En jul bland riktiga gravkammare

Så inleddes vår tvådagars bilturné till Tierradentro med omnejd. På grund av en skadad bro i området kunde inga tunga fordon ta sig fram. Cesar och Catharina hade då planerat en resa med personbil och chaufför. Bilen var en rejäl SUV av märket Hyndai med chauffören René. Jag tror knappast att det var hans bil, men han körde den utan anmärkning. Dock pratade han inte ett ord engelska.


När vi satt oss i bilen frågade René (på spanska) om inte hans sextonårige son kunde få åka med. Alejandro kunde lite engelska och han hade aldrig varit i området kring Tierradentro. Föräldrarna var skilda och René ville gärna få lite tid med sonen. Vi sa givetvis ja till arrangemanget och Alejandro plockades upp och satte sig i passagerarsätet fram bredvid sin far. Vem har sagt att man bara måsta prata samma språk för att förstå varandra. (Alejandro tyckte dessutom att Catharina var den vackraste kvinna han någonsin sett och skrev ett poem till henne som skall översättas tids nog).

 

I den lilla staden Timaná stannade René för att visa en staty av en hjältinna från tiden för spanjorernas härjningar. Kvinnan var en lokal ledare och när hennes son torterats och mördats  av spanjorerna, anföll hon och högg huvudet av den spanske militäre ledaren i området. Med hans huvud i handen hoppade hon sedan ut över ett 100 m högt stup för att frånta spanjorerna nöjet av att döda även henne. Vi såg senare flera bildsättningar av händelsen men då red hon alltid över kanten. Eftersom vi varit på platsen tror vi mest på den första versionen. (Vi återkommer till denna staty senare i vår reseberättelse i ett lite osannolikt sammanhang)


En riktigt hjältinna



Och här hoppade hon enligt sägnen

När vi kommit fram till Tierradentro hade René redan ordnat med en guide åt oss. Vi plockade upp Fabien på vägen till vårt hotell och när vi checkat in körde vi väg mot gravfälten. Fabien var dvärg och pratade bara spanska. Men med de tillbuds stående medlen blev det en utmärkt tur. Enligt guideböckerna är turen påfrestande på grund av höjden över havet, höjdskillnaderna och det skall ta cirka fyra timmar. Det visade sig att beskrivningen beror på att det är långt mellan de olika platserna, men det löste René genom att köra oss runt och då tog det två timmar istället.

 

Vi fick klättra ner i olika gravkammare med utsmyckning i form av olika mönster på väggarna. Det får man nog inte göra om några år när det kommer att vimla av turister här. På det hela taget är Tierradentro mer intressant än den stora parken i San Agustin. Vi passade också på att besöka kyrkan vars tak brann upp i samband med en jordbävning 2009 och som sedan dess har ett tillfälligt tak av plast. Takbjälkarna var svarta av sot men jag tror att de håller för halmtaket som brann hann nog inte skada deras strukturella integritet (ingenjörsjargong!).

 

Utanför kyrkan fanns en stor sten, ett rejält flyttblock med en mängd hällristningar på. Bland annat fanns där samma typ av små runda gropar som man ser i stort antal i Bohuslän. När jag beklagade mig och pekade på ett par ställen där någon hackat sönder stenen, rättade René mig och berättade att det var skador från eldgivning med handeldvapen under striderna i staden. Och vid vårt hotells restaurang såg vi resans första kolibrier.

 

När klockan i Sverige gått över till julafton fick vi varsin snaps av det egenkryddade svartvinbärsbrännvinet som medtagits hemifrån.


Alejandro och Catharina

Catharina skall skyddas från det intensiva solskenet

En vacker bro i bambu på vår vandring

Så har ser bron ut från insidan. Fabien i förgrunden

Det är brant och lite farligt att ta sig ner i gravkamrarna. Men om fem år lär ingen få gå ner.

Så har ser de ut i modellform på museet



Och så här ser de ut på riktigt



Denna gravkammare såg inte ut som de övriga. Utsmyckningen var mycket annorlunda. Fabien trodde att detta var en grav för en familj som inte var så välbeställd.

Kyrkan med provisoriskt tak sedan några år

Granskning av hällristningar

Män poserar när en kvinna tar kort på dem

Julstämning och julfirande

Fortsatt julfirande

Andra dagen inleddes på två muséer och Catharina fick fotograferas med vakterna vid det ena. Ungefär som när våra långa söner skall fotas med asiatiskor. På vägen ut från staden stannade vi vid ”pyramiden”. En pyramidliknande hög som byggts upp av stenblock ligger på en höjd med utsikt över dalen nedanför. Den är definitivt tillverkad av människor, men inget vet något om dess syfte.

Jag och Alejandro tog oss också ned en bit för berget och tittade in i två tunnlar som grävts ut i det mjuka berget. Mellan trettiofem och femtio meter in i berget låg gravkammarna. Fascinerande att få gå in och studera såväl tekniken att gräva i berget, begravningsritualerna och så geologin förstås.

Bilfärden från Tierradentro tillbaka till Popayán vidtog. Vi tog oss över den skadade bron som inga tunga fordon fick passera. Jag förstår varför. Ett par hundra meter senare hade även en stödmur i en kurva rasat efter regnen. När vi passerade den högsta punkten på färden pekade René ut ett fält med konstiga låga palmliknande växter. De växer bara några millimeter på höjden per år och hade en ansenlig ålder, trots sin ringa höjd.

 

René körde oss ända fram till vårt hotell inne i Popayán och vi tog adjö av dem. Vi letade reda på en super market, köpte öl och tilltugg och gick hem och såg ”På spåret”.


Vad gör man inte för lokalbefolkningen

Kaffe torkas där det finns plats

Fel val av skor med tanke på underlaget

Utsikt ner i dalen från ”pyramiden”

”Pyramiden”

Tunnel in i berget till gravkammare

Stödmur som rasat. Att vara i trafiken kan vara farligt ibland

Ibakgrunden kan man se bågen från bron som inte tillät tung trafik. På ena sidan var luckan mellan brobanan och vägen cirka 20 cm bred

Växter som vi inte har namn till

Upp och ner för backarna i Bogota

Så blev det vartannat år igen och det bar iväg på en ny turné. Två nya saker på denna resa, nytt land, Colombia och nytt ressällskap. För första gången sedan resan 1996 reste vi BF, vilket uttyds barnfritt.

Efter att vi på sedvanligt sätt avfärdat alla vänners varningar om farorna i Colombia vad det gäller att bli mördad och kidnappad, så landade vi i Bogota. Colombia har en geografi som sträcker sig i nord-sydlig riktning. Bergskedjorna delar effektivt landet och försvårar kommunikation i öst-västlig riktning. Tåg är till exempel mycket ovanligt i Colombia. Och i Bogota mötte vi en annan aspekt av trafik i Colombia, trafikkaos. Det känns som om colombianerna är världsmästare på att åstadkomma trafikkaos.

 

På frågan om vilka kläder man skall ha med sig till Colombia i december och januari, fick vi svaret, som svensk högsommar. Det vill säga temperatur från 10 till 30 grader, solsken och regn. Bogota mötte oss med solsken.


Sol och värme mötte oss i Bogota och vackra vyer över stad och berg

Husen är mycket olika i både utformning och ålder. Men kommersen på gatorna är densamma

Taxin tog oss snabbt in till staden tills det var 500 meter kvar till hotellet, något som vi just då inte visste. Den sista biten tog en halvtimme! Colombianernas förmåga att väva ihop trafikstockningar skulle bli ett återkommande tema. Det fina lilla hotellet Casa de la Vega tog emot oss med öppna armar, även om tjänstgörande personal inte pratade engelska, så var det inga problem att göra sig förstådd eller att förstå. Även detta skulle bli ett ständigt återkommande tema under vår resa runt i Colombia.

 

Efter att vi slösat bort ett par timmar på att leta efter rätt bankomat för vårt ICA-kort, valde vi fel automat och använde vårt Eurocard istället. Catharina insisterade på lunch i en liten lokal fiskrestaurang, helt utan turistprägel. Lite läskigt tyckte jag, men hon stod på sig och det hela avlöpte utan komplikationer.


Lite utmanande att äta på lokal sylta första dagen på resan

Vår första turistpromenad lärde oss att Bogota ligger på 2600 meters höjd och gatorna går mycket upp och ner. Detta förklarade varför vi blev så andfådda till synes utan anledning. Det blev en sväng till kulturmuseet och vår första närkontakt med Boteros konst (googla Fernando Botero). Vi gjorde även ett stopp på polismuseet där det förnämsta föremålet är Pablo Escobars HD. En ung man som gjorde sin värnplikt som polis visade oss runt och kunde lite engelska. Kvällen avslutades med en magnifik ljus- och ljudshow på Placa de Boliviar.


Här blir man lätt anfådd

På taket av polismuseet med vår guide och en videnderlig utsikt

Julens ljud- och ljusshow på Placa de Boliviar

Vår utflykt kring Bogota blev lite rumphuggen då turen till Laguna Guatavita blev inställd och vi fick nöja oss med turen till saltgruvan i Zipaquirá och den berömda katedralen, som gruvarbetarna formade efter det att driften lagts ner. Jag var mer intresserad av hur tekniken att utvinna saltet hade utvecklats genom seklerna, än av de religiösa rummen i berget. Men visst var det imponerande. Imponerande var dock inte vår chaufför som tog oss till en svindyr fiskrestaurang och bjöd sig själv att sitta vid vårt bord för att låta sig väl smaka och överlåta betalningen av notan till oss..

 

På kvällen fann vi en riktigt bra restaurang precis bredvid vårt hotell. De hade bra burgare, bra pilsner och fotboll på skärmarna. Sedan letade vi reda på en stor livsmedelsaffär där Catharina hittade färdigblandade Gin&Tonic på burk. På gatan köpte hon sedan en äcklig friterad ostboll och tvingade mig att smaka på känt manér.








Vad är det du äter?

Det pips en hel del i dagens värld av sociala medier. Det har spelats på olika flöjter genom århundraden och vi har uppmanats av människor med olika övertygelse att dansa efter just deras pipa. Det flesta blåsarna har fallit ner i glömskans hålor, där förvisso många av dem hör hemma.

 

Men ibland samlas för många pipor inom vad de inbillar sig är samma område. De spelar alla i sin egen tonart och i sin egen takt, men de envisas med att fortsätta att låta. Det blir till slut en kakafoni med en riktigt disharmonisk blandning av olikartade ljud. De mest omusikaliska av dem som vill leda er med sina idéer, ser det som en fördel att vara många som vill samma sak, fast de inte har mycket gemensamt, mer än till exempel sina förutfattade meningar om vad som är bra för dem och tycker de, bra för mig, att äta.

 

Allt det där går att ha fördragsamhet med till en viss grad, fast undergivenhet för att inte skapa debatt, är inte att rekommendera.

 

Vissa saker faller till slut samman under sin egen tyngd. Vägarna matteoretikerna vill vandra är många och krokiga och konsekvenserna av alla inriktningars olika mål, sammanfaller i en orimlighetens virvel.

 

Tänk bara på bamba. (Detta ord betyder barnbespisning på vårt tungomål i den här delen av världen, ett tungomål som inte fått status som minoritetsspråk i Sverige, ännu!) Så tänk på alla barn som skall äta skollunch och som har föräldrar hemma som envist blåser i sina pipor. Vissa av barnen har inga föräldrar hemma som det låter om och som gör en stor affär av vad man äter. Men några skolbarn anammar pipandet och blir istället revolterande tonåringar som stämmer in någonstans i den symfoniska dissonansen efter förmåga och uppfattning.

 

Bamba skall erbjuda alternativ. Hur många alternativ skall de erbjuda? När omfattningen blir för stor så rasar hela systemet på grund av dess absurda mängd komponenter.

 

Det ställs krav på servering av mat för standardiserade standardpersoner, vegetarianer, veganer, kosher, halal, personer som vill avstå från gluten, familjer som vill ha mandelmjölk eftersom komjölk är farligt, etc. Till detta kommer också alla de med diagnostiserade allergier.

 

Vid en middagsbjudning idag måste man ta hänsyn, stor hänsyn, till vad folk äter och inte äter. Var och en blir som sagt salig i sin tro, men till slut blir det för många religiositeter att böja sig för. Förutom allt annat kommer kraven på till exempel Krav-märkta råvaror, MSC-märkt fisk, samt bojkotten av allt som innehåller palmolja.

 

Nu har etikettoraklet Magdalena Ribbing framfört att det absolut inte är emot etiketten att ta med sig en egen matlåda till måltider man blivit inbjuden till. Jag skall alltså först lägga en dag på att planera en måltid, en dag på att köpa in råvaror, samt en dag på att tillaga rätterna i en symfoniskt samstämd meny, för att därefter stillatigande acceptera att gäster kommer med egna burkar stämda i helt fel tonart och med orytmiskt innehåll.

 

(Jag rekommenderar pilsnermail från den 22 april 2016 ”Vad gör trollen till troll”, innan ni blir upprörda över dessa tankar.)

 

Till dagens meny dricker vi pilsner, en fredagspilsner. Som fredagspilsner räknas alla sorters öl, vin, cider och sprit som tillhandahålls hos John Scott’s på Linnégatan.

Eftertanke

Eftertänksamhet! Eftertänksamhet är inte något som präglar människor i samband med upprörande händelser. Lite eftertänksamhet kan dock vara på sin plats redan nu.

 

Ensamma galningar har begått avskyvärda handlingar förut i Sverige. Det är inte ens första gången som en galning kört ett fordon in bland folk. Vansinnesfärden på Västra Långgatan i Stockholm 2003 dödade en person och 19 skadades. Stureplansmorden krävde fyra dödsoffer 1994 och samma år sköts sju personer till döds i Falun av en berusad ensam man. Listan kan göras längre.

 

Skall man i skenet av detta hävda att Sverige är under attack? Är det en enmansarmé som hotar det svenska demokratiska samhället? Nej, vår demokrati kan vi bara förstöra själva.

 

En ensam man som inte har aktivt stöd eller instruktioner från någon organisation. En kille som driver runt i centrala Stockholm och plötsligt får en ingivelse att sno en lastbil som står parkerad med motorn igång. Ett tips är att ni behandlar denne och alla andra mördande knäppgökar på värsta tänkbara sätt, med likgiltighet. Jag har inte för avsikt att lära mig eller lägga uzbekens namn på minnet, det har han inte förtjänat.

 

Terrorism är inget nytt, det har hänt förut och det kommer att hända igen. Men det är ingen idé att gå omkring och vara rädd för ensamma, kriminella, kvinnohatande män som bör betraktas som förlorare.

 

Terroristerna dyker alltid upp i tider då samhället är ganska stabilt. Det är nämligen då terrordåden märks i nyhetsflödet. På sjuttiotalet dödades ungefär 300 personer per år i terrorhandlingar i Europa. Nu är siffran cirka femtio. Men då dog enstaka människor vid många attacker, nu är det ett fåtal angrepp där målet är att döda så många som möjligt, oavsett vilka man dödar. Då sköts främst företrädare för staten, även om många oskyldiga också dödades. Men på samma sätt som jihadisterna kommer att förlora och försvinna, försvann RAF i Tyskland, IRA i Nordirland och ETA i Spanien.

 

Så det bästa försvaret mot terrorn är att inte låta sig skrämmas, att fortsätta med livet som förut. Jag kan inte komma på något bättre sätt att snöpa terrorismen på. Det finns helt enkelt ingen poäng i att vara rädd längre.

 

Men hur toleranta skall vi då vara mot de intoleranta? Paradoxen är ju att obegränsad tolerans leder till att toleransen försvinner, eftersom de toleranta då förgås och toleransen försvinner med dem. Någon sa att toleransen gräns skall gå där man går från ord till handling för att förgöra den. Vilket åter ställer oss på barrikaden. Demokratin måste försvaras mot alla som vill förgöra den!

 

Fler poliser försvarar inte vår demokrati. Den får vi försvara själva mot hot som Sverigedemokraternas partisekreterare som basunerade ut lögner i samband med attentatet i Stockholm och det tog fyra timmar innan han tog bort dem. Vi måste försvara oss mot alternativa media som Politkfakta som direkt skrev att tre män hoppat ur lastbilen och börja skjuta och hugga ner folk med kniv. Och sedan ställde frågan varför svensk media gav en falsk bild av situationen.

 

Och kanske skall man ställa frågan varför media inte skrev om det som inte hänt.

 

Vad gör vi nu åt detta? Jo vi tar en pilsner, en fredagspilsner.

Underliga val

Lite lagom överlägset och utan nämnvärd förståelse för avvikande uppfattningar, så undrar jag över några demokratiska val som skall genomföras i närtid. Vad är det till exempel som får folk att frivilligt välja att bli slavar under en diktatur?

 

I april skall Turkiet folkomrösta för att göra president Erdogan till de facto diktator. En majoritet förväntas rösta ja och vi ser turkiska ministrar fara i lämmeltåg mellan sina landsmän i förskingringen i Europa, för att försäkra sig om deras röster. De skall alltså rösta för diktatur i sitt gamla hemland. Och det kommer de att göra, för att de är nationalister och håller på turkiska fotbollslag, fast de bor i Tyskland.

 

Varför gör man det och varför stöder så många ett så uppenbart stolpskott?

 

Det handlar enligt vetenskapen om vanan av att ha ett starkt styre och att slippa bry sig och fatta egna beslut. Efter kriget 1945 när den svenska staten avskaffade prisregleringen skrek handlarna ut sin förtvivlan: ”Skall vi sätta priser själva, det går väl inte”. Och då var prisregleringarna bara fem år gamla. Och ett starkt styre är de vana vid i Turkiet.

 

Förutom vissa religiösa inslag där makten sanktioneras av gudarna, så är delaktigheten den viktigaste ingrediensen i strukturen. Diktatorn upphöjer tio personer runt sig till företrädare för makten. Dessa tio tar i sin tur till sig hundra personer var som sina vasaller och dessa finner sedan tusen egna företrädare som blir diktaturens kreatur, vilka för egen vinning ställer sina tjänster till förfogande. Maktpyramiden av tyranniets frivilliga byggs snabbt på.

 

Vad man sedan alltid glömmer är att när den starke mannen inte längre har något nytt att ta till, då skapar han en större konflikt för att samla nationen runt honom. Hoppas att vi kommit till sans innan det som inte fick hända igen, redan har hänt. Och detta vare sig vi ser på Turkiet, Ryssland eller USA.

 

Så nationalismen fortsätter sitt segertåg genom världen och med den randas 1914 och 1939 igen. Men det är klart att i en värld där makten över ekonomin till stor del inte längre tillhör nationer och demokratin och innevånarna utsätts för globaliseringens krafter som de inte kan se eller påverka, då är det lätt att tro på de enkla lösningarna.

 

Många företag runt om i världen har idag en större omsättning än Sveriges BNP. Och skall då inte dess styrelser ha makt i proportion till deras ekonomiska situation? Och glöm inte aktieägarnas rätt till utdelning och inflytande.

 

Förra gången nationalismen styrde fritt och Hitler stolpade fram till makten, hur löste vi det i Sverige då. Jo det gjorde socialdemokraterna med sin egen hembyggda nationalism som de döpte till Folkhemmet. Där fick alla vara med oavsett klass, bakgrund och ekonomisk status. De följde upp med att krydda anrättningen med Saltsjöbadsandan och vips så kontrollerade man både nationalisterna och kapitalisterna.

 

Det gick bra den gången, men vad skall vi bygga nästa nationalanda på?

 

Det vet inte jag, men jag vet att om man lämnar fältet fritt för män med järnrör i händerna att skapa och formulera vår nations nästa plattform för självbetraktelse, då kommer dessa män med järnrör att ta makten förr eller senare.

 

Och vad gör vi åt det? Jo vi tar en pilsner, en fredagspilsner.

Vem står näst på tur?

En veckas skidåkning i Cortina i Italien gav mersmak, igen. Även om mängden snö var liten, så var pisterna i utmärkt skick. Det kan sin sak, de italienska pistskötarna, eftersom snö är deras levebröd. I Dolomiterna så har de fått lära sig att ta väl vara på den snö som faller och att producera konstsnö så snart temperaturen på hösten möjliggör det.

 

Som vanligt reste vi i en modern turistbuss med alla bekvämligheter, inklusive en toalett som funkade nästan hela tiden. Våra något truliga, men ibland sociala busschaufförer, Sten och Gunnar, glimtade då och då till med träffande kommentarer.

 

Väl åter i 031-området blev jag genast ansatt av debattsugna personer som med emfas hävdade att pistskötare och busschaufförer är yrken som inte finns om några år. De kommer inte att behövas mer av olika skäl. Någon hade läst om detta på nätet.

 

Orsaken till att de tre bröderna Marklund från Svartlien inte skulle kunna utnyttja den fria rörligheten för arbetskraft inom EU och dra till Dolomiterna, är att det inte kommer att finns någon snö att åka på snart. Titta bara så lite där ligger den här säsongen. Samtidigt måste jag säga att bröderna Marklunds sociala kompetens inte står italienska pistvakter långt efter. Men italienarna kan ta hand om snön.

 

Nu är det så att det alltid faller för lite nederbörd i Dolomiterna, där skiner istället solen. Och får jag välja mellan att åka skidor i solsken i välskötta pister, med att åka i dimma på fel sida om pistmarkeringarna, så väljer jag Val de Sole. (Det regnade i St Anton i veckan)

 

Och så skulle busschaufförerna ersättas av datorer och bussarna rulla obemannade ner längs autobahn. Turisterna kliver ombord i Göteborg och checkar in. Placerar i god ordning själva sina skidor, pjäxbagar, väskor, gitarrer, tromboner, högtalare och mikrofonställ, i därför avsett utrymme i bussens bagageutrymme. Sedan bär det iväg. Eller?

 

Nu görs det listor på yrken som kommer att försvinna. Bland annat förs det fram att datorer är mycket bättre än läkare på att ställa vissa diagnoser. Jag har dock ännu inte sett läkare på någon lista över hotade yrken.

 

Men hur blir det då med lastbilschaufförerna, kommer inte de avskaffas när de obemannade tågen av lastbilar börjar rulla genom och mellan våra länder? Möjligen kan antalet chaufförer på de långa traderna påverkas, men med tanke på de värden som transporteras så kommer dessa inte att släppas iväg utan mänsklig övervakning.

 

Fast det är en viss skillnad på lasten i en buss och en lastbil, oftast. Och när man sedan sitter där i bussen och toaletten inte längre fungerar då är det bra att ha en riktig busschaufför på plats som kan fixa den snabbt. Och ha någon ombord som kan DVD-spelaren.

 

Vinnarna är alltså de som lyckas förena teknik med det mänskliga. Yrkesroller som förutsätter mänsklig kontakt är sålunda inte lika hotade som till exempel skogsarbetare med motorsåg. De behöver inte prata med träden och deras moderna maskiner vinner över min motorsåg varje dag i veckan.

 

Och hur många av er vill gå fram till baren och trycka på knappen Stor stark eller Ett glas rött, för att sedan dra kreditkortet och se luckan öppnas för att greppa glaset och gå vidare för att tjata lite till?

 

Vad gör vi då åt detta? Vi tar en pilsner, en fredagspilsner.

Om ånger och att ångra sig

Jag tog mig till den traditionella bokrean härom veckan. Där köpte jag böcker tryckta på papper. Man kan säga att jag är svag för böcker på papper. Min fru tyckte att högen med olästa böcker som redan fanns i min bokhylla, gjorde att jag inte behövde köpa in något som adderade till de olästa böckernas skara.

 

Dock har jag inte ångrat inköpet av någon av de tre böcker som jag läst hittills. Det blev sex nya volymer på rean, varv jag således läst tre.

 

En av dem handlar om människor som man tror skall ångra sig, i alla fall när de håller på och dör på över 8000 meters höjd på något berg någonstans. Alpinister dör i majoritet på väg ner, efter att de nått toppen. Kanske tappar de lite av sitt fokus när de klarat av bedriften. Det finns ett exempel på en döende bergsbestigare som passade på och ringde hem och berättade att han tagit sig upp på Mount Everest, väl medveten om att han skulle dö på nervägen.

 

Det finns ju så många saker man skall göra innan man dör, vilket man kan läsa om i listor på nätet. Enligt dem skall man ångra det man inte gör. En gemensam sak för de flesta av dessa listor är att man skall bestiga ett berg. Ok, jag har faktiskt på min lista över möjliga events att gå upp på Kilimanjaro (5892 m) eller Elbrus (5642 m). Och då menar jag verkligen att gå, inte att klättra. Dock blev jag lite överraskad när äventyraren Annelie Pompe angav att paddla standup på en paddelboard i Säveån, som något man skall göra innan man kastar in handduken för sista gången. Kanske bäst att inte kasta handduken i fall man ramlar i och behöver den för att bli torr.

 

I bland tror man att folk ångrar det de säger och man tycker att de borde tänka lite innan de yttrar sig. Men man blir besviken. I samband med att Brexit började diskuteras i Storbritannien yttrade sig en konservativ politiker som heter Liam Fox. Han tycker att de skall lämna EU bland annat för det dåliga sällskapets skull. Fox anser att UK inte har något behov av att begrava sin 1900-talshistoria, eftersom de inte har några styggelser på sitt samvete. (Lika okunnigt som när moderaternas partisekreterare hävdade att det dåvarande högerpartiet kämpat för kvinnlig rösträtt i Sverige)

 

Tidningen the Guardian svarade Fox och bad sina läsare att rösta på vilka brittiska snedsteg som var värst under det förra seklet, som man bör ångra. Ett typiskt brittiskt tilltag som jag uppskattar stort. Överst på listan kom koncentrationslägren under Boerkriget, då britterna samlade ihop kvinnor och barn till Boersoldaterna i läger, där de dog. Med på listan är givetvis även bombningen av Dresden, en attack som kan ha dödat fler människor direkt än Hiroshima och Nagasaki tillsammans. Bland händelserna på listan finns också den typiskt brittiskt osportsliga sänkningen av den argentinska kryssaren Belgrano under Falklandskriget.

 

Ja, ja, jag vet ”att tänka innan man pratar är som att torka sig i arslet innan man skiter”. Men borde inte Miljöpartiet ångra att de gick med på att bilda regering med socialdemokraterna. Nu röstar de ju gladeligen på förslag som de är emot, för att sedan gå ut till pressen och basunera ut att visst röstade vi så, men det är inte vårat fel.

 

Eller som Gustav Fridolin så kärnfullt uttryckte sig, ”skit”. Och sedan sket han sig i byxan och röstade vidare, utan att tänka sig för. Jag undrar om stanken från Miljöpartiets fekalier i deras byxor kommer att minnas av tillräckligt många svenskar med rösträtt vid nästa val, om tillräckligt många av deras sympatisörer, ångrar sig!

 

Jag hoppas att vi inte kommer att ha någon anledning att ångra att vi åter samlas till fredagspilsner.

Ett vägval

Efter att vi farit runt i Colombia i fyra veckor och känt på deras vägnäts varierande kvalitet och dessutom funderat lite på geografin i landet med höga berg och djupa dalar och dess inverkan på vilken väg och vilket färdslag man helst bör välja, så har hela begreppet vägval farit runt i min pannlob.

 

Till exempel så har ju jag och Catharina oberoende av varandra tidigt valt en blåvit väg genom livet. Sedan valde vi gemensamt varandra och en gemensam väg framåt.

 

I Colombia har man haft problem med sitt vägval till fred. När man folkomröstade om fredsfördraget så visste Nej-sidan att den inte kunde vinna, medan Ja-sidan på motsvarande sätt visste att den skulle vinna. Dagen efter blev därför något konfunderande. Men en sak är ganska klar och det är att efter 50 års krig så har alla glömt varför man började och då är det nog lika bra att lägga av. Och efter några kosmetiska ändringar antogs fredsfördraget i en omröstning i parlamentet och fredsprocessen pågår och de första stegen på listan har bockats av.

 

Annat var det för staden Medellin. Den hade ett genuint dåligt rykte i hela världen. När Medellin-kartellens ledare Pablo Escobar sköts av polisen i Medellin 1993 bestämde sig staden för ett vägval. Man skulle tvätta av sig, inte bara ryktet om staden, utan även se till att grogrunden för ryktena försvann. En målbild som inte var helt enkel att uppnå.

 

Med gemensamma krafter och ett utnyttjande av de resurser som en stad kan ha, så tog de sina första steg på den nya vägen och efter drygt tio år så hade man lagt grunden för sin framtid. Med hjälp av samlad kraft från sociala insatser, utbildning, stadsplanering, arkitektur, infrastruktursatsningar, etc så gick det. Bland annat är stadens innevånare oändligt stolta över sin kollektivtrafik i form av en Metro på en bana som går på pelare genom staden. Den sköts minutiöst. Colombias enda spårbundna kollektivtrafik. Och så har man tre kollektivtrafiklinjer i form av linbanor upp på bergen till de mest utsatta bostadsområdena.

 

Om man skall göra ett fungerande vägval i Backa och Biskopsgården så är lösningen inte fler poliser. Istället måste lösningen utgå ifrån bättre skolor och utbildning, en fungerande integration, andra aktiviteter än droghandel och en annan målbild för unga män än deras egen upplevda heder och den falska styrkan som kommer av att hålla ett skarpladdat vapen i handen.

 

Det amerikansk folket gick till val och fick sig en överraskning. Och den skall de nu leva med i minst fyra år, om de överlever så länge. Jag är ganska säker på att de flesta som röstade på The Donald inte tänkte igenom sitt val särskilt noga, utan bara lät det passera som en kul grej och ett långfinger i luften mot etablissemanget. De brydde sig precis lika mycket om beslutet som den amerikanske turisten som vi mötte en regning dag i Cocora-området.

 

Vi var på väg ner för stigarna som blev allt lerigare bland annat beroende på de turister som inte orkade gå, utan som red upp för berget. För att kunna stiga åt sidan när vi mötte en grupp om fyra hästar med ryttare, ropade jag till den amerikanske turisten som satt på den första hästen om de skulle välja stigen till vänster eller höger.

 

”Why don’t you ask the horse”, blev det loja svaret och efter en skarp vissling från ledaren som gick bakom allihop vek den första hästen av åt höger och de andra följde efter utan att ryttarna gjorde något åt detta val.

 

Men vårt val blir att ta en pilsner istället, en fredagspilsner.

Domedagen är inte här, ännu

Men nu undrar jag varför ni är så rädda och oroliga just idag? Det kan inte vara julstressen i alla fall. Vad är det ni påverkas av?

 

För trots hoten från Mellanöstern, Turkiet, Syrien och Irak och andra ställen så är er säkerhet inte särskilt hotad. Trots angreppen i Paris. Trots Putin. Trots Donald Trump.

 

Karin Johannisson var en synnerligen intressant forskare som tyvärr dog för någon vecka sedan och som min fru introducerade mig för när hon deltog i studier av kvinnors sjukdomar. Jag letade fram några artiklar som Karin skrivit. Bland annat fastnade jag för ett resonemang om tillåtna respektive otillåtna känslor. Det går helt enkelt mode i våra känslor.

 

Fram till helt nyligen var det inte comme il faut att vara orolig i Sverige. Budskapet från politiker och opinionsbildare var att det inte finns någon anledning till oro. Nu har det hastigt blivit annorlunda, nu är viss oro väldigt omhuldad och godkänd. Men se upp för annan oro som kan anses vara av fel slag.

 

Om jag reser mig upp och är orolig för den ökande rasismen i Sverige, då är jag antagligen en hyvens prick. Men tänk att jag reser mig upp och säger att jag är orolig över klansamhällena som växer i våra förorter, att jag är orolig för hedersförtrycket mot grupper av kvinnor i Sverige, eller om jag vill höja frågan om acceptansen för barnäktenskap och tvångsgifte, då blir jag hårt ansatt och kallad för rasist av en hel del debattörer.

 

Vad det gäller alla reportage av gråtmild natur som handlar om ensamkommande flyktingbarn, så vill jag bara uppmana er att torgföra alla bra exemplen. Som Catharinas kollega och specialist på tandvårdsrädsla som i första vågen av flyktingar från Afghanistan anlände hit ensam, sexton år gammal. Nyligen doktorerade han i Stockholm. Eller den unga kvinnliga civilingenjören Qamar från Syrien som varit i Sverige i två år och nu jobbar som byggnadsingenjör.

 

Dessutom är jag inte orolig över vad Donald Trump skall åstadkomma som amerikansk president, vare sig vad det gäller förolämpningar, klimathot eller demontering av det lilla av samhällsskydd som finns för fattiga amerikaner. En amerikansk president rår inte över så mycket som många tror och om energiindustrin bestämt sig för att fasa ut kol och ersätta det med naturgas så finns det ingenting The Donald kan göra åt det. Däremot är jag faktisk lite orolig för Trump personligen och hans hälsa. Hans väljare består av en hel del arga män som är beväpnade och kan göra bomber av diesel och konstgödning. Dessa arga män är en riskgrupp när de anser sig förda bakom ljuset i en storlagen konspiration. Det vill säga om Trump inte levererar, det de vill ha levererat!

 

Så domedagsindustrin vädrar åter morgonluft och programmen i P1 som jag lyssnar på tävlar med varandra i att vara oroligast. Det gör som vanligt att våra granskande journalister låter sig luras av dem som företräder den rätta oron. Och glöm för allt i världen inte att denna orosindustri omsätter mycket pengar och då finns det personliga anledningar till att man försvarar sin hållning i klimat- och migrationsfrågor med ännu större frenesi. Den är så viktig för försörjningen att fakta ibland ses som ett hinder för argumentationen.

 

På tal om oro, minns ni ozonhålet, akrylamid och försurningen som skulle döda alla våra skogar?

 

Tänk på det när ni formulerar era nyårslöften och tankar inför det nya året. Något som jag och Catharina kommer att göra i Colombia, på tu man hand. Men först blir det en fredagspilsner.

Det är inte mitt val!

I presidentvalet i USA fick Hillary Clinton fler röster än Trump, drygt 1 000 000 stycken. En i sammanhanget liten, men dock anmärkningsvärd skillnad. Här hemma är ”De fås diktatur” redan en realitet och ”De mest intoleranta vinner”.

 

Och vi tysta bara sitter där som fån och är rädda för att kränka de av våra medmänniskor som skriker så högt. ”Om jag skriver om en synål är det alltid någon enögd jävel som tar åt sig”. (Fritiof Nilsson Piraten)

 

Man får inte ens kränka sig själv och den grupp man tillhör. Konstnären Makode Linde ville kalla sin utställning för ”Negerkungens återkomst”. Chefen för Kulturhuset i Stockholm sa nej. Makode Linde är av afrikanskt ursprung och mest känd när han bakade in sig i en tårta som dåvarande kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth smakade på. Och Operan i Stockholms affisch för Svansjön senast fick dras in eftersom den visade en vits fot som trampade på en svart mans ansikte. Ansiktet tillhörde huvudrollsinnehavaren i uppsättningen.

 

Det är inte så länge sedan som vi kunde häda och smäda alla religiösa företeelser, politiker och inskränkta sammanhang. Det går bra tills någon trampar dig på dina tår och det du tror på får sin egen ”Life on Brian” rätt i ansiktet. Satir är bra tills dess du blir utsatt. Ungefär som med mig när någon AIK-are smädar IFK Göteborg.

 

När män med vapen i hand inte håller med om vikten att driva med allt, eller i alla fall deras egen övertygelse, då blir det svårare att försvara yttrandefriheten. Man uppmanas att avstå från sin kritik för att inte uppröra i onödan. Missa inte då att i religiösa sammanhang är det de religiösas lobbygrupper som flyttar fram sina positioner och vanligtvis vassa debattörer slipar av kanterna på sina uttalanden. Så när vi i god ton undviker de ömma tårna runt oss är steget inte så långt till lagstiftning mot hädelse. Det kan ju verka som om majoriteten vill detta. I vårt grannland Polen hotades hårdrockaren Adam ”Nergal” Darski av två års fängelse för att han rev sönder en bibel på scen. Högsta domstolen tog upp den friande domen från lägre instans med motiveringen att han hädat ett religiöst objekt. Han friades till slut.

 

Jag tänker fortsätta att satiriskt och ironiskt häckla alla människor som säger sig tro på Hans, Greta och den elaka häxan eller vilken saga det månde vara och som vill föra in sin övertygelse i vårt sekulära samhälle.

 

Hur är det med respekten för din nästa och skall man vika ner sig för allt? När mjölken i kylskåpet på jobbet endast är laktosfri undrar jag om det verkligen finns så många laktosintoleranta på min arbetsplats. Eller de synnerligen föraktfulla blickar som riktas mot mig från vegetarianerna när jag petar i mig mitt kött eller min fisk. Och visst, jag har inga problem med att få i mig vare sig laktosfri mjölk eller vegetarisk mat.

 

Men det är inte mitt val!

 

Den omedgörliga och högljudda minoriteten dikterar vår vardag. Jag och ni kan alla tänka oss att bada med personer av båda könen i ett badhus, men vi har inga större problem med att endast bada tillsammans med kvinnor eller män. Alltså kan man lätt få för sig att majoriteten vill detta.

 

Men så är inte fallet!

 

Förespråkarna för laktosfri mjölk och rå broccoli är inget större samhällsproblem, men när intoleransen inkräktar på skolgymnastik, badhus och ger oss religiösa skolor, då är det svårare att vara överseende.

 

Precis! Vi tar en pilsner, en fredagspilsner.