Min blogg

När man tar sig fram i städer som är nya för oss så gäller det att läsa på en del och utnyttja guideböckerna. Ofta kan man också få lite lokala kartor från hotell och turistbyråer. Personligen håller jag papper för en stark informationsbärare som inte slutar att fungera på grund av att batteriet tar slut. En papperskarta ger också mer överblick jämfört med den lilla skärmen på en telefon. Men den moderna tekniken gör framsteg.

Efter en mycket bra frukost på Singharat guest house skulle vi gå på en promenad genom staden. Det fanns en väl beskriven sådan i vår nyinköpta Lonely Planet. Med hjälp av hotellets kartskiss över centrala Luang Prabang skulle detta gå som en dans enligt mig. Men mitt ressällskap ville inte dansa den dansen med mig. Så istället visade det sig att Christoffer inte bara hade en stadskarta i sin telefon, han kunde även ladda ner Lonely Planets City Walk.

 

Vår första anhalt blev Traditional Arts and Ethnology Centre som visar utställningar om olika minoritetsfolk i Laos. En intressant sak var att traditionella kläder vi sett i Yunnan i Kina var mycket snarlika ett minoritetsfolks kläder i norra Laos. I butiken köpte vi ett par sjalar och kunde betala med kreditkort, något som inte är självklart i Laos.

 

Templet Wat Ho Pha Bang

Förr var minoriteterna inte väl sedda i den centralstyrda kommunistiska diktaturen men nu visas de upp på bästa sätt.

Kvinnor klädda såhär blev vi fotograferade med i Yunnan.

Och det kändes lite bättre att shoppa loss i den här butiken. Vi tror att det var genuint loatiskt hantverk.

Christoffer poserar i sin nya scarf.

och genast måste denna nyhet förmedles hem till ”henne”.

Sedan klättrade vi ett antal meter upp på kullen Phu Si för att beskåda stupan That Chomsi som syns över hela staden. Hur många av stadens 50000 innevånare som är munkar vet jag inte men det kryllar av buddhistkloster och buddhastatyer, plus att man bör gå upp på morgonen för att titta på munkarna när de vandrar genom staden och får mat av stadsborna. (Vi avstod från det och sov istället.) På toppen tittade vi ut över staden, undersökte resterna av fundamentet till en luftvärnskanon samt förfasades över försäljningen av småfåglar som man köpte för att släppa fria. De flög inget vidare och försäljarna kunde oftast fånga in dem igen och sälja dem en gång till.

Vy från toppen av Phu Si

Ett av många buddhisttempel på berget

Munkarna på morgonmarsch för att få mat av innevånarna i staden

Och här får jag kika på själve Buddhas fotavtryck

Tänk så intresserade män är av vissa saker

Rapport från trumstället

Efter en mängd stopp med anknytning till Buddha blev det hamburgare till lunch som motvikt till alla nudlar. Givetvis avåt vi dessa på en restaurang där vi blev omgivna av andra svenska turister. För att bättra på medicineringen mot malaria avvek vi från vår rutt och tog oss till Utopia Bar för en gin&tonic.

Det var inte så lite laid back på Utopia Bar

och inte åt andra hållet heller.

Rapport från passagen av bron

Via den vingliga bambubron tog vi oss över floden till en annan sida av Luang Prabang. Vid brofästet ligger restaurangen Dyen Sabai där vi fortsatte medicineringen mot malaria, man kan ju aldrig vara för säker. Denna mindre turistiska del av staden bjöd till exempel på en marknad för tjockteveapparater, en gigantisk kanot, den finska skolan samt en ödetomt som Catharina tyckte vi skulle bjuda på. Istället blev det middag på Dyen Sabai och jag vill minnas att det då beställdes drinkar som var bra mot annat än malaria.

Bron används bara när vattenflödet i floden tillåter och den försvinner nog då och då i vattenmassorna.

Det är lite vingligt och sjöben är en bra sak att ha vid passage.

Dyen Sabai bjöd på både dricka mat och lugn.

Lite svårt för oss som helst sitter.

Någon som behöver en tjock-TV. Vi vet var de säljs.

Eller lite ris av olika sorter och kvalliteter

Denna kanske är något för nästa drakrodd.

Den finska skolan i Luang Prabang

Här är tomten som Catharina vill köpa. Hugger man sig genom vegetationen så kommer man till floden.

Undrar vad det där är för något som de dricker

Nattmarkanden fick avsluta våra strapatser denna dag. En nattmarknad som är ett unikum i det att man inte blir antastad varje sekund av olika försäljare. Det var bara att glida runt och då och då fråga efter priset som alltid var genant lågt.

Här bjuds på lugn och textiler.

och här kan man lugnt titta på väskor och plånböcker.

Lite av varje, men jag känner igen mönstren från kuddarna hemma i vår soffa

och så fanns det mat att köpa.

De koloniala byggnaderna med bostäder en trappa upp och verksamhet i gatuplan.

Upp längs gatorna anar man med laotiska byggnader.

Luang Prabang är ett av Unescos världsarv. Detta beror på stadens blandning av arkitektur från den franska koloniala tiden och den traditionellt laotiska. Eftersom staden inte bombades under kriget finns det mycket kvar.

Vattenfall är något som man ofta stöter på när man letar efter information om platser överallt i världen. Majoriteten behöver man inte besöka. Passerar ni Luang Prabang skall ni passa på att ta en tur till vattenfallen vid Tat Kuang Si.

Den utmärkta personalen på vårt hotell fixade med transporten de cirka tre milen söderut till parken Tat Kuang Si med dess vattenfall och räddningscenter för hotade björnar. Givetvis stannade chauffören och väntade på oss tills vi var färdiga för hemfärd.

 

Vi tog oss igenom det sedvanliga myllret av stånd som säljer mat och krimskrams och fastnade vid inhägnaderna där man tar hand om asiatiska svartbjörnar som man räddat från tjuvjägare. Dessa är utrotningshotade och jagas för nöjes skull men också som ingredienser i kinesisk medicin.

Rapport om skillnaden på bear rescue och beer rescue

Björnarna hålls i fångenskap och deras galla anses vara en viktigt ingrediens i olika mediciner. Djuren lider både av dåliga förhållanden i fångenskapen plus smärtan de utsätts för när de töms på galla.

Vi fick se hur personalen först gick runt i inhängnaden och gömde frukt och annat innan björnarna släpptes in och försåg sig.

Vid den fortsatta vandringen upp längs stigarna mot vattenfallen slogs vi av ljuset som spelade mellan träd och vatten och färgerna på vattnet och dess skiftningar i grönt. Det är helt enkelt vackert där. Självfallet var vi ”unga” män tvingade att klättra längst upp längs den svårforcerade stigen. Det behöver man egentligen inte göra om man inte vill riskera att vricka fötterna eller råka ut för någon annan skada.

Mellan vattenfallen bildades små dammar som inbjöd till bad men vi avstod från det i brist på badkläder och handdukar. Istället tillbringade vi en stund bland stånden som sålde mat och tingeltangel, innan vi fick hjälpa till på parkeringen med att lyfta bort en tuctuc som ställt sig så att den blockerade vägen ut för vår egen transport och flera andra. Vissa problem är universella.

Vi badkrukor höll oss borta från vattnet men många andra lekte här och var i dammarna och fallen.

En äkta turistbild i björnparken.

Grillad hel fisk åt vi inte denna dag.

Fast det var billigt. Ta bort tre nollor så får ni priset i kronor

Rapport från begeistrad vattenfallsrapportör

Ibland går det inte som man planerat eller tänkt sig. Beroende på egna misstag, andras slarv eller felaktig information så står man där plötsligt och man kan ha fått skiten i fläkten.

Morgonen för vår avfärd från Muang Ngoi Neua infann sig och jag gick upp tidigt för att hämta vår tvätt. Den var lite fuktigt men vad är inte det i denna del av världen. Inte värre än att det gick att packa ner i väskorna. Vi åt av den utlovade frukostbuffén och bar sedan våra väskor till trappan ner mot bryggan för ombordstigning. Det blev lite mer trassel med båtarna än sist beroende på att förarna hade åsikter om hur tunga och otympliga väskor skulle fördelas.

 

Vi hamnade i en båt som låg utanför de andra och kunde inte följa hur packningen avlöpte. Men så småningom började färden ner för floden mot Nong Khiaw. Väl framme där uppdagades det att jag inte lyft ombord Catharinas väska utan låtit den stå kvar på rampen för ilastning. Flera andra resenärer berättade att den stod kvar och att de frågat passagerarna i båten närmast land om vems väskan var, men det visste ju ingen.

 

Katastrof? Nej men besvärligt. Vi bestämde att det var större chans att allt ordnade sig om jag åkte upp tillbaka längs floden, hellre än att försöka få ner väskan med en båt. Sagt och gjort, jag kastade mig i nästa båt norrut som avgick med en gång.

 

Framme i Muang Ngoi Neua hade jag turen att träffa Gabriel vid landningen och han och jag återfann snabbt väskan. På min fråga om han kunde fixa en båt med förare åt mig med en gång svarade han att det fixar han, men att det skulle kosta motsvarande 300 kronor. Taget svarade jag. Han försvann iväg för att hämta en ledig båtförare.

 

En amerikansk dam med två söner frågade om de kunde dela båten med mig, vilket jag givetvis sa ja till. På något sätt som jag inte ifrågasatte slank även tre laotier med vår båt. Amerikanskan var på turné med sina tonårspojkar för att visa dem världen lite. De bodde på Hawaii. Hur hon hade hamnat här och fått med dem upp längs Mekong i norra Laos förstod jag aldrig. Men nu hade de tröttnat på umbäranden och skulle flyga ut från vårt nästa etappmål Luang Prabang till Bangkok, för att så snabbt som möjligt åter nå civilisationen. Hon var måttligt imponerad av våra strapatser och berättade om när hon med risk för eget liv, nästan, smugglat en hund på tåg i Spanien utan tillstånd och utan biljett.

 

Framme i Nong Khiaw hade Catharina agerat och köpt biljetter till nästa buss vidare. Hon placerade grabbarna på busstationen och for tillbaka till hamnen för att möta mig. Innan hade hon förklarat för dem att de skulle ta bussen till Luang Prabang, även om vi inte hann med. Två personer är mycket enklare att fixa med jämfört med fyra, förklarade hon beslutet med. Grabbarna var inte helt tillfreds.

 

Bussen skulle gå 14.00 och min båt dånade in till kaj 13.45. Gott om tid enligt Catharina som hade en tuctuc på vänt. Hon kunde till och med köpa lite frukt och dricka på vägen till busstationen för att bättra på frustrationen lite. Men vi hann!

 

När vi kom fram till vårt hotell i Luang Prabang visade det sig vara ett utmärkt etablissemang förutom att det pågick ett begravningskalas på gatan utanför. Ett kalas som ljudligt fortsatte hela natten. Tänk vad man får lära sig på dessa resor. En kort promenad för att få i oss lite mat och sedan slank jag och Catharina iväg på nattmarknad för att runda av dagen, en händelserik dag.

Lite gladare blev vi när vi kommit fram till hotellet i Luang Prabang

Ett rejält kalas på gick på gatan utanför hotellet, ett begravningskalas!

Allt är inte förutsägbart när man ger sig ut på hajk på nyårsdagen, på ny vägar i samhällen där man inte rört sig tidigare. Man lär sig nya seder, tvekar inte att vada över vattendragen och får uppleva det formidabla landskapet i olika färger.

Vi var allt lite trötta på nyårsdagens morgon efter föregående kvälls övningar. Tre av oss tog sig till frukostbuffén, bara tre eftersom Jonte var lite klen. Vi anlände till buffén kl 10.00 och fann att personalen var tröttare än vad vi var. Trots att det annonserades att frukosten serveras till 10.30, så var det stängt.

 

Det fanns lite rester kvar på buffén som vi försågs med och efter en kopp riktigt kaffe på favorithaket Riverside, drog vi iväg på hajk. Givetvis med Lonely Planet som guide.

 

Landskapet med höga berg och skogsklädda kullar är helt enkelt fantastiskt. Via stigar och små vägar tog vi oss fram. Blommor, fjärilar, en grotta, vattendrag och en person vid ett bord som tog betalt några kip för att vi skulle vandra i området. Lite udda med den bemanningen där den dagen, men värt varje öre.

På vandring och här passerar vi det lilla biljettkontoret. Promenaden var värd varje kip.

Grotta med ljus och fjärilar

Här skall det vadas över floden även om det finns en bro

Vätskepaus för kalvarna medan vi traskar på kanten mellan risfälten

När vi lämnat grusvägen gick vi över och ibland längs med, torra risfält där lerväggarna mellan åkerlapparna stundtals blev bra stigar att gå på. De olika byarna som låg framför oss gjorde reklam för sig med hemmasnickrade skyltar som visade att vi inte var helt bortom alla allfartsvägar.

 

Så småningom nådde vi vårt delmål byn Ban Na. Vi gick runt i byn och tittade på grisar som bökade, barn som lekte och några kvinnor som tvättade. Bredvid byns restaurang fann vi de flesta vuxna innevånarna. Dagen innan hade de festat ut det gamla året. Nu drog de igång för att festa in det nya året. Vi lite klena svenskar drog lite efter andan och kände oss ganska nöjda med vårt mer modesta nyårsfirande.

Bland de som välkomnade oss var byns borgmästare som vi talade med en stund och som beskrev hur bra allting var i byn och som sedan sålde oss en flaska hembränt. Han drev även restaurangen och såg till att vi blev serverade lite mat, till vilken vi drack Coke. Maten var nog inte tillräckligt bra tillagad eftersom vi alla tre blev lite magsjuka efteråt. Man skall nog inte ställa för höga krav på personalen i norra Laos på Nyårsdagen.

 

Vidare la jag märke till att trots att byn inte var ansluten till elnätet utan förlitade sig på dieseldrivna elgeneratorer, så fanns det givetvis Internet i byn och reklamskyltar för ett av Laos telecombolag. Och bland allt annat fann vi en för dagen obemannad vävstol som säkert var flitigt använd för att skapa såväl brukstextilier, som saker till försäljning till de turister som tar sig dit.

Undrar om det är hit vi skall?

Nja, det är inte till den byn vi skall, vi tar nästa.

Vi satsar på den restaurangen

Som sagt, varför balansera på stenarna när man kan vada i strömmen

De vuxna kör på för fullt och firar det nya året med hembränt, laolao, medan barnen tittar på

Ingen ström förutom från diselaggregaten, men internet det finns med ETL som leverantör

Och här gör man vardagliga bruksföremål såväl som turistprylar

och det görs mitt ibland oss

När vi reste oss och började vår promenad tillbaka glömde jag tyvärr vår kära Lonely Planet och vi fick leva utan en sådan bok i flera dagar, innan vi kunde hitta ett nytt exemplar. Under vår färd hemåt började solen sjunka lite lägre på himmelen, vilken gav nya färger åt bergen och risfälten.

 

Väl hemma konstaterade vi att Jonathan fortfarande inte var i bästa form, fann att de flesta restaurangköken redan hade stängt, samt att japanska turister längs backpacker-vägarna blir fler och fler, men att de har lite att lära i uppförande och språk innan de kan bli en naturlig del av detta kringflackande sällskap.

Solen börjar redan sänka sig och ljuset ändras

Vackert!

Vackra?

Den djärve unge utforskaren tar sig över vattendraget

Vackra höjder

Vacker bild över huvudorsaken till yngste sonens frånvaro under dagen

Mekongfloden är en av de största i världen och givetvis är de engagerade länderna inte helt överens om hur resurserna i floden skall fördelas. De är inte ens överens om vad de kommit överens om. Men vattnet rinner ännu ända från Tibet ner till deltat i Vietnam och vi hoppas att vattnet får fortsätta med det länge än.

 

 

Vi kom fram till Mekongfloden i staden Nong Khiaw med hjälp av lift från vår värdshusvärd och deras Toyota pickup. Vi konstaterade att stadens ATM (bankomat) var under reparation och tog en öl och ställde oss sedan i kön för transport uppför floden mot vår resmål för nyår, den lilla byn Muang Ngoi Neua.

I kö till båten med tillhörigheter som t ex cyklar.

Och vid det bortre brofästet låg såväl den trasiga ATM-maskinen som vårt  senaste vattenhål.

Båtarna fylldes en och en i en ordning som vi inte kunde förutse och bäst var att lungt vänta på sin tur men vara noga med att hamna i samma båt som sitt bagage.

och så bar det iväg!

Denna del av Mekongfloden är farbar stora delar av året men de forsar som vi tog oss upp igenom skulle jag inte vilja passera med båt under högvattensäsong. Turistbåtarna tar folk ända upp till gränsen mot Vietnam i norr och jag misstänker att paret med cyklar ombord skulle ta sig dit. Vår ursprungliga plan var att åka norrut här för att sedan åka söderut ända till staden Luang Prabang. Eftersom laotierna byggt en damm över floden fick vi lägga om planerna. Det visade sig sedan att dammen inte var färdig och vi fick se den från bussen när vi for förbi via landsväg några dagar senare.

 

Allt forslas på floden, något annat sätt att transportera saker och personer finns helt enkelt inte. Detta är väglöst land.

 

De inhemska båtarna är långa och smala och klarar hyfsat grunt vatten men inte de elaka stenarna som sticker upp här och var. Dock vill jag inte vara med om att få motorstopp med en sådan farkost i någon av forsarna för då ställer sig båten tvärs i vattnet. Turisterna färdas nerför floden i kanoter av olika slag som sedan körs upp lastade på båtar på ett sätt som myndigheter i Sverige skulle ha åsikter kring.

 

Forsarna var oftast värre än så här

Turister på Mekong.

Laotier på Mekong

Under timmen på båten hann man prata lite med ett par resenärer. Killen i blått på bilden är ifrån USA. En holländare bredvid mig tyckte det var ytterst udda att amerikanen inte hade körkort. Han förklarade att om man bott hela sitt liv på Manhattan så var ett månadskort på New York Transportation det enda man behövde.

 

Kvinnan i blått är multieuropé. Hon kom från Belgien och hade med sig sin sexårige son. Deras gemensamma språk var franska. När bilden tas sitter grabben längst fram i båten med ett äldre tysk par som de stött på i kön till båten. Där talade grabben tyska så det stod vilda till, som man pratar tyska, högt och ljudligt. Det visade sig att kvinnan var australiensisk medborgare och på väg dit för att bosätta sig där. Lite udda att det engelska språket definitivt inte var hennes bästa gren.

 

Vi for en timme uppför floden och klev iland. Vi mötte vår nye värdshusvärd redan på bryggan. Han var inte svår att identifiera eftersom han heter Gabriel och är från Värmland. Dock kom han inte ihåg att han skulle få gäster från Sverige så när vi tilltalade honom på svenska blev han något överraskad, men fann sig omedelbart och ledde vägen fram till våra bungalows som låg utmed floden. Inte många stjärnor där inte men vi var medvetna om standarden och hade avstått från Gabriels lite finare hotell inne i byn.

 

Trappan upp till byn Muang Ngoi Neua.

Hade detta varit ett vykort hade vi satt ett kryss vid bungalowsen längst till vänster. Här bodde vi!

Killen i röd stjorta till höger heter Gabriel och är från Värmland och driver restaurang och hotell med sin laotiska familj.

Efter att vi installerat oss tog vi en liten promenad genom byn. Något annat än små promenader går det inte att ta i denna lilla by som helt lever på backpackers som tar sig dit. Vi fann en lugn vrå på restaurangen Riverside som hängde ut över floden. Efter lunch vilade vi oss i form för nyårsfirande.

 

Huvudgatan i Muang Ngoi Neua, ja den enda gatan där.

Men vi hittade en stig mellan husen neråt floden.

och där fann vi ett behagligt tempo och varvade ner.

Under skratt och tjo och tjim togs fotot som skickades med nyårshälsningar till hemlandet.

Det visade sig att vi kom ut lite sent och de flesta köken hade redan stängt för kvällen. Längst ner på gatan fann vi till slut en öppen restaurang och vi fyra tillsammans med två thailändska tjejer och en thailändsk kille, som inte kände varandra, satte oss runt samma bord. Vår lilla grupp utvecklades sedan under kvällen till ett strålande internationellt kalas med folk från massor av länder.

En engelsman, en fransyska en thailändska och en thailändsk tomte som bockar

Två medelålders svenskar

Två yngre svenskar och en thailändare

Att planera allt i detalj på en fyra veckors resa går inte och även om vi tagit oss genom Yunnan utan mankemang, så var det nog främst Erics förtjänst. Nu väntade nya upplevelser på nya vägar i ett annat land, med lite mindre ordning och reda jämfört med Kina, även om Laos också är en kommunistisk diktatur.

På årets näst sista dag gick jag upp tidigt för att tillsammans med Eric fixa våra bussbiljetter för vår resa vidare in i Laos. Vi köpte biljetterna och fick reda på att bussen skulle lämna Mohan först klockan 09.00. Det gav oss tid att äta frukost och växla lite laotiska kip från en av de många valutahajarna som rörde sig kring busstationen. De var alla laotier och vi blev bara lite klädsamt lurade.

 

Till vår stora förvåning visade sig bussen vara en sovbuss. De flesta passagerarna var på väg från Kunming i Kina till Vientiane i Laos. Några möjligheter att göra om bussens liggplatser till sittplatser fanns inte. Så vi fick göra oss hemmastadda bäst vi kunde. Vi vinkade farväl till Eric och bussen rullade mot gränsen.

 

Jaha, och hur skall vi ordna till detta?

Under tiden vi väntade vid gränsen för att rulla ut ur Kina och in i Laos fick vi chansen att vinka av Eric en gång till eftersom han dök upp med diverse persedlar som vi glömt i bilen. Sedan vi checkat ut ur Kina och checkat in i Laos blev vi stående vid den laotiska tullen. Efter någon timma fick vi plötsligt åka iväg utan att tullen gjort någon visitation över huvudtaget. Lite ordning, men ingen reda.

 

Monumental gränspassage! Allt blir lite bättre med bladguld och har man inget annat så blir imagen viktig.

Färden genom norra Laos går genom ett vackert och dramatiskt landskap med höga berg och djupa dalar. Men det har man svårt att se från liggande position och färden i dessa trånga liggplatser blir lite jobbig.

 

Reste man sig upp så kunda man se ut om det inte låg folk och packning ivägen.

Inte ens alla asiater kunde sträcka ut sig i liggbussen, framförallt inte med all packning i bingen.

har man inget annat att göra så fotar man sina fötter.

Ungdommarna snett över som räddade Catharinas dag. De var från Finland och hade med sig finländsk lakrits.

I Muang Xai skall vi byta buss. Då visar det sig att vår buss endast går en gång om dagen, kl 09.00 på morgonen, och från en annan busstation på andra sidan staden. En både filosofiskt engagerande och språkligt intressant diskussion utbryter mellan vår busschaufför, Christoffer, Catharina och undertecknad. Samtalet förs omväxlande på kinesiska och engelska eftersom chauffören talar avsevärt bättre engelska än de flesta kineser, men mycket filtreras genom Christoffers kunskaper i kinesiska. Chansen för missförstånd är stor, men eftersom alla deltagarna har en positiv grundinställning för att hitta en lösning på problemen, så går det alldeles utmärkt.

 

Chauffören föreslår att vi åker med till en T-korsning som finns utsatt på vår karta. Det är mer än halvvägs till vårt nästa mål Nong Khiaw, där vi skall ta båt upp längs Mekongfloden. Han vill släppa av oss där. Vi undrar lite, eftersom det inte finns någon ort markerad på kartan vid T-korsningen. Men det tycker chauffören inte är något problem, där finns flera hus säger han. Så vi chansar och kliver ombord igen och intar åter våra liggplatser.

 

Efter tre timmar på skumpiga laotiska vägar kliver vi av i en T-korsning som har en by kring sig. Bussen rullar vidare och vi ser oss omkring. Inga uppenbara transporter, ingen som pratar engelska och snart är det mörkt. Vi placerar packning och Jonathan i ett gathörn och jag ger mig ut och försöker hitta någon med en SUV som kan ta oss de sista milen. Det går sådär. Dock kommer jag på att kinesiska är ett klart mer gångbart språk än engelska på denna plats.

 

Inte mycket att se uppåt gatan.

Och inte mycket mer att skåda neråt gatan

Trött ung man vaktar bagage

Lite får man ställa iordning när fyra turister dyker upp och lagrar sin packning utanför butiken.

Det passerade fordon lämpliga för transport men alla skulle åt fel håll.

Så i skymningen försvinner Christoffer och Catharina iväg medan jag och Jonathan passar väskor och lite planlöst stoppar tuctucs och andra fordon som ser ut att åka vår väg. Vår långe tolk återkommer i den allt mer tilltagande skymningen med ett nöjt leende på läpparna. Med hjälp av sina språkkunskaper har han ordnat rum för natten, mat på hotellägarens restaurang samt transport dagen efter i deras Toyota pickup. Nu är allt bra igen och pusselbitarna faller på plats vid en vägkorsning i norra Laos i en by som visar sig heta Pak Mong.

 

Rapport från ett tvättställ i Laos

Så sänkte sig skymningen över Pak Mong men inte över vår fortsatta resa

Efter frukost packar vi in oss i bilen med ägarens man som chaufför. Vi får även två thailändskor med på flaket. Medan vi packar försöker jag kommunicera med fyra stycken japaner som bott på vårt hotell och som reser på tre moderna motorcyklar och med mycket gadgets och prylar. Bland annat gillar jag deras campingkök. De kan inte ett enda ord engelska! Fascinerande, och de har hjälmar med sig men de använder dem inte. Hjälmarna hänger som lite blingbling på deras packning.

 

Vår chaufförs dotter skall bara åka med pappa på den lilla resan. Hon sitter utan bilbälte mellan mig och honom. Jag är givetvis förfärad men chansar på god min i elakt spel och nöjer mig med att våra cyklande tyska vänner från kvällen innan, har hjälmar på sig när vi far förbi dem. Det finns folk man kan lite på vad det gäller trafiksäkerhet.

Och så var vi åter tillbaka på vår ursprungliga resplan.

Ajabaja, barn utan bälte och bälteskudde. Hur överlever de?

Ordentliga tyska cyklister

Våra thailänska lifterskor på flaket.

Och så var vi framme i Nong Khiaw och ikapp vår ursprungliga resplan.

…Julafton. Vi cyklar hemåt längs med sjön. Små byar susar förbi och till och med morsan håller gott tempo. Solen skiner och världen är säll. Jag stannar mitt i en av byarna och tar upp kartan för att planera hemrutten lite närmare. De andra tre cyklar förbi men jag är bekvämt övertygad om att jag kan cykla ikapp dem alla dar i veckan. Fast det är något som känns… fel. I magtrakten. Det suger liksom till och… Åh helvete. Nejnejnejnej. Gud i himlen och alla hans änglar nu jävlar är det skarpt läge!

Det här med att åka på solsemester några latituder längre norrut än vanligt asså… Massor av sol får man ju, så på så sätt så är ju kontraktet infriat. Nä man ska banne mig inte klaga – men tvi vale vad kallt det är! Dali ligger för övrigt norr om Kunming. Där fick jag för att jag inte höll mig vaken under geografin på högstadiet.

Dali med omnejd är lite som ett kinesiskt alperna. Gamla som nya byggnader byggs efter samma vackra Bai-arkitektoniska snitt, med bedövande vackra berg och en aquamarin sjö som fond. Den gamla ringmuren, med den tillika gamla stan innanför, är huvudattraktionen, men den är lite mer av ett kinesiskt High Chaparall.

Turistnäringen blomstrar och kommers är a och o längs med huvudgatan. Faktum är att det verkar vara hela poängen med den. Shoppa loss! Vi har allt från gigantiska kristallsallader till gimpsuits i rött läder! Det enda som bröt mot konsumtionshetsen var två levande statyer som utmärkte sig mot sina kollegor världen över i att de inte ens försökte stå stilla.

Shopping, shopping, men vi tar inte så aktiv del. Vi är inte målgruppen. 95% av turisterna är kineser, varför bry sig om några enstaka västerlänningar.

Vackra berg över vackra tak från en vacker ringmur med snygg förgrund(?).

Och om man tittar noga ser man att Dali gärna vill att detaljerna skall vara riktiga, ända ner till fönsterluckorna.

Och vackert är det också.

Även takteglet skall vara rätt även om detta ser lite vildvuxet ut.

Turistfälla nummer 1 i Dali, De Tre Pagoderna

Ja ja, vi gick dit via turistentrén.

Tunga branta steg skall turisterna ta innan de når fram.

Och så ställer vi upp för bra bild.

Och i fjärran, hitom berget, ligger sjön. Sedan gick vi hem, pagoder har vi sett förut.

Tur då att sidogatorna är pittoreska och sävliga. Där kan en till och med råka trilla in på ett hipstercafé med landets kanske bästa kaffe och enastående cheesecake, om en har tur.

Bästa kaffet i Kina! Och en kaka därtill.

Peru eller Kina? Turistfälla modell mindre men de bilderna hade vi redan från visstelsen i Cusco/Peru.

Alla deltar inte i konsumtionshetsen. En pilsner kanske.

Och sälj allt som går att återvinna

Vårt hotell tål att nämnas. Bra läge, trevlig personal och volymösa rum med stengolv, utan nån form av uppvärmning överhuvudtaget. Förutom sängvärmare då. Att gå upp på morgonen var att omfamnas av universums kalla likgiltighet, mer påtaglig än någonsin tidigare.

Kanske kan man förstå att hotelvärden trodde att Catharina var 30 år gammal

Kallt var det här! Mössa på och kraftiga skor, inget läge för tofflor på det stengolvet.

Inget formidabelt lås till vårt rum men funktionellt.

Och så kunde man kika ut ur vårt rum mot gården. I solstolen blev det riktigt skönt till slut.

Dag två, efter den obligatoriska omfamningen av universums kalla likgiltighet, beslöt vi att lyda ett råd vi fått från en familj Australiensare. Det är ett rättesnöre här i livet, att tillvaron blir mycket intressantare om man gör allt som Australiensare säger åt en att göra.

Så vi hyrde cyklar.

Två mil enkel väg längs med Erhaisjön (Öronsjönsjön) till staden Xizhou var det som gällde, vilket kan tyckas dumdristigt när 75 procent av sällskapet består av två femtitalister och en sjuklig 90-talist. Vi låter oss dock sällan ruckas i våra övertygelser bara för att de råkar vara vettvilliga och i slutändan så tillryggalade vi över 4 mil med knappt en enda incident.

Ingen vidare kvalitet på cyklarna. Vi fick gå tillbaka och byta två efter några hundra meters färd.

Coola cats på cykel utmed Erhaisjön (Öronsjönsjön)

Lägg märke till lyktstolparna vars lampor laddas av både vindsnurror och solpaneler. Och titta på kollonilotterna vid sidan av vägen. Alla odlade sina egna grönsaker, inga kollektiv här inte.

Erhaisjön (Öronsjönsjön) är en vacker sjö, men tyvärr visade den tydliga tecken på övergödning och den gröna sörjan utmed stränder var sorglig att se.

Xizhou visade sig vara ett ytterst behagligt litet ställe. Vackra byggnader, skön stämning och god mat gjorde att vi bittert sörjde att vi blott hade knappa två timmar att spendera innan vi var tvungna att trampa hemåt igen. Det var liksom ett sånt där ställe som går raka vägen in i hjärtat utan att passera gå. Vi visste knappt varför, eller vad, men vi ville ha mer! Hörsamma oss! Om ni har vägarna förbi, spendera minst en natt i Xizhou.

 

Xizhous gatumiljö var långt ifrån Dalis kommershets.

Och på torget i Xizhou fanns inga bilar.

Den äldre generationen solar sig i julaftonens glans.

Torgets mittpunkt betyder säkert något men vi vet inte vad.

Hej Tomtegubbar!

Så tar tomtarna sats för de två milen tillbaka från Xizhou till Dali.

…Shit fan helvete! Jag faller ihop på gatan och ber desperat ett par tjejer som går förbi om hjälp. De fnittrar och fortsätter gå. Ingen toalett i sikte. Jag reser mig och leder cykeln mot en gränd. Det svartnar för ögonen, hela världen snurrar. Jag anar att jag kommit undan från allmänheten och trafiken. Ser vagt en hög av något. En hög av gödsel! Frälsning!
Jag sliter av mig alla obstruktioner och lägger all min fokus på att bygga på den saliga gödselhögen. En äldre herre går förbi men verkar föga brydd. För någon som genomlevt kulturrevolutionen så är nog en gigantisk laowai i ens gödselstack inte så traumatiskt.
Hursomhelst så sinar så småningom källan till mitt obehag. Nästa problem: Jag är marinerad i avträde och har inget papper. Jag rafsar åt mig min väska och gör en håglös inventering. …och blir alldeles mållös. Jag ser en manifestation av ödets nyckfulla välvillighet – poetisk rättvisa förkroppsligad.

Likt tvenne ark av renaste bladguld: Två fakturor från CSN.

God Jul.

Natten till vår resa till Kunming så föll temperaturen från ca 10 grader, till 1 grad. Vårens stad, jo man tackar ja.

Kunming är en nätt liten kinesisk stad på omkring 6 miljoner invånare. Förr i tiden ett perifert bakvatten dit ämbetsmän som gjort sig ovän med kejserligheten kunde finna sig förvisade. Nuförtiden anses staden ha Kinas behagligaste klimat, uthärdliga nivåer av föroreningar, samt en skönt tillbakalutad attityd.

Vi gick till Gröna Parken mitt i stan, dit Kunmingers flockar i mängder för att mata fiskmåsar och visa upp sig för varandra. Folklivet var på topp trots det kalla vädret, och jag och min nästan like långe bror lyckades äntligen attrahera en del blickar och utrop. Men bara en del.

För den som är lagd åt ett obönhörligt bekräftelsebehov så är Kinas cosmopola utveckling de senaste åren ytterst beklaglig. Borta är de förundrade utropen ”Aiya! Hen gao!” (Shit va lång!), de fnittrade ”shuai…” (snygg…), de påträngande (men ack så välkomna) fotograferingarna.  För den som överväger att resa till Kina i förhoppning att ta del av denna kavalkad av uppmärksamhet så är det för sent. Denna förlovade tid har flytt för att aldrig komma åter. Jag råder dig att söka dig annorstädes. Nordkorea ska vara fint så här års.

Oändligt med måsar som övervintrar i Kunmings parker

Och de långa européerna väckte ingen uppmärksamhet

Men uppmärksamhet fick sen samling kineser som brast ut i tämligen spontan dans till traditionell musik ur moderna högtalare.

Berövade på dessa stimuli så återstod bara att turista. Xishan i utkanten av Kunming nominerades och antogs via acklamation. En kulle uppå vilken Daoistmunkar, hängandes från fingertopparna, har huggit ut diverse tempel. Vi föll med ögonen vidöppna i ännu en turistfälla, och hade inte ont av det. Diverse avgudabilder, den ena kitschigare än den andra, avlöste varandra i templen som vi klättrade mellan, alldeles invid hisnande stup och en vidunderlig utsikt över Kunming. För den som är intresserad så är det dock de stora templen längre ner på kullen som står för den kulturella behållningen. Där kan en finna sjukt zenniga bambulundar invid behagligt förfallande tempelbyggnader – eller varför inte ett enormt tempelrum vars väggar från golv till tak är täckta av diverse humanoider frysta i en bisarr dans? I dunklet och rökelsedunsterna så var det det mer creepy än jag någonsin tidigare haft privilegiet att uppleva.

Tätt tillsammans på väg upp för berget

Utsikt över Kunming, hem för cirka 7 miljoner  personer

Genom diset ser man Kunming även om man kan tro att kylan gjort väggen till is

I smala gångar längs bergväggen med avsaknad av svenska säkerhetsanordningar

Alla passager var inte säkra för fullängdsmän

Och brant var det! Men på de flesta ställen som inte ingick i vandringsleden, som i detta tempel, var vi i princip ensamma.

Mardrömsgenererande gestalter

Senare, på nattåget till Dali, så tackade Hägglinarna mig för min tjänstgöring, lagom till att jag kollapsade av utmattning. Att valla mig själv och de andra tre Mittens rike runt med bara min oändligt begränsade kinesiska till hjälp är stundtals som att valla katter och samtidigt recitera Ibsen baklänges. Det är en pina att få taxichaufförerna att åka dit vi vill – det är förunderligt avigt att lära familjen att äta kinesisk frukost – och det är helt underbart roligt att prata kinesiska på plats i Kina igen.

En uppskattande skål för vår ovärderlige tolk!

För ungefär 27 år sedan så var Anders- och Catharina Hägglin i färd med att planera en resa till Kina. Långt gångna i planeringen blev de dock bryskt avbrutna av undertecknad, då det uppdagades att Catharina hade blivit gravid. Vilken erbarmlig olycka! En så pass krävande resa kunde inte begås i känsligt tillstånd – och ett av resmålen, Tibet, var dessutom känt för att ha en fosterdödande läggning. Vad göra?

Det är inte utan en viss förundran som jag funderar på hur jag i mina första famlande minuter av existens tävlade om varat med en episk resa till Mittens Rike. En kan tycka att det är väl mycket att begära av ett par veckor gammalt embryo, även ett så pass exceptionellt embryo som mitt. Hursomhelst så blir historien ironisk när jag 20 år senare sätter fot i Kina, med päronen i tryggt förvar hemma i Moder Swea. Denna förödmjukelse skulle kulminera i att jag och systra mi skadeglatt ringde dem. Från Kinesiska muren. Mitt i natten.

 

Det var därför med viss lättnad som jag häromdagen släpade upp mor och far på Mutianyu, samma sektion av muren som jag och syrran betvingade för sju år sedan. Efter ett par timmar på denna pyramidala turistfälla av vidunderliga vyer och välgörande gymnastik ansåg jag att alla mina forna synder var sonade – mitt livsinledande semestersabbande inkluderat.
Väl mörade av murens legio upp- och nerförsbackar, knäckte vi varsin öl och förklarade resan inledd.

Vid den där muren till slut!

Murens höjdskillnader kräver sin man, men kan med nöje även avnjutas av en kvinna

Belöning!

Familjen Hägglin är alltså på resande fot igen! Denna gång kraftigt reducerad då 20% av oss, i form av min kära syster, valde att stanna hemmavid. Temat för denna gång är kommunistiska diktaturer. Vietnam bockade vi av för länge sen, så det är hög tid att se vad Folkreppubliken Kina samt Laos har att bjuda.

Vi startade starkt med två nätter i min forna hemstad Beijing. De säger att det inte går att besöka samma Beijing två gånger. Att den oerhörda utvecklingstakten ger staden ett nytt ansikte vart och vartannat år. Jag befarade att jag skulle landa i en smogkvävd dystopi som hämtad direkt ur Blade Runner.

Döm om min förvåning när jag möttes av strålande solsken från en klarblå himmel, med ringa en avgaspartikel i syne. På ett friskt blåsigt Himmelska Fridens Torg fäste vi oss vid en jäktad, och i ärlighetens namn rätt så kass, guide. Han drog oss i sporrsträck genom Den Förbjudna Staden, vilket iofs inte störde mig nämnvärt. DFS må vara förunderligt och hisnande i sin skala, men kräver en livlig fantasi, samt att en är någorlunda insatt i kinesisk historia för att verkligen uppskattas. Upplevelsen tenderar annars att bli enahanda och något klaustrofobisk.

Vi sprängde ut på gatan på andra sidan staden, rakt ombord på en buss med okänd destination. Vår guide föreföll en smula besvärad av djupare frågor och svarade blott korthugget. Mina försök till kinesiska var det heller inte mycket med.

Plötsligt satt vi i ett ”Government cultural organic tea-house” och tittade på en behaglig och väldoftande teceremoni, specialiserad på att suga pengar ur turister likt hur ett myrlejon suger innanmätet ur olycksaliga myror. Jetlaggade och blåögda bortom all rim och reson lät vi oss gladeligen ryckas med.

Och jag kan se ända till Mariannelund, utbrast Christoffer

Och hur gjorde man detta? Alla på en gång

Och kallt är det trots solens sken i Solens rike

Utöver Muren och DFS så hann vi inte med mycket mer än att spatsera runt i hutongerna, med en avstickare till shoppingavenyn Wangfujing för att äta skorpioner. Utmattade och frusna in i själva själen så fann vi det nödvändigt att ofta förkovra oss (ta tupplurar) på hotellet.
För er som lever i ovisshet, tillåt mig att upplysa eder: Det finns ingen kallare plats än Beijing på vintern. Sex minusgrader låter kanske inte som mycket, men 28 minusgrader i en skidbacke kommer inte ens i närheten. Vinden ålar sig in och under alla lager och suger musten ur dig. Inomhus är det knappt bättre. Isolering och dubbelglas är okända koncept!

Desperata efter värme kastade vi oss in på en godtycklig pub djupt inne i hutongerna. Det visade sig vara en liten kinesisk slice av hipster heaven med ca hundra olika inhemska craft beers att tillgå. Så vi värmde upp oss inifrån med varsin Monket King IPA och drömde om att resa till vidare till Kunming, den eviga vårens stad.

Trångt var det här!