Så inleddes vår tvådagars bilturné till Tierradentro med omnejd. På grund av en skadad bro i området kunde inga tunga fordon ta sig fram. Cesar och Catharina hade då planerat en resa med personbil och chaufför. Bilen var en rejäl SUV av märket Hyndai med chauffören René. Jag tror knappast att det var hans bil, men han körde den utan anmärkning. Dock pratade han inte ett ord engelska.
När vi satt oss i bilen frågade René (på spanska) om inte hans sextonårige son kunde få åka med. Alejandro kunde lite engelska och han hade aldrig varit i området kring Tierradentro. Föräldrarna var skilda och René ville gärna få lite tid med sonen. Vi sa givetvis ja till arrangemanget och Alejandro plockades upp och satte sig i passagerarsätet fram bredvid sin far. Vem har sagt att man bara måsta prata samma språk för att förstå varandra. (Alejandro tyckte dessutom att Catharina var den vackraste kvinna han någonsin sett och skrev ett poem till henne som skall översättas tids nog).
I den lilla staden Timaná stannade René för att visa en staty av en hjältinna från tiden för spanjorernas härjningar. Kvinnan var en lokal ledare och när hennes son torterats och mördats av spanjorerna, anföll hon och högg huvudet av den spanske militäre ledaren i området. Med hans huvud i handen hoppade hon sedan ut över ett 100 m högt stup för att frånta spanjorerna nöjet av att döda även henne. Vi såg senare flera bildsättningar av händelsen men då red hon alltid över kanten. Eftersom vi varit på platsen tror vi mest på den första versionen. (Vi återkommer till denna staty senare i vår reseberättelse i ett lite osannolikt sammanhang)
En riktigt hjältinna
Och här hoppade hon enligt sägnen
När vi kommit fram till Tierradentro hade René redan ordnat med en guide åt oss. Vi plockade upp Fabien på vägen till vårt hotell och när vi checkat in körde vi väg mot gravfälten. Fabien var dvärg och pratade bara spanska. Men med de tillbuds stående medlen blev det en utmärkt tur. Enligt guideböckerna är turen påfrestande på grund av höjden över havet, höjdskillnaderna och det skall ta cirka fyra timmar. Det visade sig att beskrivningen beror på att det är långt mellan de olika platserna, men det löste René genom att köra oss runt och då tog det två timmar istället.
Vi fick klättra ner i olika gravkammare med utsmyckning i form av olika mönster på väggarna. Det får man nog inte göra om några år när det kommer att vimla av turister här. På det hela taget är Tierradentro mer intressant än den stora parken i San Agustin. Vi passade också på att besöka kyrkan vars tak brann upp i samband med en jordbävning 2009 och som sedan dess har ett tillfälligt tak av plast. Takbjälkarna var svarta av sot men jag tror att de håller för halmtaket som brann hann nog inte skada deras strukturella integritet (ingenjörsjargong!).
Utanför kyrkan fanns en stor sten, ett rejält flyttblock med en mängd hällristningar på. Bland annat fanns där samma typ av små runda gropar som man ser i stort antal i Bohuslän. När jag beklagade mig och pekade på ett par ställen där någon hackat sönder stenen, rättade René mig och berättade att det var skador från eldgivning med handeldvapen under striderna i staden. Och vid vårt hotells restaurang såg vi resans första kolibrier.
När klockan i Sverige gått över till julafton fick vi varsin snaps av det egenkryddade svartvinbärsbrännvinet som medtagits hemifrån.
Alejandro och Catharina
Catharina skall skyddas från det intensiva solskenet
En vacker bro i bambu på vår vandring
Så har ser bron ut från insidan. Fabien i förgrunden
Det är brant och lite farligt att ta sig ner i gravkamrarna. Men om fem år lär ingen få gå ner.
Så har ser de ut i modellform på museet
Och så här ser de ut på riktigt
Denna gravkammare såg inte ut som de övriga. Utsmyckningen var mycket annorlunda. Fabien trodde att detta var en grav för en familj som inte var så välbeställd.
Kyrkan med provisoriskt tak sedan några år
Granskning av hällristningar
Män poserar när en kvinna tar kort på dem
Julstämning och julfirande
Fortsatt julfirande
Andra dagen inleddes på två muséer och Catharina fick fotograferas med vakterna vid det ena. Ungefär som när våra långa söner skall fotas med asiatiskor. På vägen ut från staden stannade vi vid ”pyramiden”. En pyramidliknande hög som byggts upp av stenblock ligger på en höjd med utsikt över dalen nedanför. Den är definitivt tillverkad av människor, men inget vet något om dess syfte.
Jag och Alejandro tog oss också ned en bit för berget och tittade in i två tunnlar som grävts ut i det mjuka berget. Mellan trettiofem och femtio meter in i berget låg gravkammarna. Fascinerande att få gå in och studera såväl tekniken att gräva i berget, begravningsritualerna och så geologin förstås.
Bilfärden från Tierradentro tillbaka till Popayán vidtog. Vi tog oss över den skadade bron som inga tunga fordon fick passera. Jag förstår varför. Ett par hundra meter senare hade även en stödmur i en kurva rasat efter regnen. När vi passerade den högsta punkten på färden pekade René ut ett fält med konstiga låga palmliknande växter. De växer bara några millimeter på höjden per år och hade en ansenlig ålder, trots sin ringa höjd.
René körde oss ända fram till vårt hotell inne i Popayán och vi tog adjö av dem. Vi letade reda på en super market, köpte öl och tilltugg och gick hem och såg ”På spåret”.
Vad gör man inte för lokalbefolkningen
Kaffe torkas där det finns plats
Fel val av skor med tanke på underlaget
Utsikt ner i dalen från ”pyramiden”
”Pyramiden”
Tunnel in i berget till gravkammare
Stödmur som rasat. Att vara i trafiken kan vara farligt ibland
Ibakgrunden kan man se bågen från bron som inte tillät tung trafik. På ena sidan var luckan mellan brobanan och vägen cirka 20 cm bred
Växter som vi inte har namn till