Vang Vieng är en liten stad som omges av ett enastående vackert landskap. Under slutet av 2000-talets första decennium och fram till 2012 blev staden ett tillhåll för backpackers där konsumtion av droger och alkohol förvandlade stället till ett mindre helvete med ett stort antal döda västerländska ungdomar som följd. Men 2012 bestämde den laotiska regeringen att döda turister är ”bad for business” och att det helt enkelt gått för långt, så de stängde stora delar av nöjeslivet.
Vi satte oss på bussen till Vang Vieng och de sjutton milen tog sin tid. På dåliga serpentinvägar med utsikt över bergsstup och höjder avverkade vi alltför få kilometer i timmen. Det mest spännande som hände var att bussen plötsligt stannade uppe bland bergen och några yngre män lastade stora träreglar ombord på bussen. Några mil senare och utanför ett samhälle lastades alla reglarna av och placerades i ett garage. Chauffören hade nog en egen transporttjänst på bussbolagets buss.
Dock hann vi fram i tid till solnedgången. Solnedgångar ser nu ut som solnedgångar gör, men denna syntes väldigt bra från vår balkong. Att vi bodde bra till för solnedgången visade sig när vi tittade ner på gatan och såg hundratalet turister beskåda samma evenemang som vi gjorde, fast vi hade ju första parkett.
Så bar det då iväg, vinka då Catharina
Inte den bästa av bussar men vi har åkt i sämre
Försök av mig att fånga landskapet vi for förbi
Och här försöker Catharina med samma sak
Den hemliga lasten av träreglar
Packas in i ett garage
Solnegångar ser mest ut som solnedgångar, även i Vang Vieng
Rapport från solnedgång i verkligheten
Kvällspromenaden gick längs nöjesgatan med restaurang Kitchen som mål, eftersom den rekommenderades av Lonely Planet. Det var en bra rekommendation, men det var inte särskilt mycket folk där. Det stod snart klart för oss att kapaciteten på barer och hotell vida översteg antalet turister i staden.
Under stadens vilda tid omkom till exempel 27 turister år 2011. De drunknade eller bröt nacken vid aktiviteter längs floden. Man tog sig ner med strömmen i slangen från ett traktordäck, tubeing. Längs stränderna låg barerna vägg i vägg och det konsumerades alkohol och droger i stora mängder. De omkomna var i huvudsak australiensare och britter. 2012 besökte delar av regeringen Vang Vieng och de beslöt att omgående stänga ner allt. Endast etablissemang med tillstång fick drivas vidare och de flesta barerna längs floden revs.
Gatan på bilden är nöjesgatan men det rör sig inte särskilt många nöjeslystna där.
Restaurang The Kitchen
och menyerna.
Alla droger har inte försvunnit från Vang Vieng
Kvar fanns en liten stad med en flod och ett bergigt landskap med klättervänliga berg och många grottor. Långsamt etablerar sig nu Vang Vieng som en turistort för klättring, mountain bike och andra aktiviteter. Man kan fortfarande åka på sitt traktordäck ner längs floden och göra strandhugg och ta en öl eller en drink i det fåtalet restauranger som finns kvar, men varför inte ta en tur i varmlufsballong i gryningen också.
Även om vi i vår familj känner stark dragning till hav och kust så måste jag medge att Vang Vieng är ett av de vackraste ställen jag besökt. Så i takt med att hotell och restauranger höjer sin standard från backpacker-nivån, till den som tilltalar asiater och bekväma européer, aussies, och amerikaner, så tar sig staden tillbaka dit den hör hemma, till paradisets kant.
På morgonen vår första dag åkte vi på grottforskning. Christoffer var klen och stannade på hotellet. Vår tuctuc som vi hyrt för hela dagen, tog oss ut till ett område med tre grottor. Från parkeringsplatsen vandrade vi upp till utgångsläget för att grottorna. Där fanns det mest stora grupper av japanska turister som stod i kö för att få ta sig i ett traktordäck genom en vattenfylld grotta. Vi avstod från detta och tog oss till fots genom två andra grottor.
Den första grottan var cirka 3 km djup men vi nöjde oss med cirka 500m. Väggarna gnistade i ljuset från våra pannlampor och det var ganska lätt att ta sig fram. I grotta nummer två fick vi sällskap av en ung thailändska som inte ville gå ensam i grottan. Här gnistrade det om möjligt ännu mer och stalaktiterna skapade pelargångar här och var. Sedan gick vi tillbaka till den första vattenfyllda grottan och Catharina och Jonathan tog sig lätt före grupperna av turister medan jag avstod detta jyckel. I grottan fann Catharina en hel del lite rädda grottforskare men hon tog modigt täten och ledde dem ut igen.
Blixten hjälper till att lysa upp grottan
Grottforskare med thailändskt stöd
Stalagmiter blir detta.
Den djärva kvinnliga grottforskaren i stämningsbelysning
Stundtals var det lite svårt att ta sig fram i mörkret
På väg ut ur grottan efter expeditionen
Det viktiga uppdraget är slutfört
Vår chaufför frågade om vi inte skulle besöka ”The Blue Lagoon” också, vilket vi givetvis skulle. Lagunen visade sig vara en större pöl med badande turister, men vi klättrade istället ett antal meter upp till en ny grotta. Denna går i en cirkel och innehåller flera Buddhastayer. Catharina klagade mycket över att hon hade svårt att se och svårt att gå i grottan. När vi nästan hade fullbordat cirkeln och var på väg ut visade det sig att hon hade solglasögon på. Ute bland stånden köpte vi förfriskningar och de två små tjejerna före oss i kön var givetvis svenska.
Tillbaka på vår balkong på hotellet såg vi ett flertal varmluftsballonger flyga i solnedgången och vi bestämde oss för att ta en flygtur i gryningen nästa dag.
Den blå lagunen, inte mycket mer än en pöl
Buddha i ljuset från hål in i grottan
Här kommer ljuset in
och så här kan Buddha lysa på vägen
Och två svenska flickor som studerar bönsyrsan i min hand
Vi blev upplockade av en buss som körde oss och några andra ut på en åker där tre ballonger förbereddes. Med hjälp av stora fläktar gick det förvånansvärt fort att få upp dem. Vi klev ombord, åtta personer plus piloten och så flög vi iväg. Teamen som ledde verksamheten var kinesiska. Med radioförbindelse mellan ballongerna letade de efter luftströmmar och vi for fram och tillbaka över staden. Under flygturen passade vi på att be en av passagerarna att ta några kort på oss i våra tomteluvor. Det blev årets julkort hem till alla vänner i Sverige.
Med stor precision landade piloten för att byta passagerare och de enda som blev rädda var några hästar. En van körde oss tillbaka och efter frukost var det dags för tube nerför floden. Vi gjorde bara ett stopp för öl. Vid varje stopp delades det ut ett armband av garn som knöts runt handleden. De flesta hade många armband men vi bara ett.
Sedan ombord på nästa buss, nu mot huvudstaden Vientiane.
Blåsa upp ballonger med byggfläktar, rejäla maskiner.
och fort går det
Snart klart för första avgång
och iväg med dem
Är det inte vår tur snart?
Utrustningen är packad ombord på lastbilarna innan den sista ballongen lyft
och nu far vi iväg
Vår kinesiske pilot med komradion i handen
Det blir varmt om svålen när piloten eldar på med gasolbrännaren
och detta är en soluppgång!
Där nere bor vi, någonstans.
Vang Vieng från ovan. Det gamla flygfältet syns tydligt från luften. När man stöter på det på marken undrar man vad det är.
Julkort som väckte förnöjsamhet hos våra medpassagerare
Ett sådant här kort är jag nog inte ensam att ha tagit bland varmluftsballongsresenärer
och vår pilot rörde sig fritt i luftrummet, både upp och ner och fram och tillbaka
Så går vi in för landning och börjar med att skrämma hästarna lite
Och där står nästa grupp av ballongresenärer och väntar
Snabbt ner och i lagom takt fick en person gå av och en gå på så att ballongen inte skulle bli för lätt och smita.
och så iväg med dem. Tog bara någon minut att byta passagerare.
Där flyger de och de förra passagerarna tycks redan vara mer intresserade av hästar än av ballongfärder