Publicerat

Faror annat än runt kröken

Är ni rädda nu igen?

 

Var inte det, det finns väldigt få saker som är värda att gå omkring och vara rädd för och ödsla energi på.

 

Dock vill jag här och nu, för vilken gång i ordningen har jag glömt, påpeka att vargar är ofarliga för människor. Det finns inga fall där vilda vargar dödat en människa i Sverige. På Kolmården var det vargar i en djurpark som dödade en skötare och djurparken dömdes för arbetsmiljöbrott. Därför är ansökan om skyddsjakt på en varg i Vallentuna för att den rör sig för nära människor lite löjeväckande.

 

Ägna er energi åt saker som är farliga på riktigt!

 

Men det är klart, det finns en hel del dödliga saker i era hem som ni nog inte riktigt tar på det allvar som företeelserna förtjänar.

 

Så när nu den verkliga faran har fått ett ansikte, skåda den i vitögat. Magdalena Ribbing omkom tragiskt för en tid sedan efter att hon fallit i sitt hem. Det dör sådär 2500 personer i Sverige varje år till följd av olyckor. Cirka 1400 av dem dör i fallolyckor och majoriteten i sina hem. Hälften av dessa fallolyckor inträffar i vardagsrum och liknande där bovarna är trösklar och mattkanter. Trappor står för tio procent av olyckorna, vilket är mycket sett i perspektiv av hur kort tid personerna befinner sig där.

 

Glöm inte att era kök gömmer livsfarliga substanser. Den dödliga dosen av vatten är ungefär sex liter. Häll upp vatten i tolv halvliters ölglas, ställ dem på diskbänken och ni beskådar döden. Det krävs dock mer än att ni tittar på glasen, ni måste dricka ur dem. Detta händer då och då när främst ungdomar skall visa att de kan.

 

Fortsätt till skafferiet och mät upp 300 gram salt. Precis, ni fattar redan. Det är den dödliga dosen för en standardmänniska. Nästa gift har ni dålig koll på, akta er för körsbärskärnor. Om ni sväljer dem hela och oskadade är det ingen fara. De ploppar ut den naturliga vägen. Om ni råkat bita sönder en körsbärskärna är det dock fara å färde. Två sönderbitna körsbärskärnor ger en dödlig dos cyanid. Tur att kärnorna är mycket svåra att bita sönder.

 

Fluoren i badrummet är också ett gift, men som så många andra gifter är det nyttigt i rätt dos. Rådfråga din tandläkare om du undrar, det gör jag. (Du får sätta i dig, äta upp, cirka 40 tuber tandkräm för att nå dödlig dos. Det klarar du aldrig!)

 

En annan dödlig dos som är svår att uppnå är ljud. När Magnus vaknade och hade lille Leif snarkandes i sitt öra, angav han att det lät som när man vaknar med huvudet i en efterbrännkammare på ett F-16. (Ett amerikanskt militärt flygplan). Där är ljudnivån cirka 150 dB. Den dödliga dosen är runt 185 dB. Tänk på att dB är logaritmiskt och att tre dB motsvarar en fördubbling av ljudtrycket, om ni vill jämföra olika ljudkällor.

 

Så, go’ vänner, vad gör vi då för att komma tillrätta med alla dessa potentiella dödsfällor?

 

Jo, vi tar en pilsner, en fredagspilsner.

Publicerat

Tillåten grad av idioti

Jag har letat efter gränsvärden och definitioner av dagsljus och idioti. Osäker på vad som finns och vad begreppen i praktiken innebär. I och kring bostäder talar man om ljusintensitet mätt i lux och man tycker att det är ljust när mätvärdet är mellan 5000 och 100000 lux. Till detta kommer svårigheten att ange ett klockslag när solen går upp och ner i Sverige. Det skiljer ju sig åt lite grann från ställe till ställe, som ni vet. Solen tar sådär tjugo till trettio minuter, beroende på årstid, på sig för att vandra upp över horisonten i Stockholm och hela vägen till Göteborg.

 

Någon strikt definition av idioti verkar inte finnas.

 

Enligt Transportstyrelsens föreskrifter (TSFS 2010:144) om cyklar, hästfordon och sparkstöttingar, krävs cykelbelysning när du cyklar eller leder cykeln under mörker. Dock anges inte vad mörker innebär. Om man skall mäta ljuset i lux (då kan fotografernas gamla ljusmätare grävas fram ut gömmorna och få en renässans) eller skall man intensivt titta på sin klocka för att urskilja var den stora och den lilla visaren står och då även ta med i beräkningarna var man står. Jag hittar inga regler för detta vare sig på lokal, regional eller nationell nivå.

 

Dum i huvudet får man tydligen vara när man vill.

 

Ett grundläggande faktum i detta sammanhang är att bilar är hårda och cyklister och fotgängare är mjuka. För er information kan jag meddela att även hundar är att betrakta som mjuka. När man då i regn och begynnande gryning möter cyklister utan ljus börjar man undra. Är de lika korkade dygnet runt? Killen i svart lycra, svart hjälm och svart cykel, som kom farande och korsade Rosengatan precis framför mig, hoppar han från fjärde våningen mitt på dagen, bara för att han har bråttom ner?

 

Damen i mörkgrön one piece och svart liten hund (men utan paraply) som raskt klev ut ur Slottsskogens dunkel i nyss nämnda gryning och regn, korsade samma Rosengata, dock utan att använda herr Gårmans vita streck, har hon tröttnat på att gå ut med jycken i regnet och vill ha den till mos under lämplig bils hjul? Det är mer omtänksamt mot bilisterna att köpa ett paraply, och varför inte ett färgglatt golfparaply.

 

I Göteborgs kommun har Miljöpartiet drivit igenom att man skall spara energi genom att släcka gatubelysningen. Det är en begynnelse till en definition av idioti.

 

Allt grönt är inte korkat. Till exempel uppskattar jag gröngölingarna på Kungsviken som visar sig tidigt på morgonen och då inte bara för deras käcka röda huvor. Vidare beträder och använder jag gröna och välklippta områden på golfbanor med stort nöje. Det får till och med vara skillnad i hur fuktiga de är kring hålen, men jag undanber mig alltför ondulerade greener (googla det vid behov).

 

Medan tävlingar i slalom numer körs i strålkastarbelysning på kvällarna så spelas golf med fördel i dagsljus. Det är att betrakta som idioti att spela golf i mörker.

 

Pilsner kan man dock inmundiga i dunkel, men det går också utmärkt att göra i dagsljus och vilken dag som helst, men gärna på fredagar.

Publicerat

Kategoriserad moder

Så har man då avancerat till att bli svärfar. Det är inte så betungande, men jag känner en viss olust inför kategoriseringen av min hustru som numer på motsvarande sätt blivit svärmor. Kolla in dessa två benämningar på Wikipedia så förstår ni. ”Svärmödrar brukar i film och litteratur, särskilt i serier och skämtteckningar, framställas som osympatiska”. Det finns inga sådana nedlåtande trivialiteter i beskrivningen av benämningen svärfar.

 

Vi är ofta alltför snabba i att döma trots brister i underlaget som vi baserar våra uttalanden på. Ta bara ett exempel som ”fluortanten”. Dessa häcklades av oss i alla skolor genom åren, som något oerhört motbjudande. Och vi tog med oss denna uppfattning upp i vuxen ålder, ända tills julkalendern 1996, ”Mysteriet på Greveholm”, gav fluortanten ett ansikte.

 

Andra som oförtjänt får utstå våra påhopp och nedlåtande kommentarer och uttalanden är lapplisor. De har även fått stå ut med att kallas för p-nissar och frågan är hur många av er som de facto känner till den korrekta termen, parkeringsvakter. Dessa utför ett viktigt och för alla städer nödvändigt arbete, eftersom vi konstant placerar våra bilar på synnerligen olämpliga ställen. För detta får vi alltför sällan betala en kontrollavgift. Utan parkeringsvakternas idoga arbete och närvaro, skulle städerna snabbt korkas igen av korkade bilister, som tycker att just de skall få ställa sin bil just där, även om det medför olägenhet för alla andra.

 

Tänk på hur ni beskriver och baktalar hantverkare som grupp. De som aldrig kommer på utsatt tid. De som alltid gör ett dåligt jobb med påtagliga brister. De som tar hutlöst betalt och skyller ifrån sig om något havererar en tid efter det att jobbet slutförts. Jovisst, vi anlitade en grupp takläggare som inte kunde lägga tak när vi la om taket i Änggården, det skall erkännas, men de flesta av våra möten med hantverkare vars arbete vi beställt själva, har avlöpt utan anmärkning.

 

Och så har vi då en grupp som vi aldrig tycks kunna ge ett positivt omdöme och som vi är ständigt missnöjda med och som vi dessutom anser oss kunna göra ett bättre jobb än, oavsett vilket situation det hela rör sig om. Som grädde på moset anser vi dem också vara dumma. Dessa personer kallas till vardags för politiker.

 

Ett par tillrättalägganden är på sin plats. De folkvalda svenska politikerna motsvarar inte era väl grundande förutfattade meningar. Om vi börjar längst ner med de som sitter i kommun- och landstingsfullmäktige, så är de i genomsnitt smartare och har högre utbildning än den genomsnittlige svensken. Detta kan man kolla i Sverige där inte mycket är hemligt. Och det har man gjort i en forskningsrapport. Fortsätter man uppåt ett steg till kommunal- och landstingsråd så hamnar vi i en grupp med klart högre utbildningsnivå än allmänheten. Och till vår fasa så är riksdagsledamöterna, politiskt tillsatta tjänstemän och regeringens medlemmar på ytterligare en högre nivå.

 

Dessutom har jag märkt att vi medborgare då och då anser att en del beslut som fattas på de olika nivåerna, inte är demokratiska. Dessa beslut verkar ha som gemensam nämnare att vi då tycker något annat än vad politikerna har beslutat. Personligen har jag väldigt svårt att använda detta tyckande, till något så allvarligt som att framföra att det rör sig om odemokratiska beslut.

 

Oavsett om ni gillar det eller ej så är Sverige är ett av världens mest demokratiska länder och vi har en kader av berömvärda fritidspolitiker som håller igång vårt demokratiska system.

 

Vilket oförhappandes leder oss tillbaka till det faktum att jag står här på min pall och hävdar att min hustru benämns svärmor och därmed oförtjänt beläggs med egenskaper som endast existerar i era imaginära tankar!

 

Och vad tänker ni göra åt det? Jag tänker personligen ta en fredagspilsner ihop med så många av er som möjligt.

Publicerat

Det är mina grejer!

Jag lämnade ett visdomsord till en student härom dagen. En lillasyster till en kollega på jobbet. Kollegan tyckte att jag med min avsevärda ålder skulle kunna komma med något vägledande. Jag drog till med: Man kan inte kompensera fel riktning med hög fart!

 

Frågan är hur det går med låg fart.

 

Jag är en föregångsman i mycket, men inte i allt. Ibland föredrar jag att avvakta. Denna karaktärsegenskap ådrar sig mina barns och i vissa fall min hustrus förargelse. De tycker kort sagt att jag är gammalmodig. Och det är jag ju. Jag är gammal, plus sextio och jag är utan tvekan modig.

 

Men jag twittrar inte och det faller mig inte in att läsa någon annans tweets heller. Etthundrafyrtio tecken, jag skulle aldrig nedlåta mig till att breda ut mig över ett så snålt tilltaget utrymme. Lite som äldste sonen, som gnäller över att hans föräldrars terrass är större än hans lägenhet.

 

Dock finns jag på Facebook och där kommunicerar jag med mina barn via MSN i en hemlig grupp. En hemlighet, även min fru finns på Facebook, men endast för att kommunicera med sina barn. Så praktiskt det kan bli, eftersom mina barn och hennes barn är samma kommunikationskollektiv.

 

Ni kan dessutom, ja alla kan det faktiskt, swisha pengar till mig. Dock kan jag inte swisha pengar till er. Detta beror på administrativa orsaker och har inget med min ålder att göra. Men det kan härledas till hur gammal min telefon är. Den är från tiden strax innan Luther dog och dess operativsystem baseras på hans teser från Wittenberg. Då dessa inte längre uppdateras, står min handhållna enhet sig slätt i hanteringen av nya ”appar”.

 

Jag hatar appar. Mest hatar jag applikationer som man bara kan ladda ner till telefoner och andra lätthanterliga digital prylar, men inte till min dator. Hål i huvudet kallas sådan utveckling. Att anstränga sig för att begränsa användningen av sin pryl!

 

Våra nya äktenskapliga problem, i pluralis, stavas Netflix. Det är alltså problemen som är i pluralis, inte leverantören av strömmad digital smörja i oändliga floder. Jag ser då och då på fotbollsmatcher och tablå-TV som History Channel, ett och annat gammalt avsnitt av Top Gear samt QI. Och jag vill påpeka att min förmåga att ta till mig nyheter är fortsatt stor, då jag anser att den nya programledaren, Sandi Toksvig, fyller ut Stephen Frys stol och kostym på ett utomordentligt sätt.

 

Men min fru vill att jag skall se på serier. De enda serier jag är intresserad av är Allsvenskan, Superettan, division 1 södra, division 3 sydvästra Götaland, division 3 nordvästra Götaland samt Damallsvenskan. Ett av problemen är att vissa av mina serier kan nås via hennes gränssnitt i TVn.

 

Vidare så gör jag en sak i taget. Jag avskyr när min datamaskin envisas med att försöka starta korta videoklipp mitt i artiklarna som jag läser, för att visa 30 sekunder reklam, innan en femton sekunder lång kommentar visas. De som kom på det hade verkligen otur när de tänkte.

 

Så vad gör vi åt detta? Jo tänka sig, vi tar en pilsner, till och med en sommarfredagspilsner.

Publicerat

Vandringar bland stenstatyer och i gravkammare

Vår nästa etapp tog oss söderut. Vi lockades av de arkeologiska lämningarna kring städerna San Agustin och Tierradentro. Den arkeologiska parken i San Agustin är en del av UNESCOs världsarv med sina stora monolitiska stenstatyer. Vi skulle även besöka flera gravplatser med rikt utsmyckade gravkammare.


Vårt julkort 2017

Vi flög söderut med en liten propellerkärra till staden Popayán. Den är känd för sin låga, vita koloniala bebyggelse i stadskärnan. Staden skadades svårt i en jordbävning 1983, men återuppbyggdes i gammal stil. I stadens katedral råkade vi hamna mitt i en begravning. Men när den avlidne bars in, så slank vi ut. På kvällen åt vi middag på en mexikansk restaurang som rekommenderades i Lonely Planet. Dessa rekommendationer är ofta riktigt bra, men har den nackdelen att alla som reser efter Lonely Planets stigar hamnar där. Vi mötte resans första svensk. (Det skulle också bli den enda!). Bodil var från Stockholm, såg ut som 25, men var +40 och reste ensam genom Ecuador och Colombia.








Vårt hotells vackra hall och matsal

Vilka hus är gamla och vilka är nya i Popayan

Från Popayán fortsatte resan i en minibuss. Det var lite upp och ner över berg och dalar och på en bergstopp stannade vi för lunch. Där såg vi också den första omfattande militärposteringen. Detta område var behärskat av Farc-gerillan under många år. Något förvånade fick vi kliva av bussen några mil utanför San Agustin för att ta taxi den sista biten. Detta var tydligen planerat och förde det med sig att vi fick lift ända fram till vårt hotell, som låg några kilometer utanför stadskärnan, men granne med den stora arkeologiska parken.






Efter att vi checkat in skyndade vi oss upp till parken för att hinna in innan de stängde för dagen. De var inte så stressade och frågade om vi ville ha en engelsktalande guide, vilket vi ville. De ringde in en sådan och efter tio minuter dök hon upp.

 

Rundturen blev en stor upplevelse. De stora stenskulpturerna är ytterst välgjorda och lockar till spekulationer om kulturen som härskade här från cirka år 1 till 900. De hade inget skriftspråk så historiker och arkeologer får pussla med det som finns. De är eniga om att det endast är ett fast och komplicerat samhälle som kan åstadkomma dessa statyer, gravkammare och begravningsritualer.

 

Vår guide bidrog också till att göra turen till något extra. Catharina tyckte att hon var underhållande, medan jag var mer bekymrad över de sanslösa historier som hon berättade. De innehöll historier om hur både människor och djur hamnat i Sydamerika innan kontinentaldriften separerade kontinenterna. Om hon verkligen trodde på sina historier vet vi ju inte. Dock hjälpte hon oss med att ta ett par potentiella julkort, med tomteluvor och allt.

 

Hon berättade också att hon hade en son som bodde i Sverige och att vi var de första svenskar som hon guidat. När hon nämnde sonens namn förstod vi plötsligt att han var bortadopterad, men att hon hade lite kontakt med honom.


De har mycket god ordning bland dessa fantastiska statyer

Stayerna är över 1000 år gamla och ofta i mycket gott skick

Miljön i parken är vacker men som vanligt med en hel del backar

Vår favoritstaty av en fågel som fångat en orm

Denna staty förställer en fölossning. Personen i överkant hjälper modern i nederkant. Detta fattade aldring spanjorerna. Då hade de troligen förstört statyn.

Boendet var verkligen bra och så hade det sin ägare Cesar. Vi hade haft kontakt med honom tidigare via nätet för att boka bil och chaufför, men det var kaffe som verkligen förde oss samman. Cesar hade ungefär 300 kaffebuskar och odlade sitt eget kaffe. Dessutom rostade han det och givetvis malde han det själv också. När han fick klart för sig att jag och Catharina dricker vårt kaffe svart ville han få oss att prova olika malningar och rostningar. Jösses vilket kaffe han kunde få fram. Och så lärde vi oss att provsmakarna av kaffe testar orostat kaffe. Ju hårdare man rostar kaffe, desto mer av koffeinet försvinner. Espresso är alltså inte starkt utan är nästan tomt på koffein.

 

Och det bästa kaffet odlar man på mellan 1600 och 1700 meters höjd över havet. När jag lite okunnigt frågade om man valde sydsluttningar för kaffeplantagerna förklarade Cesar att så här nära ekvatorn betyder väderstrecken på sluttningarna ingenting.

 

Cesar berättade också om hur han börjat bygga sitt hotell för drygt tio år sedan, men på grund av inbördeskriget kunde han inte färdigställa det förrän 2012. De första åren var mycket svåra ekonomiskt, men 2014 tog det fart och gick allt bättre. Åren efter har varit rekordår för honom och han var ett av tecknen vi såg på att Colombia inom några år kommer att utvecklas till att bli ett av Sydamerikas främsta turistländer.

 

Eduardo som jobbade på hotellet blev vår första bekantskap med colombianer som bara kan spanska, men som verkligen anstränger sig för att förstå turisterna som bara pratar engelska. Allt gick att ordna.


Den välskötta omgivningen kring vårt boende

Kanske lite överdrivet men vi hade var sin toalett!

Hotellet hjälpte oss att boka en rundtur med en minibuss i området. Den tog oss först till ett fotostopp vid floden Rio Magdalena som rinner hela vägen till Karibiska sjön vid Cartagena. Sedan fick vi vår första bekantskap olika gravkammare i ett litet stadsmuseum. Där hade de bland annat en mycket pedagogisk bildserie i stora affischer  som beskrev att de hade det bra, spanjorerna förstörde allt men att området nu hämtat sig från deras härjningar.








Om branterna ner mot Rio Magdalena

När vi stod och tittade ut över en dalgång med floden Rio Magdalena i botten frågade jag vår guide om vad det var som växte i till synes räta linjer på bergssidan. Han förklarade att det var kaffebuskar som odlare planterade där de kom åt. Han pekade också ut sockerrörsfält på bergssidorna och dungar med bambu. De senare växte i fem år och var sedan klara som byggnadsmaterial. Att skörda dessa grödor ser mer ut som bergsbestigning än som skördearbete.


Frågvis turist stående på kanten av stupet

Och detta tittade vi på

Kaffebuskar och där går man och plockar kaffebären

Sockerrör på branten

Det ljusgröna är en bambulund

Så här används bambu som buggnadsmaterial

Remdrift i sockerfabriken

Vi gjorde sedan ett stopp på ett litet sockerraffinaderi. Det låg strategiskt mitt bland sockerrören. En okunnig person hade nog lätt kunnat missta den lilla verksamheten för en kokainfabrik. Jag blev personligen överväldigad över att få se en sockerrörspress som drevs via rem av en liten dieselmotor.


Här framställs och kokas socker, inget annat

Remdrift!

Saften pressas ur sockerrören

Ganska tuft jobb att hantera sådana mängder

Såhär ser en manuellt driven sockerrörspress ut. Vi såg den några dagar senare på ett museum.

Så här ser det ut när det är klart

och förpacket

Här kokas socker i Colombia, inget annat

Efter att vi fått stå och vänta i en timme vid ett vägbygge hamnade vi på dagens första gravfält. Här blev vi tillfrågade om vi kunde delta i en promotionfilm och säga vad vi tyckte. Det gjorde vi så gärna. Regissören ville endast att vi la till en inbjudan till alla att besöka området. Som tack fick han ta kort på oss för vårt julkort. Han lovade att inte skratta när vi skrudade oss i tomteluvor och delvis gömde oss bakom en stor staty. Det blev sedermera vårt julkort.

 

Efter Colombias hösta vattenfall, lunch med rysk/amerikansk mor och son under tak i hällregn, ytterligare ett gravfält och slutligen ett lite mindre vattenfall var vi klara för dagen.


Julkortet 2016

Vägbygge i bergen i södra Colombia

Colombias högsta vattenfall, drygt 200 meters fallhöjd

Lunch under tak i hällregn

Publicerat

Hemma hos presidenten

Till slut inleddes vår resa hem genom att vi fullbordade vår rutt och tog oss med flyg från Cartagena och åter till Bogota. Vår reservation på Casa de la Vega fungerade och deras frukost var fortfarande utmärkt.

Det stora under de sista dagarna i Bogota var vår inbjudan till presidentpalatset. Presidenten Juan Manuel Santos, lyckades efter fyra års förhandlingar få till ett fredsavtal med den största gerillagruppen Farc. Efter att fredsavtalet röstats ner i en folkomröstning, accepterades det av parlamentet efter vissa ändringar. De första punkterna i fredsavtalet har bockats av och även om allt inte går helt enligt plan, så känns det som om kraften i fredsprocessen är för stor för att stoppas.

 

Presidentpalatset är inte öppet för allmänheten, men vi gick dit för en privat visning. Vid grinden fick vi visa våra pass för en kvinnlig militär som genast frågade om det var vi som skulle på rundvandring. Vi undrade hur många det skulle bli i vår grupp. En omsorgsfull säkerhetskontroll följde och vi fick lämna ifrån oss telefoner, kamera och Catharinas handväska. En ung militär presenterade sig som vår guide och han visste att vi var svenskar. Vi var väntade! Och det var bara vi två.

 

Det pågick ett regeringssammanträde så det var nog lite mer aktivitet än vanligt. Bland annat hade de riggat en provisorisk TV-studio precis utanför rummet där mötet pågick. Där fick vi inte ens passera. Palatset var fullt med dyrbara gåvor från olika håll i världen med stor symbolik enligt guidens berättelse. En del troligt och annat påhittat. Besöket var en häftig upplevelse att få vara med om.






Vår resa i Colombia avslutades med ett besök på det fantastiska guldmuseet, Museum del Oro. Museet är mycket omfattande och de har såväl historiska som filosofiska ambitioner. Vår guide var mer åt det filosofiska hållet och stundtals var det riktigt bra, men allt förstod vi inte.














Publicerat

Bland konst och konstigheter

Det sista benet på vår turné genom Colombia skulle ta oss till lite mera sol och semester i Cartagena. Och så blev det , men vi mötte också en stad vi gärna vill återse.


Personalen i receptionen på Masaya rådde oss att åka med bussbolaget Bolviar (vad annars kan man heta) till Cartagena. Ett bra val visade det sig. De sista två milen tog tre timmar och det var intressant att se hur passagerarna en efter en hoppade ut bussen och stoppade en av de motorcyklar som åkte förbi och liftade vidare med dem. Det var inte något alternativ för oss med packning.

 

Hotel Tres Banderas i Cartagena kan vi verkligen rekommendera. Det ligger inne i den äldre delen av staden, har en bra atriumgård, liten pool på taket och serverar utmärkt frukost.

 


Vårt hotall låg mitt inne i den gamla staden och inte de stora hotellkomplexen utanför ringmuren

Här är det en riktig atriumträdgård. När det regnade här så blev det blött.

Välkomna in till oss.

Vi skulle på stadsvandring och fick leta oss fram till rätt torg vid hamnen där turen skulle starta. Enrique gick iväg med oss och berättade om stadens historia och arkitektur. Cartagena har tydliga regler för i vilka stilar man får bygga och renovera sina fastigheter. Vandringen avslutade när vårt hotell och Enrique tipsade om ett antal souvenirshoppar i gamla lager vid ringmuren. Krimskrams och prylar till försäljning.


Cartagena är en vacker och färggrann stad med en unik bebyggelse från kolonialtiden

När vi fann hamnområdet, fann vi också vår guide

En lokal konstnär gör skulpturer av skrot som de placerar ut här och var i staden

Enrique, vår guide, berättar om byggnadernas gamla historia och om de olika fanornas betydelse

Allt är inte gammalt i Cartagena

Och i kulturhuset fann jag en gitarrmakare. Ja han gjorde många olika slags stränginstument

Mästaren och en vacker och välljudande gitarr

När jag la några sedlar i dessa statyers skål så intog de genast ny och häftigare pose

Kommersen på gatorna var omfattande. Lägg märke till väskorna i nederkant av bilden. De är från La Guajira. Lite lär man sig på resa.

Allt går att sälja från Boteros bilder via kitschiga affischer till tradionellt nakna damer

Byggnaderna i Cartagena är omväxlande och denna utsmyckning med växter var mycket påtaglig

Även färgsättningen på husen varierar starkt

Men vad är det här för något? Jo, under kollonialtiden åkte man med häst och vagn och för att kliva ur vagnen med viss värdighet, så hade fastigheten fasta trappsteg som underlättade detta.

Ett fåtal byggnader i Cartagena har tagit sig runt reglerna om utseende och material i fasaderna. De andra som gjort det är mycket fula, denna är riktigt snygg. Innevånarna i staden gillar den inte. Den uppfördes av nobelpristagaren Gabriel Garcia Márquez och hans famil äger ännu huset.

När vi kom in i butik nummer 8 blev jag varse att konsten på väggarna var ”riktigt” konst, alltså av annan kvalitet av vad som vanligtvis säljs till turister. Vi tittade intresserat och innehavaren sa att hon var dotter till konstnären. Tre butiker längre bort hittade vi ännu en affär med bra konst och bland annat flera bilder av samma konstnär som i butik 8.Jag blev misstänksam när även denna innehavare presenterade sig som konstnärens dotter. Hon påpekade att den andre konstnärens vars tavlor hängde på väggarna var hennes far.

 

Hon tog fram en pärm och började visa foton och urklipp om hennes föräldrar. Plötsligt får vi syn på skulpturen som René visat oss i Timaná. ”Den har vi sett” utropade vi och kvinnan blev alldeles till sig och vi lovade att återkomma. Vilket vi också gjorde och köpte två tavlor.


Här är den ena av döttrarna till Eladio Gil Zambrana och deras mor konstnären Fini de Gil.

Konstnären och hans skulptur. Eladio Gil Zambrana hette han

Här är en reproduktion av en annan av Eladio Gil Zambranas stayer.

Och här står orginalet av statyn i Cartagena.

Även denna staty är av Eladio Gil Zambrana.

Vår båttur nästa dag blev inställd på grund av för kraftig sjö så vi tog en taxi ut till en närliggande strand istället. Vågorna där var tydliga bevis på att det inte hade varit kul att vara i en båt. Bränningarna kändes farliga, framförallt för de mindre barnen som säkert inte kunde simma. Poliserna i utkikstornet bakom oss var definitivt inte klädda för livräddning, men de var obeväpnade vilket jag konstaterade med viss tillfredsställelse.

 

Taxichauffören hade stannat kvar och erbjöd sig nu att köra hem oss. Det blev ett skarpt samtal när vi var framme då han ville ha betalt för hela dagen. Vi vägrade och till chaufförens förvåning hämtade vi raskt ett par poliser. De kunde ingen engelska (!) men hittade snabbt en person som kunde översätta och vi betalade sedan den summa som vi ansåg oss ha kommit överens om. Det var fascinerande att det kom fram colombianer och skällde på chauffören medan kontroversen pågick.


Det var alltför gott om små barn i de kraftiga dyningarna

Och sådana här farkonster for fram alltför nära de badande

Poliserna bakom oss hade knappast kunnat ingripa vid ett drunkningstillbud med tanke på vad de hade på fötterna

Men de vaktade det viktigaste som fanns på stranden

Och så fick hon lite fotmassage

Färsk fisk och skaldjur vågade vi inte köpa hos denna försäljare

Men tio meter ifrån oss fanns baren

Och här kommer fältbaren, vår idol denna dag

Ibland blir vår värld ganska liten. Vid en rundvandring på museet i Cartagena uppmärksammade Catharina en tavla som föreställde Greve Fredrik Adlercreutz. Eftersom en av våra kompisar bär detta efternamn skickade vi ett mail till honom och frågade om eventuellt släktskap. Och så var det, i nästan rakt nedstigande led. Vår vän berättade om att Fredrik A var krigshjälte ihop med Simon Bolivar när de intog Cartagena. För en del år sedan önskade den Colombianska staten att Fredrik As kvarlevor skull skickas till Colombia för att få en statsbegravning. Släkten tackade, men avböjde och Fredrik A vilar fortfarande i Stockholm.


Om ni googlar på Fredrik Adlercreutz så finner ni denna bild på Wikipedia

Mitt i den gamla staden finns en staty av Botero på en liggande naken kvinna. Sägnen säger att för att komma tillbaka till Cartagena måste man ta damen på brösten. Det syns att många personer gjort det. Eftersom Catharina blivit så förtjust i Cartagena att hon vill åka dit igen någon gång, så tog vi en sväng till det torget och försäkrade oss om att hon kommer att återvända.


Här ligger Boteros staty och ni ser säkert var turister helst placerar sina händer på henne

Och så gjorde Catharina sitt för att försäkra sig om att komma tillbaka till Cartagena.

Publicerat

Offroadkörning bland vägspärrar och så lite fotboll i nordöstra hörnet av Colombia

Nu bar det iväg med flygmaskin till nordöstra Colombia och halvön Guajira. Den har en delvis ökenliknande natur, Punta Gallinas som är den nordligaste punkten på fastlandet i Sydamerika, en illa utsatt ursprungsbefolkning och en liten remsa med gräns mot Venezuela som gör regionen till en smugglingsmetropol.


Vi flög från Medellin till Santa Marta. Taxin tog oss som vanligt över ett berg för att sedan delta i köer som på alla andra ställen vi hittills besökt. Vårt hotell hette Masaya och var ett väldigt fint kombinerat hotell och vandrarhem. Vi inledde med en promenad längs strandpromenaden. Den hade en stor containerhamn i ena änden och höga hotell i den andra. Däremellan fanns det småbåtar och mängder med försäljare.

 

Eftersom det var nyårsafton hängde vi på hotellets takterrass men strax före tolvslaget droppade de flesta av. Men vi avnjöt fyrverkerier och sedan smög vi ner och badade i poolen i månsken tills nattportieren upptäckte oss.


Från containerhamn i ena änden av strandpromenaden

till höga hotell i den andra änden.

Vi delade rum med Shakira

Masayas atriumgård

Baren på taket

I poolen

Vackert på natten

Nyår, faktiskt

Nyår på strandpromenaden

Nyårsdagen är en långsam dag i Colombia och då händer det inte så mycket. Efter frukost  planerade vi för nästa steg på vår resa. Vi bestämde oss för ett par olika koncept beroende på vilka besked vi skulle få av researrangören som fanns på vårt hotell, nästa dag. Under vår promenad på staden i starkt solsken upptäckte vi att drogerierna var de enda öppna affärerna. Det gav oss möjlighet att köpa vatten, insektsmedel, deodorant och solskydd. Catharina fann en mycket intressant läkemedelsförpackning i soporna som hon bara måste fotografera noggrant. Undrar vad det hade varit i det paketet?

 

På kvällen åt vi pizza nere vid strandpromenaden. Bästa pizzan i Colombia! Personalen bad oss att skriva på Tripadvisor om dem. Det var första gången vi blivit direkt uppmanade till det på en restaurang.


Gamarna väntar ut de som firat lite för mycket

Jag vet inte vad detta är

eller vad det innehåller

Det är trevligt på de smala gatorna i Santa Marta

Man vandrar fram i uteserveringarna

mysigt på kvällen också

Kvällspromenad i Santa marta

Dagen efter var allt öppet igen och vi bokade först en tredagars tur med bil runt på Guajira. Nästa steg var att boka en hotellnatt i staden Riohacha, där turerna ut på halvön startar. Det gjorde vi via vår egen dator. Då fann vi till vår förvåning att vi kunde boka två nätter till via nätet på Masaya, vårt hotell i Santa Marta, fast personalen i receptionen sagt att det var fullt. De blev något förvånade när vi lämnade det mesta av vårt bagage hos dem, sa på återseende och bad att få ett annat rum när vi kom tillbaka.

 

Det blev en busstur till Riohacha utan större trafikstockningar. Dock stannade chauffören här och där för att försöka sälja de tomma platserna i bussen. Samma beteende som vi sett på andra sidan jorden. Så lika det kan vara. Efter en taxitur till en bankomat, middag på utmärkt fiskrestaurang som chauffören rekommenderade avslutade vi kvällen på hotellbalkongen till ännu ett avsnitt av ”På spåret”.

Vi blev upplockade av vår chaufför kl 08.10 och började vår resa på La Guajira. Sammanlagt var vi sex passagerare i en Toyota Landcruiser. Det var ett medelålders colombianskt par (som bara pratade spanska) och ett yngre par bestående av Laura från Colombia, men som arbetar i London och som är ihop med Luca från Italien och som bor i Milano. De hade träffats när de studerade i London.

 

Vägen ut på Guajira är spikrak i mil efter mil. En bit ut kom vi till en korsväg där det givetvis samlades folk och näringsställen. Vi svängde åt vänster och fortsatte parallellt med järnvägen. Den används för att skeppa ut kol till hamnen som givetvis heter Port Boliviar. Allt kol exporteras från Colombia!

 

Till sist stannade vi i en stad där vi kunde köpa insmugglad bensin från Venezuela. Vår tur bestod av fem bilar i karavan och alla behövde tanka. Man kunde också köpa öl från Venezuela. Dessutom skulle vi köpa kex och kakor som vi skulle dela ut till barn och vuxna ur ursprungsbefolkningen, som vi skulle komma att möta på vägen.


Vår Toyota Landcruiser

Så här tankar man insmugglad besin från Venezuela

Bensin finns även i mindre förpckningar

Den här bilen har bland annat öl från Venezuela

I den här butiken köpte vi vatten men också kex och kakor som vi skulle dela ut bland urinnevånarna när vi passearde deras marker

Saltarbetare vid dammarna

Industrisalt i stora högar. Ytterst lite om något, blir till bordssalt.

Att få bilder tagna på oss är inte det vi är bäst på, men här tog någon kameran och plåtade ett salt par

Den spikraka jämna vägen var nu ett minne blott och både chaufför och bil fick bekänna färg. Vi avverkade, stopp vid saltframställning ur havsvatten, pyramidformat berg heligt för ursprungsbefolkningen (vilket vi inte tog någon hänsyn till), en mindre halvö som gjord för en geologiföreläsning (men ingen ville lyssna på mig) och slutligen en standardmässig solnedgång i havet, innan det blev middag med mycket prat om fotboll (Luca visade sig arbeta för Inter och deras akademi).

 

Nästa dag inleddes vid Colombias enda vindkraftpark bestående av cirka 25 vindsnurror. Parken står still eftersom den ockuperas av ursprungsbefolkningen för att få ett bättre avtal då parken står på deras mark. En orkan hade för ovanlighetens skull dragit in här sex månader tidigare (troligen beroende på den kraftiga El Ninjo) och detta försämrade framkomligheten ytterligare.


Känn vad det blåser på toppen

I bakgrunden är toppen

Det blåser inte lika mecket på den här toppen

kartan, på papper. Kolla in det raka sträcket mitt i, järnvägen som forslar kol till hamnen

Vår karavan samlar ihop sig

Försäljning av väskor från ursprungsbefolkningen.

Vindsnurror

Kontrollstationen som är ockuperad

Sanddyner vid havet

När vi nu rullade genom wayuu-land blev vi stoppade av provisoriska vägspärrar där vi skulle betala ”tull” i form av kakor till de barn som fanns där och höll i de snören som de spänt över vägen. Ibland stannade vi, ibland inte. Slutligen nådde vi Punta Gallinas, nordspetsen på fastlandet. Sedan rullade vår karavan av fem bilar mot solnedgången.

 

Den sista dagen inleddes med en båtfärd. Medan bilarna körde den långa vägen runt for vi över havet. Flytvästar är inget man prioriterar i Colombia. Men vår båtförare var skicklig och undvek att blöta ner sina passagerare. Efter att åter ha fyllt tankarna på bilarna med billig bensin från Venezuela, återvände vi till utgångspunkten i Riohacha. Där fick en ny van och chaufför som skulle ta oss till Santa Marta. Våra nya vänner Laura och Luca åkte med en bit på vägen innan vi tog farväl av dem i Palmira där Lauras mor bor. Efter 18 mil på sex timmar (nytt rekord i trafikstockning för oss), pustade vi ut på Masaya.


Vägspärr!

Lite mer allvar här kanske

Trafikstockning i ingenmansland!

Vår lilla karavan i öknen

Och så dök det upp en liten pojke mitt i bilden

Ensam i öknen

och långt där borta komme det möte

Smuggling, javisst

och så gav de järnet, plattan i mattan och bilarna flög genom sanden

På Punta Gallinas och undersöker folks små monument över sig själva

Snygg krona på verket

Är inte detta Jabba the Hut?

Och detta måste vara Han Solo. Nu vet vi George Lucas hittade sina förebilder, La Guajira!

Gruppbilden på gruppen

och av denna familj köptre Catharina sina väskor

Eftersom vi inte fick några biljetter till parken i Tayrona, valde vi en badutflykt istället. Vi tog taxi till grannbyn Tagnanga. Jag råkade vinka in en taxi med två passagerare i, men han stannade och de klev ur. De bara slöåkte med sin kompis. Tagnanga är numer ett drognäste för backpackers på kvällarna, men på dagen är den tidigare fina byn full av folk som skall bada. Vi hittade en båt som först tog oss på en snorklingstur och sedan till den bästa stranden. Det var ett riktigt skämt. Det fanns i princip bara ståplats på stranden. Vi åt en god fisklunch och snodde en båttur tillbaka. Lokalbussen tog oss sedan tillbaka till Santa Marta, som vanligt en bra upplevelse.


Här använder de i alla fall flytvästar, Bra!

Undrar om pengarna tog slut i det här projektet

Inte särskilt ombonat

Trångt är bara förnamnet

det fanns knappt ståplats på stranden

Publicerat

Medellin!

Så gjorde vi oss då färdiga för att besöka den farliga och beryktade staden Medellin. Av olika skäl hade vi ändrat på vår plan och bestämt att vi skulle tillbringa flera dagar i staden. Det skulle vi inte ångra.


Bussen från Salento var en bra minibuss men med en lite väl elak chaufför. Han körde som en biltjuv genom det bedårande vackra landskapet. Och fort gick det. Vi är framme före tidtabell trodde jag när vi passerade skylten som visade att det var 38 km kvar. Nästa tre mil tog över en timme att avverka på smala slingrande vägar över ett bergsmassiv med många långsamma och svårpasserade långtradare. Ännu en form av colombiansk trafikstockning.

 

Efter lite velande med en taxichaufför som litade på sin gps, kom vi fram till vårt hotell. Vi tog oss snabbt ut på nöjesstråket och fick resans bästa burgare och bästa pilsner, BBC Rojas (Bogota Beer Company). När vi kom tillbaka till hotellet kände vi båda en påtaglig lukt av fukt och mögel i hotellrummet. Som tur var kom vi på att det var våra våta skor från promenaden i Cocora som gjorde sig påminda, innan vi klagade. Skorna fick tillbringa natten i friska luften på fönsterbrädan.


På väg till Medellin. Det kan vara bra att ha hjul på sin väska när backarna i Salento är branta

Bra buss!

Bra med plats och wifi!

Utsikt från vårt fönster i Medellin

Medellin är Colombias andra stad med cirka 2,5 miljoner innevånare och den ligger på 1500 meters höjd över havet. Det är en industristad som breder ut sig i en dalgång och där staden även klättrar upp på de omgivande bergssidorna.

 

Första dagen ägnade vi åt Medellins kollektivtrafik, närmare bestämt linbanorna upp till de högt liggande bostadsområden runt staden. Via stadens omtalade Metro (Colombias enda spårbundna kollektivtrafik) kom vi till en station där vi bytte till linbanan. Där klev vi ombord i gondolen till linbanan som i vilken skidlift som helst, fast med mindre kläder, inga skidor och i promenadriktiga skor. Det var en mycket intressant åktur upp och sedan ner igen. Jag spanade, filmade och tog kort. Nere i Medellins centrum igen blev det en matbit och en öl i stadens centralt belägna botaniska trädgård, Chardin Botanico. En välgörande och behövlig andningspaus.


Medellin växer upp på bergssidorna

Äggliften eller kollektivtrafiken?

Och så åker vi upp för berget

Mellanstation

Betald reklamplats

Ibland kom man lite nära de boende

Svårt att klaga på utsikten över staden

Men på de branta sidorna låg det skjul, på den andra sidan riktiga hus

Selfi i botaniska trädgården

Det är jul trots allt jul även i en botanisk trädgård

Och man kunde givetvis shoppa här också

Kollektivtrafik i linbana

Nästa dag hade vi bokat en stadsrundvandring med Real City Tours Medellin. Taxin tog oss till fel Metrostation, men när vi började leta efter ett tåg tillbaka till rätt station, fann vi istället Real City Tours. Så det kan bli!?

 

Vi fick Mirabell som guide. En internationell kvinna som bott i Boston i sex år och som är utbildade skådespelare. Hon är den bästa guide vi någonsin haft på en liknande tur. Hon berättade om både de positiva sidorna och om avarterna i staden och dess olika områden. Vidare förklarade hon hur innevånarnas attityd kom från energiska flyktingar och invandrare i form av basker och judar för flera hundra år sedan. Dessa skapade jordbruk som inte baserades på slavar, som alla andra plantager gjorde.

Först pratade hon om kollektivtrafiken och stadens stolthet, Metron. Detta är Colombias enda spårbundna kollektivtrafik. Innevånarna är oändligt stolta över den och sköter minutiöst. Inget klotter och inget skräp. Så gav vi oss iväg.

 

Mirabell vågade prata om inställningen till fredsavtalet med Farc-gerillan och om hur Nej-sidan visste att de inte kunde vinna i folkomröstningen och hur Ja-sidan visste att de skulle vinna. Dagen efter var alla något konfunderade, men det löste sig ju det också. Hon lärde oss hur man håller i sin mobiltelefon i Medellin när man tar en selfi, så att man får behålla sin telefon. Man håller i den med båda händerna! Hela tiden byggde hon sin berättelse på små bra historier. En annan sak som hon noga påpekade vid varje stopp var att när hon angav hur många minuter vi hade på oss, så var det inte i colombianska minuter, utan i tyska!

 

Hon beskrev också hur Medellin valt en ny väg efter Pablo Escobars död 1993. En väg bort från knarkkarteller och våld som byggde på allt vad en stad kan göra och som vilade på sociala aspekter, arkitektur, infrastruktursatsningar och målet att få unga män att ha en annan bild av sig själva än den med ett skarpladdat vapen i handen.

 

Medellin har fortfarande problem, men staden har kommit en lång väg bort från sin historia och är på väg i rätt riktning. Rundturerna i Escobars fotspår tycker alla äldre illa om. Han ses fortfarande med mycket oblida ögon i staden, oberoende av vad olika myter säger. Men de som är 25 år gamla och yngre och som aldrig upplevt tiden med kartellen, ser honom mera som en seriefigur än som en mördare.


Metron går på betongfundament genom staden utan att det känns konstigt att gå under

Metron och en station

Och de har telefonkiosker!

Mirabell framför ett av de sista loken i Medellin

Ljusets torg

Numera saluhall, förut var det tillhåll för prostituerade och narkomaner

Attityden i Medellin, du skall avar trevlig

Färsk frukt?

Något annat att köpa

Det var fler poliser och de var tyngre beväpnade i Bogota jämfört med Medellin

Här håller de protituerade till nu. Utanför kyrkan. Praktiskt för då kan kunderna be om förlåtelse med en gång.

Botero och hans experiment med oproportionerliga figurer

1995 sprängdes en bomd på detta torg vid en av Boteros skulpturer. Staden vill ta bort den skadade statyn men Botero ville att den skulle stå kvar som ett monument över de döda och så skänkte han en ny skulptur som står bredvid.

Publicerat

Över stock och över sten till fots, till häst och i en Willy

Nu bar det av till turiststaden Salento med kaffeodlingar och en tuff vandring i nationalparken Cocora som främsta attraktioner, förutom den fina staden och dess unika transportsystem, Willys.


Det blev en lite lagom strulig början på den 25 december och vår färd med buss från Popayán till Salento. Men vi har ju viss vana från andra hörn av världen vad det gäller tidtabeller, bussar och biljetter. Den buss som vi planerat att ta, men som inte gick den 25 dec, den gick visst och vi fick de två sista biljetterna. Riding shotgun! Dessutom kom vi fram kl 14.00 istället för 16.00. Busstationen i Salento låg lite utanför staden och det är gott om uppförsbackar där. Vårt hotell låg givetvis högst upp. Salento är en pittoresk liten turiststad med många colombianska turister och många butiker med varor som man kanske inte behöver.


I Salento är backarna alltid närvarande

De bilar så det räcker för att få till lite traikkaos, men så har de också parkeringsvakter!

Husen i Salento är färgglada

De finns i de flesta färgkombinationer

Men kyrkan är faktiskt inte så vacker

Efter en sovmorgon började vi vår promenad mot vårt besök på en kaffeplantage. Det var cirka fyra km att gå och med start på 2000 meters höjd blev det mestadels utför, då plantagen låg på 1650 meters höjd över havet. En idealisk höjd för att odla kaffe. Vi hann fram till visningen på engelska med fem minuters marginal. Det var en pedagogisk och trevlig rundvandring. Vi fick lära oss att plocka de mogna kaffebären och vår ciceron visade också hur en skadeinsekts larver utvecklas i bären och så beskrev hon hur de kämpar mot insekterna utan några bekämpningsmedel.


Pittoreskt med kor som mjölkas för hand

Vår engelsktalande guide. Jag gillade när hon avvisade några spansktalande turister som ville gå med men få guidening på spanska. This tour is in English! Och i korgen plockarn man kaffebären

Och här planterar man några av sina plockade bär. De driver upp ny plantor som ersätter de gamla som fasas ut efter ett antal år.

Bilden längst ner till höger visar den omtalade skadeinsektens larv

Jag fick förtroendet att mala vårt kaffe vid provsmakningen

Det obligatoriska gruppfotot av dagens engelstalade grupp

I Salento har man ett annorlunda transportsystem för turister och besökare. De kallas för Willys och är jeepar som man klämmer in så många personer i som det någonsin går. Efter Andra världskriget hamnade ett antal amerikanska jeepar i staden och systemet med Willys etablerades. Numer är det moderna jeepar, men konceptet är detsamma.

 

Så vi tog en Willy tillbaka. Vi flanerade runt och hittade ett ställe att lämna in vår tvätt och sedan blev det middag innan Catharina lämnade mig och datorn inkopplade på restaurangens wifi, för lite seriös shopping.








Nu tog vi sats för en fysiskt ansträngande dag. Det var nationalparken Cocora med utgångspunkt på 2200 meters höjd som ådrog sig vårt intresse. Vi tog en Willy kl 07.30 och kunde starta vår vandring kl 08.00 i vackert solsken. Då valde vi att gå medurs, vilket de flesta inte gjorde. Vår grusväg sluttade svagt uppåt bland höga vaxpalmer, Colombias nationalträd.

 

En bra bit upp för berget byttes plötsligt lövträden mot barrträd. Vi hämtade sedan andan på 2850 meters höjd och tog en kopp kaffe på den lilla restaurangen där. När vi nått utkiksplatsen var det som vanligt när vi är i farten, dimma. Molnen har hunnit ifatt oss och nu väntade vi bara på regnet. Vägen blev till en smal och stenig stig som i huvudsak gick utför. Vid korsvägen valde vi att ta oss upp till platsen där man kan titta på kolibrier.






















Det gick nu brant uppåt och eftersom stigen även trafikeras av turister till häst, så var det stundtals mycket lerigt. Ett par intressanta broar gjorda av stockar och med vajrar att hålla i, gjorde passagerna över de strida bäckarna spännande. Jag tänkte också lite på svenska säkerhetsnormer. Hästarna korsade bäckarna utan broar och utan problem.

 

Kolibristället inbjuder till fotografering. Dock är det en verksamhet som naturvänner inte skulle uppskatta, eftersom beteendet inte blir naturligt för fåglarna. Kring några hus i den branta sluttningen med en servering har de hängt upp ett stort antal matstationer, där kolibrierna kan äta sockervatten eller vad det nu är som serveras. De små fåglarna yrde som getingar på en picnic runt huvudet på oss.

 

När nedstigningen började blev det dags för oss att ta på våra ponchos. Luftfuktigheten hade övergått i regn. Nu mötte vi hästar och blev passerade av andra i en strid ström. Statusen på stigen som vi gick på blev därefter. Vi märkte snart att det är mycket enkelt att urskilja colombianer till häst från andra turister. De kan rida oavsett ålder och de förefaller födda på hästryggen. De sista kilometrarna blev ingen högtid utan ett ständigt klättrande över och under taggtrådsstängsel då stigen blivit till en stilla flytande lervälling. Väl nere vi entrén till parken lyckas vi slå oss ombord på en Willy och fraktades tillbaka till Salento för en varm dusch.
























Bland blandade kolibrier