Min blogg

Det är några år sedan nu som flera av er under samvaro med mig och hustrun, öl och tilltugg, fick titta på ett inspelat framförande av Odd Engström som hette ”Det är färdigt nu”, och som handlade om vår föränderliga tid i digitaliseringens barndom.

 

Som en bild beskrev han hur industrialiseringen av Sverige lett till stora omvandlingar. Åttio procent av oss var sysselsatta inom jordbruket under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, vilket så småningom blev åtta procent som producerade avsevärt mer mat än sina föregångare. Men vad hände med de övriga? Jo de flesta blev industriarbetare, men inte alla.

 

Några envisa män, främst män skall jag säga, stannade på kyrkbacken och samtalade med sina likasinnade om att det där nya, det var nog inget bra. Och där stod de och sa samma sak vecka efter vecka, tills de alla hade dött ut. De hade inga megafoner att ropa i. De hade inget Twitter eller Facebook.

 

Nu står de där på kyrkbacken igen. Främst män, som alla har det gemensamt att de är rädda för det som händer och de förstår inte varför just de skall drabbas, de har ju bara gjort det som förväntats av dem. Samma sak igen och historien upprepar sig. Förändring skapar antingen rädsla eller möjligheter.

 

Skillnaden är att männen på kyrkbacken idag blir uppmärksammade av personer som Jimmie Åkesson och Marine Le Pen. Jag tror att många av männen där utanför kyrkan, vet att både Jimmie och Marine ljuger i det mesta de säger, men männen bryr sig inte om det. De bryr sig om att ha någon som talar för dem, oavsett vad talarna säger.

 

George Orwell skrev en omtalad recension av Hitlers ”Mein Kampf”. Orwell beskrev hur skickligt Hitler framställde sig själv som offer och hur hans överdrifter gjorde honom till kämpen mot alla inre och yttre fiender. Men Orwell skrev också att man inte skulle förringa honom, för Hitler menar det han säger.

 

Ingen kan argumentera med SDs anhängare för att omvända dem. De vet att alla som säger något annat än det som Jimmie säger är lögnare. Demokratiseringen av vårt medialandskap gjorde tidningarnas redaktörernas makt mindre och bloggarnas större, men den gav oss också Avpixlat istället. All frihet har ett pris och minst en baksida.

 

Misstron från männen på kyrkbacken mot oss andra är stor. De som förlorat eller riskerar att förlora sina jobb på grund av en globaliseringen som de inte förstår och som Jimmie och Marine lovar att stoppa. Vi som dessutom skrattar åt dem och kallar dem för rasister. I årets motionsflod i riksdagen skrattar vi åt SDs motion om att alla svenskar skall få en egen häst och att utländska turister måste ha svenskt körkort för att köra i Sverige.

 

Det är i tider som dessa som man måste stå upp och avstå från frestelsen att göra olönsamma industrier till arbetsmarknadsåtgärder. Det är nu som man inte skall samarbeta eller tro att man kan samarbeta med populisterna, för det kostar när de mörka kraven hamnar på bordet. Det är i dag som hoten från alla SDs nättroll mot de som kritiserar partiet eller gör något som inte faller nätbusarna i smaken, måste föras fram i ljuset. För som ni alla vet så tål trollen inte ljus.

 

Samtidigt måste vi lyssna på, faktiskt omfamna de som röstar på och lyssnar på populisterna. De som står där och tjurar på kyrkbacken och minsann vet, både hur och varför. Populisterna existerar för att det finns ett behov av dem, på grund av oron bland männen på kyrkbacken,  som ingen vill ta på allvar.

 

”Förfalskare finns, för att det finns riktigt guld”

 

Så vad gör vi åt det, jo vi tar en pilsner, en fredagspilsner på John Scott’s på Linnégatan 38.

Det framförs väldigt många sanningar just nu av politiker och förståsigpåare. Och det verkar faktiskt som om det rör sig om nästan lika många lögner från samma kategorier. Men hur sanningsenliga är sanningarna och hur lögnaktiga är lögnerna?

 

Våra uttolkare av mycket av det som vi utsätts för, nämligen journalisterna, lyckas inte alltid med sitt jobb och ibland publiceras sålunda lögner, som vore de sanningar. Eller det blir i alla fall rejält felaktiga slutsatser som dras och publiceras.

 

Ett bra exempel är det reportage som SVT hade i våras och som dömde ut 174 svenska badplatser som hälsofarliga. En professor på Chalmers i ”Miljösystem och risk” satte fyra teknologer att granska SVTs reportage. De fann att om man bara gjorde det lilla att läsa och förstå texten i den rapport som inslaget baserades på, så fattade man snabbt att 124 av badplatserna inte alls hade någon miljöstörning, men att bad vid 50 av dem skulle kunna medföra hälsorisker.

 

Dessutom är det så att fluor i tandkräm inte är farligt och att fluor i tandkräm är mycket bra för våra barns och ungdomars tänder! Oavsett vad ni kan läsa på lustifika ställen på nätet och oavsett vad vissa politiker och debattörer för fram.

 

Här och där torgförs också sanningar om hur IS uppstod och vilka som egentligen stod bakom den osannolikt snabba utvecklingen av organisationen. Donald Trump har sagt att IS skapades av Hillary Clinton och Obama. Det är inte sant. Men man kan säga att IS oavsiktligt skapades av George W Bush. IS är den gamla Irakiska armen. Amerikanarna slängde ut alla som hade med Saddam att göra, så de blev utan jobb. Det fanns alltså en fullt utrustad, utbildad och fungerande armé att tillgå. Tillsammans med de traditionella motsättningarna mellan sunni och shia, så hade man plötsligt en militär organisation till sitt förfogande.

 

Flera av er undrar säkert varför det finns människor av kvinnor födda, som kan tänka sig att rösta på Donald Trump. Det är inte så konstigt alls. Det finns faktiskt kvinnor som vill rösta på Trump och även afroamerikanska män och manliga latinos.

 

På den amerikanska bakgården är det inte så vackert. Det handlar mycket om våld inom familjen, alkohol och gevär. Där frodas Trumps sanningar bland slagsmål, ett allmänt inferno och polisutryckningar. Allt kryddat med nedlagda industrier och arbetslösa personer. Här finns det fortfarande bilar, stora tv-apparater, bostäder och snabbmat, men det finns inget ljus i tunneln eller hopp om en bättre framtid.

 

Så länge som afroamerikanerna, mexikanerna och konstiga muslimska invandrare stod lägre i kurs, hade de vita amerikanerna anledning att sträcka på sig. Så är det inte längre. Men den största och mest hotfulla gruppen nämns bara i omskrivningar. På sextiotalet var det mindre än 10% av alla collegestudenter som var kvinnor. Idag är de i majoritet och de är framgångsrika. Detta är den största motsättningen och anledningen till hatet mot Hillary Clinton. Män som hatar kvinnor! Trump vet hur man spelar det spelet och han gör det bra.

 

Där har ni en bild av varför en vit intellektuell kvinna är mer hatad i USA än en svart, snart före detta president och hur en kvinnoföraktande pajas kan bli Förenta staternas näste president.

 

Så vad gör vi åt det? Vi blir traditionella traditionalister och tar en pilsner, en fredagspilsner.

Vem är du och varför och vad betyder det för din egen och andras uppfattning om dig? Och vem vet om det och hur kan den som så önskar ta reda på detta?

 

Jag är till exempel göteborgare. Det finns registrerat hos skatteverket och i mitt pass är min födelseförsamling Annedal angiven. (Jag flyttade till Hisingen sex månader gammal!). Denna kategorisering medför att många personer har en mängd välgrundade förutfattade meningar om mig, samt några fördomar. Detta kan understundom göra min tillvaro lite mer komplicerad och påfrestande jämfört med om dessa generella uppfattningar om mig inte fanns.

 

Personer från andra delar av Sverige som inte har någon annan erfarenhet av göteborgare än de historier de hört berättas, tycker saker om mig. Sålunda förutsetts jag tala på ett visst sätt samt ha en dialekt som inbjuder till skratt. ”Detta är Veiron i ottan, vem är det jag tjötar med?”. Jag skall dessutom känna ett stort mindervärdeskomplex gentemot Stockholm och hela 08-området. ”Alltså lillebror, sluta klaga nu och inse att Sveriges centrum är Stureplan och snacka inte igen förrän ni har en tunnelbana”. Och så skall jag vara sysselsatt inom industriproduktion och klä mig i en smutsig overall.

 

”You are way ahead of me”. (citatet är från Tom Lehrer: An Evening (Wasted) With Tom Lehrer .

 

Skall vi alltså registrera och torgföra ursprung och etnicitet vid sexualbrott av typ våldtäkt och sexuellt ofredande?

 

Det bara vi måste, är en uppfattning. Det kan vi inte göra, säger vissa, det är olagligt. Det skall vi inte göra för det stigmatiserar redan utsatta grupper, tycker andra.

 

Frågan är vad detta har att göra med Donsöbor och deras etnicitet och kunskap i att köra bil.

 

Man kan visst registrera både det ena och det andra. Det gör till exempel Trafikverket. De registrerar kön, ålder samt om man är utrikesfödd eller har utrikesfödda föräldrar. Utifrån den statistiken kan man utläsa att manliga bilförare från Nordafrika och Mellanöstern är starkt överrepresenterade i trafikolyckor, samt att personer från Iran har en körstil som speglar en helt annan syn på risker i trafiken.

 

Detta säger ingenting om den enskilde individen eftersom statistik inte gäller på individnivå. (Det vet jag eftersom jag är chalmerist, en annan etnisk grupp). Dock kan kunskap om mönster på gruppnivå användas för att hantera problem som finns. Man kan utifrån dessa mönster rikta utbildningsinsatser mot de grupper som bäst behöver dem. I detta fall unga män, som ni alla vet står för de värsta avarterna inom trafiken. (När skall vi börja registrera medelålders män med keps).

 

Vad det gäller Donsö så hade vi där en allvarlig olycka härom dagen då två golfbilar kolliderade och en person fick föras till sjukhus med båt!

 

En tankeväckande omständighet rörande att registrera etnicitet på förövare av sexualbrott är att antalet anmälda brott av denna art gått ner kraftigt i Sverige! Under 2015 sjönk antalet anmälda brott till den lägsta nivån sedan massinvandringen började 2010, den låg under 2015 på samma nivå som 2008. Detta gäller såväl våldtäkter som sexuella ofredanden! Dock säger inte statistiken något om antalet löpsedlar hos Expressen och Aftonbladet eller mängden inlägg på Avpixlat.

 

Så vad gör vi åt det?

 

Vi tar en fredagspilsner, eftersom alkoholintag är det främsta verktyget för att förvärra statistiken vad det gäller alla typer av sexualbrott.

Oj då, hur kunde det bli såhär, undrade de yrvaket inom Miljöpartiet, en utebliven handskakning och en middag med fascister senare.

 

Tyvärr är det inte så enkelt, utan lite komplicerat. Svaret stavas etnicitet och är en företeelse som redan Gustav Vasa jobbade med att utrota genom att skapa den starka och fungerande centralstaten i Sverige. Vi blev svenskar istället för götar, svear, folkungar, osv.

 

Förutom att vi beundrar Zlatan Ibrahimović, så har vi det gemensamt att vi litar på den svenska staten. Det är ganska unikt. Fråga en grek vad han tycker om den grekiska staten, fråga en vit medelklassamerikan från mellanvästern om han uppskattar Washington och fråga medborgarna i princip alla afrikanska länder om deras relation till sin stat, och ni får ett förvånat uttryck till svar. Litar på, vilken planet är du ifrån?

 

Jag är ifrån Sverige och jag litar på Skatteverket. Att lita på sin skattemyndighet gör mig till en del av en minoritet i världen. Nästan alla som kommer hit som flyktingar kommer från ställen där man litar på något annat än staten. Man litar på sin klan, det vill säga på sin släkt. Där börjar problemen. I Sverige är det fult att antyda att klaner finns och att de betyder något här och i andra länder. När Carl Bildt sa att revolten i Libyen utgick från klanstrider gick MP, V och S i taket och beskyllde Bildt för en massa saker. Med facit i hand, så hade Bildt rätt.

 

I Sverige får man inte generalisera. Inte ens jag får generalisera, för då får jag skäll. Att beskriva en grupp människor som en klan är att generalisera här. För några år sedan utbröt ett stort slagsmål på en av gårdarna i Hjällbo. Så småningom kröp det fram att det var somalier som slagits. Alla åldrar och kön var inblandade. Det visade sig att slagsmålet hade startat i en sandlåda där två pojkar från olika klaner hade bråkat om hink och spade.

 

Vi klarar inte av att se bortom vår stat och identifierar därför inte etniciteten när den lugnt och sansat, till och med belevat, kliver in genom dörren. Det är först när etniciteten råkar snubbla på någon mattkant som vi ser den. Barnäktenskap, hälsningsritualer samt jämlikhet mellan könen, det är incidenter som avslöjar företrädarna som klivit in i våra sammanhang.

 

Jag tror att det bästa är att öppna ögonen och erkänna att klanstrukturerna finns och är något negativt som vi skall erbjuda vägar ur och då måste man få berätta att romer, somalier, kurder och albaner är exempel på grupper med mycket starka klanband sinsemellan.

 

När klanerna hamnar i gettoliknande bostadsområden blir saken inte bättre. Det försvårar för dem som vill lämna strukturerna och det förenklar kontrollen för dem som vill bevara desamma. Och när allt övergår i olagligheter och ungdomar kastar sten på polis och brandkår, då blir vi förnärmade och börjar lite generaliserande använda begreppet kultur, om det som sker. Det finns inget som är rätt i stenkastandet, men ursprunget finns i en nedärvd misstro mot överheten och antalet kronor i plånboken, kort sagt på spänningar i samhället.

 

Uppdrag Granskning letade efter brottslingar som hade samband med olika skatteparadis och fann de flesta förövarna på Östermalm och i Danderyd. När eliten i dessa enklaver smiter från miljarder i skatt så blir det ett stort samhällsproblem, bland annat därför att det underminerar förtroendet för staten. Och medborgarna i Danderyd och på Östermalm, de har större makt än dem i Husby och Biskopsgården. Det imponerar inte när de beskriver motbjudande företeelser på andra håll som kultur.

 

Vad gör vi åt det?

 

Vi tar en kulturellt traditionsenlig sommarfredagspilsner hos familjen Carlström.

”Du begriper inte detta för det är nytt och du är gammal”!

 

Jag vidhåller dock att Uber och Airbnb inte är några bra exempel på ny teknik som gör livet lättare att leva för de som skall tjäna pengar på detta, förutom de mångmiljadärer som äger de respektive företagen. Bara en procent av intäkterna från Airbnb i New York kommer från de som faktiskt delar lägenhet med uthyraren. De övriga är kommersiella aktörer som försöker sola sig i den falska glansen från det omhuldade begreppet ”Delningsekonomi”.

 

Uber och Airbnb är endast smarta mäklare som skär av intäkten från chaufförer och lägenhetsägare utan egen ansträngning. Det är inget nytt. Mycket av prostitutionen i Stockholm körs numer via Airbnb. Flera lägenhetsinnehavare har stämts i USA för att de haft dolda kameror som filmat besökarna. Inte många nyheter där inte. Och det senaste lär vara att man hyr ut sin toalett för nödiga. Avgiftsbelagda toaletter finns i de flesta städer.

 

När man är för gammal för att förstå, då missar man helt andra grejer.

 

Ni minns inte Isbolagen som körde ut is till alla isskåp hos livsmedelshandlare och även till privatpersoner. När kylskåp och frysboxar började introduceras levde de kvar i den gamla världen där de var Isbolag. Om de höjt blicken hade de kunnat se sig som transportbolag med ett fantastiskt nätverk av kunder. Men nej, de var Isbolag och de dog som Isbolag.

 

Eastman Kodak var världens största tillverkare av fotografisk film fram till slutet 2012. Trots ihärdiga försök lyckades de aldrig dumpa sin ryggsäck och ta sig in på den digitala markanden. Detta av företaget som en gång lanserade Kodak Instamatic med filmen i lätt utbytbara kassetter.

 

Facit gjorde inga försök alls att möta konkurrensen från japanska elektroniska räknare. De tittade på de små nya tingestarna och påpekade att de var dåliga och dessutom räknade fel. Så fel de räknade på Facit. Ursprungligen gjorde Original Odhner räknesnurrorna, innan verksamheten hamnade i Åtvidaberg och blev Facit och ett fotbollslag med Ralf Edström som frontfigur. Ralf har lämnat både Degerfors och Åtvidaberg bakom sig. Göteborg nästa?

 

Bra Böcker hann sammanställa, producera och sälja National Encyklopedin till en mängd svenska familjer innan det var för sent. Det vilar en magisk tyngd över ett sådant bokverk. En historisk tyngd som idag mäts bäst i kilo och meter istället för MB.

 

Våra tidningshus kämpar ihärdigt med sin dåliga ekonomi och med att få oss att dagligen ta emot en massa gjord av döda träd som man smetat ner med trycksvärta. Denna hög med papper skall vi sedan lagra i hemmet en tid innan vi med risk för ryggskador förpassar tidningarna till rätt återvinningskärl. Och Gud nåde den som inte sorterar pappret rätt!

 

I samma gränsland som vi finner taxibolag, mindre hotell och planerarna i Berlin, Barcelona och New York, (de tre världsstädernas omsättning på bostadsmarkanden är på väg mot noll eftersom de som äger lägenheterna inte lämnar dem när de flyttar), i det gränslandet finner vi det svenska musikerförbundet. Aktörer med egenintresse som förtvivlat vänder sig till styrande politiker för att rädda sin hotade verksamhet. ”Förbud”!

 

Det svenska musikerförbundet krävde en ”discoavgift” 1979 och en begränsning av diskoteken eftersom diskjockeyn med sina grammofoner och skivbackar ansågs stjäla dansmusikernas jobb. De tänkte nog inte i banor av Avicci och Swedish House Maffia.

 

Vi kräver bara att få ta oss en pilsner, en fredagspilsner.

Det är alltid intressant att få nya intryck och idéer om hur saker kanske hänger ihop. Att lyssna på personer som förmår uttrycka sig kring något intressant ämne. När sedan resonemangen ställer en hel del på huvudet så blir det ännu bättre, kanske. Eller tvärtom, beroende på övertygelse och förmåga och vilja att ta till sig något nytt.

 

Sålunda var jag på Mediadagarna i Göteborg. Där slinker man ibland in på seminarier för att man har tid mellan några bokade punkter och innehållet och kvaliteten varierar. Jag slank in på ett samtal om nättrollen och hur man som journalist, debattör och politiker skall förhålla sig till dem. Kanske ett intressant ämne, men det som lämnade intryck var företeelsen i sig, dess omfattning, vilka som drabbas och vilka ämnen som drar på sig mest hat.

 

Nättrollen blir något av den goda fienden. Ingen gillar dem och nästan alla till och med avskyr dem. Ungefär som att man tyckte illa om knarklangare på 80-talet. Det visar sig faktiskt att allt detta hat fanns förut också och hatarna fanns där tidigare , om än i mindre omfattning. Nu har de framförallt fått en ljudligare och effektivare megafon att ropa i.

 

Som ni kanske har fått klart för er så är kvinnor starkt överrepresenterade bland de som utsätts för dessa påhopp. Utan att ha på fötterna överhuvudtaget så tror jag att männen är minst lika överrepresenterade bland trollen. Detta baserar jag på det faktum att argumentationen från trollen alltid tycks hamna på en punkt mellan kvinnors ben, cirka 30 cm ovanför knäet.

 

Är ni familjära med begreppet P1-hatet? Tänkte väl det. En av de fyra damerna på scenen använde termen och den var helt naturlig för alla kvinnorna i panelen. P1? Hatet kommer alltså inte från lokalradion, DN-debatt eller Uppdrag granskning, nej från samtalsprogrammen i P1, där sitter trollen och lyssnar.

 

”Ibland får man tänka efter om man skall ställa upp i P1 och offra den kommande helgen på att hantera angrepp i telefon och inbox”, förklarade en av deltagarna.

 

Och då återstår alltså vilka ämnen som upprör mest, eller rättare sagt vilka ämnen drar till sig flest nättroll. Gissa då!

 

Fel!

 

De översta ämnena på listan är just nu vargfrågan, kostrekommendationer och Julian Assange. Det såg ni inte komma. Att män som vill döda djur hatar vargar för det gjorde pappa och farfar, det visste vi sedan tidigare, men att de med sådan frenesi skall beskriva sin brist på förstånd, det var en nyhet. Att säga till någon att det vederbörande anser om matvanor nog inte stämmer, väcker ytterst djupa känslor. Tydligen ibland avgrundsdjupa känslor som slår över och slår hål på såväl skallben som andra skålar. Att den lilla klicken fåntrattar som inte inser att Julien Assange är ett ryggradslöst kreatur hade tillgång till sådana volymer skit att spotta ut sig, var också en överraskning.

 

Men varifrån kommer det personliga hatet som företeelse? Vem har lärt barnen att hata så, så innerligt att de drar med sig beteendet upp i vuxen ålder?

 

En av panelens medlemmar vände sig till oss i publiken och gav en tankeställare.

 

”Handen på hjärtat. Hur uppträder vi hemma framför TVn? Hatar vi väderpresentatören inför våra barn så pass att de tar det till sig och tar med sig beteendet till skolan?”

 

Jag får i alla fall en fredagspilsner på fredag och det tycker jag inte illa om. Vad tycker du?

Någon måste berätta för Sverigedemokraterna att vi är invaderade. I samband med vår vistelse på Ishotellet under den gångna helgen, upplevde vi de kinesiska horderna, fullt i stil med mongolen Djingis Khan (fast utan hästar). Från Arlanda, till Kiruna och vidare till Jukkasjärvi rörde vi oss i dessa mängder. Och om detta visste vi inget!

 

Olusten uppstod redan på planet från Arlanda. Svenska var inte det dominerande språket på den flygningen. Inte nog med att både kaptenen ombord och chefspursern var norrmän (chefspursern var kvinnlig, är hon då norrman?), passagerarna pladdrade både på slaviska och asiatiska lingon (observera betoningen på det ordet), förutom de lättare identifierade västeuropeiska språken.

 

Taxiresan från Kiruna flygfält in till staden erbjöd en stunds lättnad och viss tröst i bedrövelsen. Endast en av de sju passagerarna behövde ta till engelska för att hantera koordinater och sedermera betalning.

 

De kinesiska horderna, som för övrigt i huvudsak består av japaner och koreaner, översvämmar hela Nordkalotten. De vill uppleva kombon av att frysa rumpan av sig samtidigt som de tar del av Aurora Borealis gröna gardiner i skyn, eller som vi kort och gott säger, norrsken. Dessa resenärers kunskaper om väder, vind och molnighet är inte stor, men det är deras besvikelse när molntäcket som sträcker sig över den norra halvan av Skandinavien, berövar dem på deras tänkta upplevelse. Trots vädret körs turisterna ut till observationsplatser bortanför staden ljus varje kväll, mot betalning.

 

Det vimlar tydligen av bröllopspar på smekmånad i området, men också av andra fertila och förhoppningsfyllda heterosexuella par. Någon service för homosexuella par och singlar såg vi ingen information om och vi tror inte heller att det ges någon sådan service, i alla fall inte inom ramarna för den kommunala svenska turistnäringen. Några illasinnade/skickliga marknadsförare har nämligen spridit ett rykte i Asien om att barn avlade under norrsken lyckas särdeles bra i livet. Ungefär lika sanningsenligt som ryktet om noshörningshorn och kroppsdelar från tigrar och deras påverkan på hälsan hos rika asiatiska män. Fast norrsken kan nog inte betraktas som utrotningshotat, ännu.

 

Slutligen måste vi också konstatera och torgföra att LKABs säkerhetstänk vid turistbesök i gruvan i Kiruna inte anpassats till den nya turistströmmen och därför missar sitt mål. De räknar in alla som tar sig ned i gruvan i turistbussen (med LKABs logga över hela ekipaget) och sedan kollar de så att antalet återlämnade vita hjälmar stämmer. Däremot lyser åtlydandet av guidens varliga antydningar om att gruppen skall samlas eller röra sig i någon specifik riktning, med sin frånvaro.

 

Vid inköpandet av biljett måste man medge att man behärskar svenska eller engelska, vilket givetvis alla gör. Att sedan en inte ringa del av de asiatiska turisterna inte förstår talad engelska, är en komplicerande faktor. När horden iklätt sig sina fina vita hjälmar och genast bröt ut i ett allmänt tagande av selfies, samt samma fenomen fast i grupp, då blev vår lilla guide något besvärad, innan hon resolut började vandra neråt gruvgången. Ingen turist kom dock bort under vår tur.

 

Det är kallt på Ishotellet, men det har sin fysikaliska förklaring om man tar materialet för såväl konstruktion som inredning i beaktande. Annars var det för mänskligheten i allmänhet mest intressanta under vår vistelse på Jukkasjärvi Icehotel, min och Catharinas ingående diskussion om huruvida det är idealiskt eller idiotiskt att resa med mig.

 

Som en konstnärligt och i is utsirad punkt på den diskussionen, tar vi en fredagspilsner.

Liemannen har gått hårt fram på senare tid. Myten om rock’n roll tog sin tribut och Ian ”Lemmy” Kilmister tystnade. David Bowie tystnar inte, men han har överraskat oss med ett nytt sound eller en ny karaktär, för sista gången. Alan Rickmans rollfigurer kommer att vevas om och om igen. Harry Potter fansen kommer alltid att prata om honom och alla vi andra kommer att få se ”Love Actually” varje jul i någon av alla TV-kanaler. Mitt personliga engagemang är kopplat till Alan Rickmans ovärderliga arbete med teaterpjäsen ”Mitt namn är Rachel Corrie”.

 

Men vad är det som händer när en person går från att vara en fysisk kropp till att bli minnen?

 

Lemmy levde myten om the rock’n roll hero med ”sex and drugs and rock’n roll”. Hans teatraliska förkärlek för gamla nazisymboler spädde på ryktet om den farlige, fast han aldrig kopplades samman med några politiska avarter. Och det kan knappast anses som politiskt korrekt av en engelsman att till låten ”Bomber” på scen, använda en replik av det tyska bombplanet Heinkel HE 111, en flygplanstyp som vräkte bomber över Storbritannien under kriget.

 

Givetvis ansågs han som allt annat än en svärmorsdröm, även om han enligt rykten var en ansenlig häradsbetäckare (fast han var basist). Under de sista åren av sitt liv behandlades han i pressen som något näpet enligt devisen ”live hard, die old”. Om han likt musikkollegor som Sid Vicious och Johnny Thunders, lämnat in i en tidig ålder, hade eftermälet blivit därefter. Nu står yngre journalister där och imponeras av den gamles förmåga att dra i sig en massa farliga substanser och ändå (kanske) kunna fälla damer på löpande band. Men minnet av Lemmy kommer att blekna fort, även om ”Ase of spades” hörs eka ur högtalare en tid.

 

Att vara skådespelare och associeras med endast en roll kan nog vara lite problematiskt. Alan Rickman är professor Serverus Snape för världens alla Harry Potter fans. Till exempel så slapp Harrison Ford att bli bara Han Solo med oss alla, tack vare Dr Henry Walton Jones, Jr, mer känd som ”Indiana”. Däremot kommer endast ett fåtal individer att peka ut Alan Rickman som Harry, direktör för en designbyrå som köper en present till sin flörtande nya sekreterare och därmed djupt sårar sin fru i filmen ”Love Actually”. Men alla kommer att komma ihåg filmen och många kommer att se den igen och igen och igen vid juletid.

 

Alan Rickman var en rakryggad människa med stark känsla för vad som är rätt och vad som är fel. Han agerade som redaktör och sammanställde ett material av Rachel Corries dagboksanteckningar, brev och mejl, till det som blev teaterpjäsen ”Mitt namn är Rachel Corrie” om Rachels tid och död i Rafah på Gazaremsan. Utan honom hade den pjäsen aldrig blivit av. För mig som enskild person är det något enastående stort, långt viktigare än enstaka rollfigurer. Och kanske kan bilden av Rachel Corrie med tiden visa sig vara viktigare än Harry Potters professor.

 

David Bowie!

 

Så oerhört elegant David Bowie orkestrerade sin egen död. Kvällen innan han dog satt jag och Catharina, ovetandes om det som komma skulle, och diskuterade Bowies storhet och hans inflytande i jämförelse med andra musiker. Det gör vi inte varje söndagskväll.

 

Bowie kommer att leva med oss i långa tider av skäl som stavas intresse, kvalitet och pengar. Kvaliteten på det David Bowie åstadkom är för stor för att negligeras och värdet av det är för stort för att inte utnyttjas, av dem som kontrollerar rättigheterna.

 

Individer dör, men människorna lever så länge någon minns dem.

 

Så låt oss minnas en del tillsammans, av vart slag det vara må, på en fredagspilsner.

 

Fredagspilsner på Brewers Beer Bar på Tredje Långgatan 8, från 17.00.

 

PS

Nämn tre av dom köttätande växter som vid mässan i Hannover slukade, med hull och hår, den då ditresta gosskören.

(RIP, Kjell Alinge)

Återigen närmar vi oss obevekligt en tid av terror i form av traditioner, vanor och ovanor. Det är så mycket som man skall. Men väntar man bara tillräckligt länge så kan det hända att ”skall” försvinner, bara så att ni vet.

 

Dock ämnar nu denne dinosaurie att börja dansa med er, eller i alla fall att röra sig något lite i takt med tiden. Och detta trots att tankesmedjorna redan har angett att våra smart phones kommer att ha försvunnit inom fem år. Jag kommer sålunda att tillbringa de traditionstunga helgerna framför oss med att försöka sparka igång en sådan där manick, fylla den med gammal information i form av era telefonnummer, samt lära mig att använda den. Det sista kommer att ske genom helt formidabelt entusiastiska samtal med mina barn. Sammandrabbningar som för den utomstående kan te sig som kriget, men som i själva verket är ett traditionsbundet informationsutbyte.

 

Korrelationen mellan vanor och traditioner förefaller inte vara helt och hållet utredd. Dock går diskussionerna hemma lite granna på ”repeat” och jag letar efter nya områden att argumentera kring istället för varandet av julgranar, lutfisk och en oerhörd mängd lampor kopplade till timers. Som en helt igenom otraditionell start på hysterin, kan jag meddela att samtliga lysande julsaker i år fungerade. Att detta inte är standardtillståndet för sådan utrustning märkte jag i kön på Elektrotekniska byrån, där var och en förhoppningsfullt trodde att det fanns reservdelar att köpa till utensilier som de tidigare år inhandlat billigt på Jula eller Plantagen.

 

Jag undrar om en annan vana eller ovana och om dess anknytning till ålder. Detta rör inte de annalkande helgerna om inte en tomte i röda dyker upp. Är det helt enkelt så att en del yngre män lagt några år till sina liv eller har jag missat något eller rent av blivit gammal? För ett antal år sedan dök modet upp bland tonåriga gossar att visa vilket varumärke de har på sina kalsonger. Ett mode som ursprungligen kom från amerikanska fängelser där det symboliserade att han som visade sina kalsonger var tillgänglig för sexuellt umgänge. Sedan blev det som ni minns problem med klorhalten i våra offentliga simbassänger och en jakt på kalsongbärare inleddes.

 

Då jag nu byter om på mitt gym cirka två gånger i veckan så passerar ett antal män mig i omklädningsrummet. De är yngre än vad jag är men inte längre tonåringar. Många av dem har kalsonger på sig under sina träningskläder trots att det inte ges några tillfällen att exponera varumärkena eftersom i princip allihop har någon form av långa benkläder på sig. Man undrar om detta är rymlingar från simbassängerna eller om det har hänt något annat med traditionerna. Jag tror dock inte att klorhalten på gymmet påverkats överhuvudtaget.

 

En ny svensk tradition är att man skall halka omkring med sina odubbade vinterdäck när ishalkan slår till. Alltså gick polisen i Göteborg ut under tisdagen och uppmanade alla att åka kollektivt om man inte ansåg sig behärska underlaget. Åttio procent av alla bilkörande män kastade sig traditionsenligt direkt ut i trafiken för att visa att de kan, vilket som ni vet inte stämmer särskilt väl. Men nu är de ju en gång för alla män!

 

Veckans ovana kommer inte traditionsenligt från Donald Trump, vars danssteg på alltför hala golv underhållit oss under hösten. Nu får vi vända oss till den framstående orten Woodland i North Carolina. Där har man nämligen förbjudit solpaneler eftersom de är farliga för mänskligheten. Detta beror på att panelerna stjäl all energi från solen och på detta sätt dödar växlighet genom att starkt påverka fotosyntesen. Den argumentationen såg ni inte komma!

 

Så vad gör vi åt det? Jo, vi visar vår makt över agendorna, höjer våra glas och samlas i baren.

 

Julfredagspilsner på Brewers Beer Bar på Tredje Långgatan 8, från 17.00.

I skuggan av allt annat, minns vi en oktober månad som trotsade det mesta. Till slut fick vi chansen att andas ut när november gjorde sitt inträde i våra liv. Fulltecknade, ja ofta dubbeltecknade, så funderar man lite på hur oktober gick att fixa. Hummerhelg och stort födelsedagskalas, Catharina fem dagar i Bergamo, bortbjudna på 50-årskalas och liknande, fotbollsallsvenskans avslutande omgångar, flera konserter, där Zappa plays Zappa markerade såväl den första djupa utandningen, som den första dagen i november. Jag hoppas att de av er som hade möjlighet att ta del av våra ansträngningar gjorde det med nöje.

 

Anslagstavlan här hemma där alla biljetter till konserter och fotbollsmatcher sitter uppsatta med knappnålar är inte lika fullsatt längre. Det mesta är avverkat och det känns som om de två biljetterna till Håkan Hellströms konsert på Ullevi som hänger där representerar en stor storm i ett litet vattenglas. Tänk så upprörda och arga alla var som inte fick någon biljett och så orättvist behandlade de blev av de dumma datorerna. Och så stora rubriker de fick på kvällstidningarnas löpsedlar. Undrar ni vad vi tycker som fick biljetter så är vi nöjda med att få gå dit.

 

Men trots det grundläggande deprimerande, så finns det något tryggt i årstidernas gång. Vi lämnar nu det våta höstrusket och tar fram den tjocka goa tröjan och kanske ett par tofflor för de som är lagda åt det hållet. Minusgraderna är i antågande och det är dags för dubbdäcken. Ja, jag känner mig trygg med dubbdäcken och vet att de tar på isen de tre till fyra dagar under vintern som det är ispansar i 031-området. Men minns att där borta i den där tunneln som vi inte ens ser ännu och ännu mindre ljuset i den, så kommer det en vår. Det får bli lite glögg i väntan på ljuset, Blossa starkvinsglögg med filt och infravärme på terrassen.

 

Och om årstidernas gång representerar cykler så finns det givetvis förändring som till synes går åt ett håll. Allt är inte av ondo, men en del smärtar. Så gick vi till exempel på en av alla månadens konserter, en som avhölls i Partille Kulturum, Stora scenen. Döm om vår förvåning när vi befann oss sittande i Porthällagymnasiets gamla aula där vi sett Alexandra uppträda både på rockkonserter, som Hamlet på vers och i hennes avslutande musikal. Partille gymnasium tycks mycket mindre vad det gäller verksamheten. Vart tog alla vägen?

 

Trygghet i det gamla fann jag för ett par veckor sedan vid studiebesöket på Ocean-bryggeriet i Lyckholms lokaler i Almedal. Det ser ut som ett industrimuseum och när man står där undrar man vilka utrymmen som de kommunala tjänstemännen från miljöförvaltningen inspekterar och om inte en fackombudsman kan kliva in och peka utan att någon medlem skvallrat om förhållandena. Men bra öl brygger de, riktigt bra öl. Och så drog jag mig till minnes mitt förra besök i Lyckholmsbryggeriet. Då var vi på en svartklubb där på 80-talet. Troligen före september 87 då jag och Catharina startade ett nytt kapitel i våra liv. Vad hette det stället? Jag fick för mig att det kallades Bryggeriet men hittar ingen sådan minnescell i huvudet.

 

Men det är klart att det uppstår motsättningar som bara måste lösas och vi får vara eniga om att vår energi kan tas i anspråk i oväntade sammanhang. Så hade jag och Catharina ett meningsutbyte rörande hur slarvig hon egentligen är. Nu var hennes svarta jeans borta och eftersom vi bytte livsstil i september 1987 så kunde hon ju knappast supit bort dem. Det hade märkts. Nu återfanns de svarta byxorna på ett inte helt förutsägbart ställe och så löstes den meningsskiljaktigheten. Det visade sig att jag hade snott dem, alternativt Catharina sorterat dem fel till min garderob.

 

Som en omstörtande insats lovar jag er att ta mig lite utanför komfortzonen och gå på fredagspilsner i Catharinas svarta jeans på fredag.

 

Fredagspilsner på Brewers Beer Bar på Tredje Långgatan 8, från 17.00.