Nu bar det av till turiststaden Salento med kaffeodlingar och en tuff vandring i nationalparken Cocora som främsta attraktioner, förutom den fina staden och dess unika transportsystem, Willys.
Det blev en lite lagom strulig början på den 25 december och vår färd med buss från Popayán till Salento. Men vi har ju viss vana från andra hörn av världen vad det gäller tidtabeller, bussar och biljetter. Den buss som vi planerat att ta, men som inte gick den 25 dec, den gick visst och vi fick de två sista biljetterna. Riding shotgun! Dessutom kom vi fram kl 14.00 istället för 16.00. Busstationen i Salento låg lite utanför staden och det är gott om uppförsbackar där. Vårt hotell låg givetvis högst upp. Salento är en pittoresk liten turiststad med många colombianska turister och många butiker med varor som man kanske inte behöver.
I Salento är backarna alltid närvarande
De bilar så det räcker för att få till lite traikkaos, men så har de också parkeringsvakter!
Husen i Salento är färgglada
De finns i de flesta färgkombinationer
Men kyrkan är faktiskt inte så vacker
Efter en sovmorgon började vi vår promenad mot vårt besök på en kaffeplantage. Det var cirka fyra km att gå och med start på 2000 meters höjd blev det mestadels utför, då plantagen låg på 1650 meters höjd över havet. En idealisk höjd för att odla kaffe. Vi hann fram till visningen på engelska med fem minuters marginal. Det var en pedagogisk och trevlig rundvandring. Vi fick lära oss att plocka de mogna kaffebären och vår ciceron visade också hur en skadeinsekts larver utvecklas i bären och så beskrev hon hur de kämpar mot insekterna utan några bekämpningsmedel.
Pittoreskt med kor som mjölkas för hand
Vår engelsktalande guide. Jag gillade när hon avvisade några spansktalande turister som ville gå med men få guidening på spanska. This tour is in English! Och i korgen plockarn man kaffebären
Och här planterar man några av sina plockade bär. De driver upp ny plantor som ersätter de gamla som fasas ut efter ett antal år.
Bilden längst ner till höger visar den omtalade skadeinsektens larv
Jag fick förtroendet att mala vårt kaffe vid provsmakningen
Det obligatoriska gruppfotot av dagens engelstalade grupp
I Salento har man ett annorlunda transportsystem för turister och besökare. De kallas för Willys och är jeepar som man klämmer in så många personer i som det någonsin går. Efter Andra världskriget hamnade ett antal amerikanska jeepar i staden och systemet med Willys etablerades. Numer är det moderna jeepar, men konceptet är detsamma.
Så vi tog en Willy tillbaka. Vi flanerade runt och hittade ett ställe att lämna in vår tvätt och sedan blev det middag innan Catharina lämnade mig och datorn inkopplade på restaurangens wifi, för lite seriös shopping.
Nu tog vi sats för en fysiskt ansträngande dag. Det var nationalparken Cocora med utgångspunkt på 2200 meters höjd som ådrog sig vårt intresse. Vi tog en Willy kl 07.30 och kunde starta vår vandring kl 08.00 i vackert solsken. Då valde vi att gå medurs, vilket de flesta inte gjorde. Vår grusväg sluttade svagt uppåt bland höga vaxpalmer, Colombias nationalträd.
En bra bit upp för berget byttes plötsligt lövträden mot barrträd. Vi hämtade sedan andan på 2850 meters höjd och tog en kopp kaffe på den lilla restaurangen där. När vi nått utkiksplatsen var det som vanligt när vi är i farten, dimma. Molnen har hunnit ifatt oss och nu väntade vi bara på regnet. Vägen blev till en smal och stenig stig som i huvudsak gick utför. Vid korsvägen valde vi att ta oss upp till platsen där man kan titta på kolibrier.
Det gick nu brant uppåt och eftersom stigen även trafikeras av turister till häst, så var det stundtals mycket lerigt. Ett par intressanta broar gjorda av stockar och med vajrar att hålla i, gjorde passagerna över de strida bäckarna spännande. Jag tänkte också lite på svenska säkerhetsnormer. Hästarna korsade bäckarna utan broar och utan problem.
Kolibristället inbjuder till fotografering. Dock är det en verksamhet som naturvänner inte skulle uppskatta, eftersom beteendet inte blir naturligt för fåglarna. Kring några hus i den branta sluttningen med en servering har de hängt upp ett stort antal matstationer, där kolibrierna kan äta sockervatten eller vad det nu är som serveras. De små fåglarna yrde som getingar på en picnic runt huvudet på oss.
När nedstigningen började blev det dags för oss att ta på våra ponchos. Luftfuktigheten hade övergått i regn. Nu mötte vi hästar och blev passerade av andra i en strid ström. Statusen på stigen som vi gick på blev därefter. Vi märkte snart att det är mycket enkelt att urskilja colombianer till häst från andra turister. De kan rida oavsett ålder och de förefaller födda på hästryggen. De sista kilometrarna blev ingen högtid utan ett ständigt klättrande över och under taggtrådsstängsel då stigen blivit till en stilla flytande lervälling. Väl nere vi entrén till parken lyckas vi slå oss ombord på en Willy och fraktades tillbaka till Salento för en varm dusch.
