Så gjorde vi oss då färdiga för att besöka den farliga och beryktade staden Medellin. Av olika skäl hade vi ändrat på vår plan och bestämt att vi skulle tillbringa flera dagar i staden. Det skulle vi inte ångra.
Bussen från Salento var en bra minibuss men med en lite väl elak chaufför. Han körde som en biltjuv genom det bedårande vackra landskapet. Och fort gick det. Vi är framme före tidtabell trodde jag när vi passerade skylten som visade att det var 38 km kvar. Nästa tre mil tog över en timme att avverka på smala slingrande vägar över ett bergsmassiv med många långsamma och svårpasserade långtradare. Ännu en form av colombiansk trafikstockning.
Efter lite velande med en taxichaufför som litade på sin gps, kom vi fram till vårt hotell. Vi tog oss snabbt ut på nöjesstråket och fick resans bästa burgare och bästa pilsner, BBC Rojas (Bogota Beer Company). När vi kom tillbaka till hotellet kände vi båda en påtaglig lukt av fukt och mögel i hotellrummet. Som tur var kom vi på att det var våra våta skor från promenaden i Cocora som gjorde sig påminda, innan vi klagade. Skorna fick tillbringa natten i friska luften på fönsterbrädan.
På väg till Medellin. Det kan vara bra att ha hjul på sin väska när backarna i Salento är branta
Bra buss!
Bra med plats och wifi!
Utsikt från vårt fönster i Medellin
Medellin är Colombias andra stad med cirka 2,5 miljoner innevånare och den ligger på 1500 meters höjd över havet. Det är en industristad som breder ut sig i en dalgång och där staden även klättrar upp på de omgivande bergssidorna.
Första dagen ägnade vi åt Medellins kollektivtrafik, närmare bestämt linbanorna upp till de högt liggande bostadsområden runt staden. Via stadens omtalade Metro (Colombias enda spårbundna kollektivtrafik) kom vi till en station där vi bytte till linbanan. Där klev vi ombord i gondolen till linbanan som i vilken skidlift som helst, fast med mindre kläder, inga skidor och i promenadriktiga skor. Det var en mycket intressant åktur upp och sedan ner igen. Jag spanade, filmade och tog kort. Nere i Medellins centrum igen blev det en matbit och en öl i stadens centralt belägna botaniska trädgård, Chardin Botanico. En välgörande och behövlig andningspaus.
Medellin växer upp på bergssidorna
Äggliften eller kollektivtrafiken?
Och så åker vi upp för berget
Mellanstation
Betald reklamplats
Ibland kom man lite nära de boende
Svårt att klaga på utsikten över staden
Men på de branta sidorna låg det skjul, på den andra sidan riktiga hus
Selfi i botaniska trädgården
Det är jul trots allt jul även i en botanisk trädgård
Och man kunde givetvis shoppa här också
Kollektivtrafik i linbana
Nästa dag hade vi bokat en stadsrundvandring med Real City Tours Medellin. Taxin tog oss till fel Metrostation, men när vi började leta efter ett tåg tillbaka till rätt station, fann vi istället Real City Tours. Så det kan bli!?
Vi fick Mirabell som guide. En internationell kvinna som bott i Boston i sex år och som är utbildade skådespelare. Hon är den bästa guide vi någonsin haft på en liknande tur. Hon berättade om både de positiva sidorna och om avarterna i staden och dess olika områden. Vidare förklarade hon hur innevånarnas attityd kom från energiska flyktingar och invandrare i form av basker och judar för flera hundra år sedan. Dessa skapade jordbruk som inte baserades på slavar, som alla andra plantager gjorde.
Först pratade hon om kollektivtrafiken och stadens stolthet, Metron. Detta är Colombias enda spårbundna kollektivtrafik. Innevånarna är oändligt stolta över den och sköter minutiöst. Inget klotter och inget skräp. Så gav vi oss iväg.
Mirabell vågade prata om inställningen till fredsavtalet med Farc-gerillan och om hur Nej-sidan visste att de inte kunde vinna i folkomröstningen och hur Ja-sidan visste att de skulle vinna. Dagen efter var alla något konfunderade, men det löste sig ju det också. Hon lärde oss hur man håller i sin mobiltelefon i Medellin när man tar en selfi, så att man får behålla sin telefon. Man håller i den med båda händerna! Hela tiden byggde hon sin berättelse på små bra historier. En annan sak som hon noga påpekade vid varje stopp var att när hon angav hur många minuter vi hade på oss, så var det inte i colombianska minuter, utan i tyska!
Hon beskrev också hur Medellin valt en ny väg efter Pablo Escobars död 1993. En väg bort från knarkkarteller och våld som byggde på allt vad en stad kan göra och som vilade på sociala aspekter, arkitektur, infrastruktursatsningar och målet att få unga män att ha en annan bild av sig själva än den med ett skarpladdat vapen i handen.
Medellin har fortfarande problem, men staden har kommit en lång väg bort från sin historia och är på väg i rätt riktning. Rundturerna i Escobars fotspår tycker alla äldre illa om. Han ses fortfarande med mycket oblida ögon i staden, oberoende av vad olika myter säger. Men de som är 25 år gamla och yngre och som aldrig upplevt tiden med kartellen, ser honom mera som en seriefigur än som en mördare.
Metron går på betongfundament genom staden utan att det känns konstigt att gå under
Metron och en station
Och de har telefonkiosker!
Mirabell framför ett av de sista loken i Medellin
Ljusets torg
Numera saluhall, förut var det tillhåll för prostituerade och narkomaner
Attityden i Medellin, du skall avar trevlig
Färsk frukt?
Något annat att köpa
Det var fler poliser och de var tyngre beväpnade i Bogota jämfört med Medellin
Här håller de protituerade till nu. Utanför kyrkan. Praktiskt för då kan kunderna be om förlåtelse med en gång.
Botero och hans experiment med oproportionerliga figurer
1995 sprängdes en bomd på detta torg vid en av Boteros skulpturer. Staden vill ta bort den skadade statyn men Botero ville att den skulle stå kvar som ett monument över de döda och så skänkte han en ny skulptur som står bredvid.
