapet i Matobo National Park

Cecil Rhodes grav i Matobo

Great Zimbabwe

The Great Compound

På väg upp genom The Hill Complex

Kungens plats är den lilla fyrkanten uppe på stenen

Inget murbruk

Inbjudande öppningar i Great Compound

Inne i Great Compound

Fallussymbol inne i Great Compound

Sinamantella, Hwange National Park, Bulawayo, Zimbabwe

Zimbabwe ger ofta intrycket av en värld i förfall. Artefakter från en svunnen tid av rikedom förfaller så sakteliga utan resurserna att underhålla dem. Bördiga fält som en gång odlades, ligger i träda, övervuxna.

Vi spenderade en natt i två chalets i Sinamantella, Hwange National Park. Husen låg på en hög kulle, med en bedövande vacker utsikt över parken nedanför. Männen i sällskapet, dessa fantastiska fyra, upprättade handlingskraftigt en ljugarbänk och spillde öl i strupar i en helig ankomstritual.
Våra chalets gav alla tecken på att en gång i tiden ha varit lyxiga boningar, men tidens tand hade gått hårt fram. Toaletterna gick inte att spola (Jag och Jonte komponerade omedelbart den blivande monsterhiten ”Vi Bygger Bajsberg Baby”), köket var i det närmaste obrukbart och lampor i tak och på väggar lyste blott med sin frånvaro. Rost och smuts kröp fram ur var vrå och områdets restaurang var inget mer än en övergiven ruin.

I parken så var djuren ovanligt få, och vi började ana oråd vad gällde den påstådda populationen, tills familjen i chalet bredvid våra, givetvis kunde visa upp bilder på alla djur i hela jävla Afrika från den dagens safaritur.
Elefanterna vi såg var till en början mycket döda. En hel hög av grå kolosser låg och stilla förmultnade invid ett vattenhål. De hade kommit dit under den senaste torkan och funnit en lergrop istället för det livräddande vattnet de hade förväntat sig. De bråkade där invid undergångens rand, gick ner sig i leran och dog. Det slog mig som något av det mänskligaste jag någonsin hört ett djur göra.
Kort därefter kom regnperioden ikapp oss och savannen förändrades från en gigantisk gulbrun sal, till ett klaustrofobiskt grågrönt kyffe. Sikten var begränsad, men vi hade turen att möta två schakaler, våra första fyrbenta rovdjur.

Vi for vidare, mot rikets andra stad, Bulawayo. Resan drog ut på tiden och vi tuffade in i miljonstaden i skymningen med blott ångor kvar i tanken. Den första bensinstationen vi besökte hade slut på diesel, likaså den andra. Oron började åla sig upp längs med ryggraden. Skulle vi, likt en livstrött grindval, stranda på Bolawayos stränder? Tredje gången gillt visade sig dock gälla och på nästa station var det ingen torsk, bara diesel.
Att navigera miljonstadens förorter efter mörkrets inbrott visade sig lättare sagt än gjort. Beväpnade med två kartor och en beundransvärd tjurskallighet tog sig Simon och Alexandra an uppgiften. Sparsmakad gatubelysning, en skyltning som nästan var i klass med Göteborgs, samt en engagerad kår med baksätesförare försvårade företaget. Jag bidrog med min kreativa ådra när skyltar som var angripna till oigenkännlighet av rost och smuts, behövde tydas.
Så småningom så haltade vi in på Burke’s Paradise. Där bodde bland annat en sydafrikansk tourguide, som jobbade som trapetsartist i Circus Scott på 70-talet. Se där.

Dagtid så var Bulawayo en sprudlande metropol. Runt vackra koloniala byggnader så kokade gatorna av aktivitet. Idel trevliga människor avlöste varandra. Energin i luften var påtaglig.
På turistkontoret fick vi hjälp av en bedårande brittisk tant, som mor blev huvudstupa förälskad i, och på vägen ut passerade vi en urgammal Scaniabuss, med ett SAAB-märke på, som förbereddes för sin nästa resa.
Vi tog en lunch på nationalgalleriet. I ett dussintal små studios satt begåvade konstnärer och skapade nya verk, som de sålde för en spottstyver. En tjej med svaga armar och midja gjorde underverk med bara fötterna, medan en herre i en annan studio målade sig rakt in i farsans hjärta.
Över allting, likt ett frodigt ultratrevligt luftskepp, svävade Cynthia. Tillika en konstnär, men född till att bli marknadsförare. Hon berättade att konstnärerna gör allt för att nå kunder utanför Zimbabwe, då den inhemska marknaden för konst är rätt torftig. Jag återkommer med länkar när de når mig.

Bulawayo var första stoppet på resan som vi kände blev tveklöst för kort. Blott ett par timmar i centrum var på tok för lite tid i en stad som fick oss att omvärdera vårt intryck av Zimbabwe som ett land i förfall.

Före detta bensinstation

Odling på jordlappar

Hwange National Park

Invigning av utsikten

Snygg utsida men slitet inuti

Utsikten med elefant

Där uppe på kanten vid husen satt vi

Döda elefanter, inte något täckt med presenning

Waterbuck som kollar in oss

Schakal

Kul att insekten är på utsidan

Och så måste ju alla julkort skrivas under

Bulawayo

Nationalmuseums innergård med stenstatyer

Imponerande envisthet

Dumisani Ndlovu
Konstnär

Dumisani Ndlovus studio

Cynthia Chamisa
Konstnär

Victoria Falls, Zambesifloden, The Bhoma, Zimbabwe

Efter översvallande rekommendationer från vår lodgeägare så hoppade vi på en sunset cruise på Zambesifloden och vips så var resans första riktiga stolpskott biff.
Vi äntrade en slö liten pråm och gav oss ut på vad som utvecklade sig till en anglo-afrikansk spritfest i safarikläder. Baren var vidöppen, utan tvekan för att pacificera kunderna, medan pråmen lättjefyllt tuffade floden fram utan mycket till intressant djurliv att stirra på. Jag och bror min fördrev tiden med att sjunga alla låtar vi kunde med en flod i. Det kan hända att det i praktiken betydde att vi sjöng Proud Mary åtta gånger, men vem räknar?

I vart fall så råkade vi fånga intresset hos den unga servitrisen ombord, som dessutom råkade vara släkt med vår lodgeägare, och hon dök så småningom upp hemma hos oss. Jag och bror min vigde kvällen åt att pumpa den unga damen på information över ett parti biljard. Då hennes namn var på tok för boerskt för att läggas på minnet, så väljer vi att kalla henne för Fröken.
Fröken var född och uppvuxen som afrikand (vit) i Zimbabwe, och ur hennes historia kunde vi sila fram en grynig bild av dagens Zim ur en high school-elevs ögon.
Hon gick på en skola med blott 10 andra elever, följandes den amerikanska kursplanen och den kristna tron. Misstag, fusk och svordomar bestraffades hårt med allt från påtvingade böner till kroppsstraff. Enligt henne så var rapp från skärpet en i stort sett daglig företeelse för boergrabbarna i Zim, då bibeln säger att om man älskar sitt barn så ska man inte snåla med agan. Tjejer gick ett mildare om än mer tidsödande öde till mötes i form av diverse arbetsstraff, som till exempel att samla skräp vid vägrenen.
Till vår förvåning så hävdade hon att hon personligen bevittnat incidenter involverande demoniskt besatta kamrater, och att satanister är mycket vanliga i landet. Därför kanske föga förvånande att exorcism är en tjänst hennes skola erbjuder.
Det mest förbluffande, och förkrossande, var när hon redogjorde för hur konservativa boerna i Victoria Falls är. Det var hemskt, men inte oväntat, att pojkar blivit avstängda från skolor på grund av ”funny business”, då Zim är ett land där homosexualitet är olagligt. Att tanken på en kyss mellan en vit och en svart person är motbjudande däremot, fick våra hakor att skramla mot golvet. Relationer över rasgränserna är helt otänkbara, rent ut sagt äckliga, och hon kunde inte föreställa sig hur hennes familj skulle reagera om hon blev ihop med en svart grabb – inte för att det var någonting hon någonsin skulle göra. Vi hade svårt att dölja vår fasa.

Jag kan inte bekräfta hur mycket av det Fröken sa som är sant. Vem vet? Hon kanske bara tyckte det var kul att lura skjortan av två sävliga svenskar! Men det hon sa skar sig inte med det vi såg runt omkring oss. Hon hävdade att hon insåg hur vrickat mycket av det hon sa var, men att hon inte kunde hjälpa hur hon kände.
För den som är intresserad så blev det två biljardpartier och jag förlorade båda på sista stöten när den vita bollen hängde med den svarta ner i fickan. Biljard är kul.

Vi firade nyår med en vidunderlig buffé och turistspektakel på The Bhoma. Under hela resan hade jag dreglat över vårtsvin, impalor och bufflar, och nu äntligen så fick jag sätta tänderna i några stycken. Det var gott.
Det är svårt att fullt förstå skadan som det brittiska köket åsamkat världen över förrän man får chansen att förtära ordentlig inhemsk kost. Variationen var hisnande, valen till synes oändliga och att etiketter lyste med sin frånvaro gjorde blott måltiden än mer spännande (Stekta larver gott folk. Stekta larver!) Kontrastera detta med att alla restauranger i södra Afrika som vi besökt dittills erbjöd rumpsteak med pommes, och inte nämnvärt mycket annat.
Underhållningen dansade, trummade och sjöng oss genom kvällen. Manskören som gick runt bland borden och sjöng acapella drev mig till ödmjukhet, men så plötsligt var det dags för alla ca 200 gästerna att trumma tillsammans, och jag greps av oro. Hur skulle detta sluta? Med ett sjuhelvetes liv givetvis, och nyår kom och gick i en kakofoni av dans och trummor.

Gott nytt 2013.

Vår fakost på solnedgångsturen

Krokodil

Flock med flodhästar

Runt lägerelden

Nyårskalas på The Bhoma

Påklädning traditonella (?) kläder

Vårtsvin , kudo och buffel, tack

Snyggt skuren frukt

Underhållning för turister

Här stämmer vi trummorna vid öppna elden

och så gör ni bara som vi säger

Nu trummar vi

Detta är riktigt roligt

Nyårs-SMS skall ju också skickas

En larv någon?

Självfallet

Hemlige drinkblandarmannen

Tjejer gillar långa killar

Standardtricket

Viktoriafallen, Victoria Falls, Zimbabwe
Livingstone, Zambia

Viktoriafallen ”upptäcktes” 1855 av Dr. David Livingstone, upptäcksresande skotte och en slavarnas befriare – med en så bister uppsyn att han måste ha skapats i ett laboratorium genom att sy ihop de suraste bitarna från ett dussin svagare surkartar.
Vårt sällskap, fem hyfsat stadiga surkartar samt Simon Göthberg, nådde fram först 2012, och vårt besök må inte vara fullt lika historiskt som Dr. Livingstones, men det hände, och det är alltid nåt.

Fallen är snyggt parkerade mitt på gränsen mellan Zimbabwe och Zambia, och både Zim och Zam har parker byggda invid randen, speciellt utformade för att mjölka turister på stålar.
Det är en vidunderlig syn. Ofantliga mängder vatten faller i gigantiska gardiner ner i en knivskarp klyfta i jorden. Moln av regndroppar flyger oavbrutet till väders och skapar regnbågar både högt och lågt, alltmedan fallens åska ständigt mullrar.
Zimbabwes sida bjuder på vackra scenerier och ett par chanser till våghalsigt bendinglande, men parken har stängsel och barriärer mest överallt så man riskerar att känna sig lite begränsad. Vill man vada ut i Zambezifloden och bada vid fallens kant så är det Zambia som gäller – i Zimbabwe får du blott titta på spektaklet.
Själva staden Victoria Falls är en klassisk turisthåla, med rovgiriga försäljare och höga priser. Ett av världens fräschaste internetkaféer kom dock som en överraskning, efter en vecka av inget internet någonstans överhuvudtaget. Dessutom träffade vi en hel hög med trevliga och generösa backpackers på vårt vandrarhem. Visserligen från Nederländerna (och en skåning), men ingen är perfekt.

På morgonen för vår dagsutflykt till Zambia så steg vi upp okristligt tidigt för att se solen gå upp över Zambezifloden. Soluppgång som soluppgång, men djurlivet och de tre bolmande ”rökpelarna” från vattenfallet gjorde en förunderlig morgon.
Mor satt dock resolut kvar i bilen, helt ointresserad av att bli uppäten av vare sig krokodiler eller flodhästar.

På Zambiasidan har de en mer darwinistisk syn på tillvaron än i Zimbabwe. Du får klättra runt lite hipp som haver, men trillar du över kanten så är det ditt åt. Familjen klättrade ner till ”The Boiling Pot”, där forsränningsflottarna sjösätts, och gladdes åt kapsejsande turister i den virvlande malströmmen. Undertecknad blev så glad i hågen att han slet av sig tröjan och bestämde sig för att springa upp för berget igen. De lokala grabbarna må vara superbt rippade pseudogudar, men jag kan springa rakt uppför med ett leende på läpparna, och det är alltid nåt.
Så dagen avhandlades skandalöst top-less, i ett högt, studsande, tempo. Resten av rövarbandet gick i förväg medan jag klättrade på sceneriet och tog foton på mina avlägsna fränder när de uppenbarade sig. Jag skyndade ikapp, men vrickade foten och snubblade nedför en trappa, rakt i famnen på en babian.
Babianen och hans kompis hade nyligen rädat en olycksalig turist på dennes lunch och hade brett ut sig över en hel plattform för att njuta måltiden. Han var förståeligt skeptisk till mitt intrång och kommunicerade detta genom att visa upp två spektakulära rader tänder. Jag, osäker på etiketten, stod bara kvar och stirrade tillbaka. Detta förundrade uppenbarligen apan nog för att han skulle tappa fattningen och dra sig tillbaka någon meter. Jag passerade de båda herrarna med värdighet, oantastad, varpå jag drog iväg i sporrsträck på nytt. Bakom mig hörde jag en ljus barnröst tjoa: ”Look mommy! He’s running away from the monkeys!”
Det skulle visa sig att lunchen tillhörde skåningen från vandrarhemmet, och det är ju alltid nåt.

Viktoriafallen med omnejd är utan tvekan en av världens vackraste platser och jag kan helhjärtat rekommendera ett besök. Jag fick aldrig chansen att vada ut till kanten ty det var helt fullbokat, men den förlusten sved föga när allt runt omkring slog mig med häpnad om och om igen.

Ett sådant vattenfall

Att dingla nära kanten

Nedanför till vänster är ”The Boiling Pot” och svårigheterna att ta sig genom strömmen i gummiflottar är uppenbar.

Där uppe dinglade vi

Ganska nära stupet

Kors vad det ryker från fallen

Fallen i sin bredd

Pandamantenga, Chobe National Park, Botswana

Rastlösheten hade nått osaliga nivåer. Att sitta still var otänkbart. Jag snörade mina löparskor och älgade iväg, rakt ut i bushen.
Vinden i mitt hår, mjölksyran i mina muskler – hur hade jag kunnat hålla ut så länge? Då mötte jag av en händelse vår hotellägare, tuffandes fram på en ferrariröd traktor tillsammans med några vänner.
”Nice ride!” hälsade jag.
”There’s loads of lions up that road.” svarade han, och vips så fixade jag ett nytt personbästa tillbaka över kuperad afrikansk terräng.

På safarisemester så finns det ett föga känt, pinsamt litet problem som hemsöker alla safariturister förr eller senare. Mättnaden. Babianer försvinner mot bakgrunden, flodhästar får sjunka ofotograferade och impalor blir inget mer än ett stående skämt, och en trafikfara. En människa orkar inte spana hur länge som helst bara för att se samma djur om och om igen. Vi ledsnar, och tendensen att skifta fokus från trista djur till arga fåglar växer sig starkare och starkare.
Vad vi presterade är dock bra nära på höjden. Vi gick och tröttnade på elefanter, i Chobe National Park, Botswana.

55 000 starka, nära på en tredjedel av landets totala elefantpopulation på ca 160 000 snablar. Det går blott 10 människor per elefant i Botswana, vilket betyder att sett till ren och skär massa så är elefanterna i solklar majoritet. Detta till trots, så kan deras representation i samhället endast kallas bristfällig.
Bara på vägen till parken så stötte vi titt som tätt på Babar & co längs med motorvägen. Likt tyskar som sett en älg så stannade vi i vägrenen och gapade och fotograferade vilt omkring oss. Föraktet från passerande lokalbor och elefanter var påtagligt
Väl i parken så infinner sig känslan att man har snubblat in på en gigantisk elefantmässa – ett elefanternas årsmöte (PROOooopf! Ordning, ordning! Är samtliga elefanter i hela jävla världen på plats?). Floden som går parallellt med vägen kokade av de överdimensionerade däggdjuren, som överlyckliga sörplade vatten och dränkte sig själva i lera. Ytterliggare grupper kom, utan förvarning, uttrampande ur vegetationen på motsatta sidan av vägen för att sälla sig till horden.
Närhelst en grupp stod och lökade nära intill vår rutt så föreföll det vara sisådär 50/50 på hur elefanterna skulle reagera när vi körde förbi. Antingen så ryggade chefselefanten tillbaka (Aaaah en bil!), eller så slängde den med öronen och och kom dundrande mot oss (Arrrgh en bil!). Nog för att attackerna fick upp pulsen en smula de första 7-8 gångerna, men därefter så iddes man knappt titta upp när Pellefant lackade, och vinkade möjligtvis lite åt far för att han skulle öka farten en bråkdel.

Så vår tolerans för elefanter hade nått en en såpass kritisk nivå att inte ens tusentals på en gång kunde tillfredsställa oss. Det var dags att dra vidare, lämna landet och söka nya rus. Mot Zimbabwe! Victoria Falls nästa.

”Massor av snoppar överallt. Vad håller dom på med?!”
//Alexandra, rörande elefanter

Elefantperiskop

Många elefanter

Liten elefant

Lerduschande elefanter

Elefanter igen

Elefanter som äter och diar

En död och en levande elefant

Tripp trapp trull elefanter eller mamma, gammal unge och ny unge

Ooops, söt flodhästunge!

Gweta, Botswana

Så det nalkas jul i öknen. För all del, låtom oss fröjdas. Hipp hipp hurra för Kristus. Och tänka sig att det blev en vit jul ändå, mitt i en afrikansk öken.

Hålan hette Gweta, vårt boende fiffigt nog Gweta Lodge. Där fanns inte mycket att göra. Vi drog ut på ”the salt pans” som är hålans källa till existens, men drabbades av en plötslig attack av dy som nära på dömde oss till en saltig grav mitt ute öknen. ”Nej tack till salt pans!” tänkte vi och vände kosan hemmåt.
Där träffade vi 2-åriga Nala, en badentusiast. Som svar på hennes vädjan om ett dopp så svidade hennes föräldrar om henne till baddräkt, varpå de gick någon annanstans. Nala var nu ensam vid den djupa poolen, bortsett från två simlärare – chockade nära nog till bajsnödighet.
Lillbrorsan axlade rollen som livvakt och lärde tösen att simma. Stundtals är han inte helt väck ändå, bror min. Stundtals.

Julen inleddes på riktigt med gratis sushi-lunch, ihopsnidad av en riktig sushikock som råkade vara på besök, medelst fisk influgen från Skottland. Den fortsatte med ett dignande brittiskt julbord, snidat enligt alla konstens regler. Vi sjöng” Hej tomtegubbar” för församlingen och alla var förnöjda.
Ett brittiskt julbord ska traditionellt ätas upp så snabbt som mänskligt möjligt. Dess huvudsakliga funktion är inte näringsintag i goda vänners lag, utan först och främst att klä magen inför den kommande julfyllan. Innan vi sittningsglada svenskar knappt ens hunnit blinka så intog övriga gäster (alla av brittisk/sydafrikansk/liknande härkomst) baren.
Det dracks öl och sprit i mängder. Den muntert misantropiske ägaren Terry höll låda och fattade omedelbart tycke för oss. Det bjöds på 50 år gammalt vin, tips om vilka utrotningshotade djur som smakar bäst, samt på pålen. Pålen var en träpelare på ca 4-5 meter i pubens mitt. Terry krävde att vi skulle klättra på pålen. På det stora hela så fann vi hans ständiga fokus på pålar och deras bestigande som en smula lustigt.
Simon, elektriker extraordinär, tog sig upp på nolltid, Christoffer, snopen simlärare, fastnade med en dryg meter kvar till taket, men passade på att sjunga en sång innan han graciöst tappade taget och föll åter till jord.

Så fröjdades vi. En jul som går till historieböckerna för oss. Trevliga människor och en hög med oväntad lyx.
En vit jul. Samtliga gäster var blekansikten av det näst intill genomskinliga brittiska slaget, medan all personal var svart. Det går igen vart vi än åker. Välbärgade vita, oftast afrikander, de flesta med en pessimistisk syn på landet de lever i, och en milt sagt skeptisk syn på svarta afrikaner – alltmedan deras personal sliter hund omkring dem.

Häromdagen stod jag i kön till kassan i en mataffär i Zimbabwe. En uppenbart välbärgad svart man trängde sig före med ett synnerligen arrogant manér, och fick mothugg från mannen bakom mig i kön, ”You are the white man.” Han pekade på mig, ”He is not the white man. You are the white man!”
”I am not the white man.” mumlade karln och slank iväg.

Kanske inte riktigt vitt men bra nära

Simskola

Brittiskt julfirande i södra Afrika

I väntan på jul

Sittning

Alexandra med egen kreation på huvudet

Buffé

Efterrätt

Jul i baren

Christoffer når nästan ända upp

Tack till personalen och värdarna