Kategori: På resande fot

Så blev det vartannat år igen och det bar iväg på en ny turné. Två nya saker på denna resa, nytt land, Colombia och nytt ressällskap. För första gången sedan resan 1996 reste vi BF, vilket uttyds barnfritt.

After Ski är en viktig del av varje skidresa som företas av svenskar. Alla svenskar tror gärna att denna företeelse som så påtagligt färgar Sälen och Åre är stor överallt i världen. Så är det inte riktigt och då får man ta med seden dit man skall. Sålunda lastade vi musiker, instrument och förstärkning i bussen tillsammans med allt annat. Och visst lät det precis som det skulle.

Jag gillar barfotamusiker

Oryx

Elefanter

Noshörning

Schakal

Giraff

Kudu

Ödlor

Red hartebeest

Vid vattenhålet

Fåglar

Pärlhöns

Flerfamiljsfågelbon

Grannarna i rad

Sekreterarfågel











Gam värmer upp

Eland

Eland, Afrikas största antilop, här på restaurang

Närgången skötare hos krokodilerna

Ägarinnan till Oase Guest House rekommenderade ett besök hos Himbafolket och gav oss en vägbeskrivning. Vi tog oss dit och mötte en blandning av show room och boende.

Det är lite osäkert hur många Himbas som finns idag och siffrorna varierar mellan 25000 till 50000 personer. Himbafolket är nomadiserande boskapsskötare och korna var många mil därifrån. Getter och får hölls i byn och skyddades på nätterna i en inhängnad med högt staket, mitt i byn

 

Kvinnorna bär mycket lite kläder och täcker huden med en blandning av ockra och fett för att skydda sig mot solen. De förvisade hur de smorde in sig och tvättade sig genom att låta rök från speciella träslag passera t ex armhålor. Vi tolkade en del blickar från kvinnorna som om de inte var helt bekväma med situationen. Men vi köpte lite saker av dem.

 

Himbas tillhör alltid två klaner, dels sin moders men också sin faders. Man ärver via moderns klan.

Hydda med entré. Lägg märke till solcellerna på taket.

Hydda under byggnad väckte intresse hos ingenjörerna.

Det blåste mycket och barnen lekte glatt med påsen som fylldes i vinden.

Sakerna skyddas från tjuvaktiga djur genom att placeras utom räckhåll.

Ockran är dyrbar och finns inte inom Himbas vardagliga område utan får köpas.

En kvinnas tillhörigheter.

Detta är en kudde, en mans kudde. Hans klädedräkt skiljer sig också mycket från kvinnornas.

Behållare för fett och ockra.

Kvinnan förvisar hur hon smörjer in sig. Håret får de göra om efter sex till åtta veckor

Kommersen var inte livlig och växel hade de ingen som vanligt.

Denna kvinnan ville bli fotograferad med sina barn och tittade gärna på bilderna efteråt.

Inhängnaden för får och getter mitt i byn.

Som vanligt försöker vi undvika alltför dyra och turistiskt konventionella boenden. Tre av våra ställen där vi övernattade passar väl in i vår mall.

Sasa Safari Camp

Asfaltvägen tog oss norrut från Windhoek till Otjiwarongo, där ni slank in på en krokodilfarm och bekantade oss med allt från årsgamla till femtonåriga krokodiler. Sedan bar det av mot Outjo och Sasa Safari Camp. Skyltningen var inte exemplariskt svensk men Simons GPS i telefonen räckte till. Asfalten ersattes av grusväg. Vi passerade ett par grindar på slätten innan vi rullade fram emot en klippformation. Där i skuggan av skulpterade stora stenar låg Sasa Safari Camp.

 

Ett antal bungalows och en länga med lägenheter. Det var väldigt tilltalande och man kände sig välkommen.

 

Alex var sjuk och Catharina bestämde sig för attack med full antibiotikakur.

 

Jag och Simon frågade ställets ägare om man kunde vandra upp på berget. Han tyckte att vi skulle göra det men vara tillbaka innan det blev mörkt. Men han sa också att det inte skulle bli några problem för hans hund skulle följa med oss. Mycket riktigt, hunden, en Jack Russell, blev vår guide. Vi såg ännu fler intressanta formationer som skapats av rinnande vatten På toppen fann vi stället där man skulle kunna se en vacker solnedgång över slätten, men det skulle vi ju inte göra. På vägen tillbaka såg vi babianer som sakta rörde sig på berget.

 

Middagen blev grillat och buffé med hyfsat vin till det. eftersom vi skulle ge oss iväg före frukost och rulla tidigt mot nationalparken Etosha, erbjöds vi varsin lunchpaket istället för frukost. Ett riktigt fint ställe!.

Capricorn Restcamp Bungalows and Camping

Efter att vi lämnat Swakopmund och lunchat i Walvis Bay (utsökt bläckfisk), styrde vi kosan ut i öknen. Efter att vi passerat T-korsningen i Sesriem, där det finns en bensinstation, en butik och ett litet hotell, rörde vi oss mot boendet på Capricorn Restcamp Bungalows and Camping.

 

Detta ställe låg till synes mitt i ingenstans, men enligt ägaren Karsten så var det ändå ett praktiskt läge för många turister som rörde sig i området. Karsten hade tröttnade på jäkten och karriären och slagit sig ner och byggt fyra bungalows. Han vill inte ha fler, utan klarar sig på det han odlar och inkomsten från gästerna. Men han ser fram emot att hans tyska pension skall börja trilla in.

 

Han träffade sin namibiska fru och hon bor oftast där när hon inte ser till deras sextonårige son som går i skola på annan ort.

 

Hela stället förses med el från solpaneler och hans solfångarparabol som fungerar som ugn var enastående och åstadkom riktigt gott nybakt bröd till frukosten.

Förevisning av solugnen. Lägg märke till gallret i mittpunkten

Barking Gecko

Vår nästa övernattning var på Barking Gecko. På vägen kom det mycket kraftiga, men också väldigt lokala regnskurar. Vägarna svämmades snabbt över, men ett par kilometer senare var det helt torrt.

 

Även Barking Gecko tycks ligga där inget finns, men enligt Harvey och Jacquie, som driver stället så fungerar det. Det hyr stället av en man som så småningom vill sälja om det blir tillräckligt med intäkter. Hyran är en procent av det de tar in så arrangemanget tycks väldigt bra.

 

Harvey och Jacquie var en trevlig bekantskap. De hade träffats på äldre dagar, men var bekanta från ungdomen och de drev ställlet för att kolla om det skulle gå att leva på. Middag ingick i priset och jag fick tillfälle att prova deras full size snooker bord.

Museer och minnesmärken är ofta spännande, men om man är lite nördigt intresserad av något i vår nutidshistoria blir självkritiken mot utställningarna inte så påtaglig. Vi besökte Groote Schuur-sjukhuset i Kapstaden där doktor Christiaan Barnard den 3 december 1967 genomförde världens första hjärttransplantation.

Minnesutställningen är definitivt värd ett besök, framförallt om man har med vården att göra. Det är också intressant om man har minnesbilder från den tiden i slutet av 1960-talet.

Christiaan Barnard fick sin vidareutbildning i USA och när han åkte hem till Sydafrika fick han köpa med sig en fungerande hjärtlungmaskin till ett förmånligt pris. Denna maskin, Sydafrikansk lagstiftning om dödsbegreppet och Barnaards entusiasms ledde fram till transplantationen i december 1967.

Patienten var den 53-årige Louis Washkansky som led av en allvarlig hjärtåkomma och hade ett kraftigt förstorat hjärta och bedömdes bara leva cirka tre månader till. Den 25-åriga Denise Darvall var donatorn och hon hade blivit allvarligt skadad i en trafikolycka. Hennes far gick med på att hennes organ fick doneras.

 

Louis Washkansky levde i 18 dagar och avled av dubbelsidig lunginflammation. Sjukdomsförloppet förvärrades av medicineringen mot avstötningsprocessen i kroppen.

En hjärttransplantation är i sig ingen komplicerad operation, men problematiken med avstötning och passning mellan donator och patient är besvärlig. Barnards andra patient levde i 19 månader.

 

Som en följd av Barnards lyckade transplantation skedde ett stort antal liknande transplantation under åren efter, de flesta med katastrofalt resultat. Vid några kliniker med Stanford i spetsen utvecklades mediciner för att motverka avstötningen och procedurer för att matcha donator och patient. Numer är därför en hjärttransplantation en vardaglig operation vid specialistkliniker runt om i världen.

Här tas hjärtat ur donatorn

och i nästa rum sätts det på plats

En hel del att hålla reda på är det

Det är dock ytterst spännande att följa den första transplantationen av ett mänskligt hjärta på minnesutställningen vid Groote Schuur-sjukhuset i Kapstaden.

Intresserad företrädasre för vården

På vår väg genom Damaraland skulle vi övernatta i staden Khorixas. Där hade vi bokar plats på den snygga ställer iGowati Country Hotel. Bokat rejält hade vi gjort och där stod två fyrabäddsrum redo för oss. Eftersom vi redan betalt tog vi bägge rummen och bredde ut oss.

Det var lite glest bland gästerna men hotellet var riktigt snyggt och bra. Det fanns en liten pool där vi doppade fötterna och tittade på deras vackra påfågel. Ett par stolar var uppställda uppe på en mur där enligt uppgift det då och då dök upp vilda djur.

Vi fick lite respit med att ta oss till middagen, men väl där blev vi mycket överraskade. Och inte bara av maten. Vi hamnade mitt i ett uppträdande av en sång- och danstrupp som inte hade några problem att locka Alexandra upp på golvet. Sedan anslöt även Catharina och Simon i dansens virvlar.

Dans och sång i Khorixas

Inför avfärden från Khorixas diskuterade vi om vi skulle besöka den förstenade skogen som vi hoppat över dagen innan. Vi åkte dit. Det var inget misstag.

Det är inte träet i sig som förstenats utan varje del i trät har bytts ut. De bästa exemplaren har blivit till genom att finkornigt sediment täckt en bit trä snabbt efter att trädet dött. Därefter byts allt i trädet ut genom cirkulerande vatten som medför olika mineraler. Detta gör att allt i trädet kan bevaras. Årsringar, maskhål m.m. Men även andra saker kan tillkomma från mineralet i denna kristaliseringsprosses.

Färgen kommer från olika mineral. Den svarta färgen kommer från kol eller magnesiumoxid. Grön och blå kommer från kobolt, krom eller koppar. Silikat gör en vit eller grå färg. Järnoxid färgar röd, brun eller gult. Och slutligen magnesium färgar rosa eller orange.

Så här låg stora och små bitar förstenat trä överallt.

Så här ser snittytan ut. OBS, det är ingen som sågat isär bitarna.

Fast man undrar ändå om en förhistorisk såg inte hjälpt till med snitten.

Vi marscherad runt med vår guide i området.

 Tre intresserade ingenjörer i stenskogen.

Och tyvärr har jag glömt hur långt det längsta trädet i parken är, men det var långt.

Och det är stentungt!

Ser ni konturerna av den afrikanska kontineneten?

Vår guides favoritställe för triviala samtal. Lägg märke till bitarna av förstenat trä han lägt runt stenen.

Namibias nationalblomma, Welwitschia

Vi fick en bra guide som tog oss genom området och visade på de förstenade träden och den intressanta nationalblomman Welwitschia. Denna sällsynta växt kan bli flera hundra år gammal och har distinkta han- och honväxter som ofta växer i par. De betande djuren äter normalt inte av växtens blad men i den torka som rådde då åt zebror och andra av den.

Dagens promenad skulle ske vid Brandberg national park som också är ett av UNESCOs världsarv. Själva berget, som är Namibias högsta, är värd en historia för sig men vi var där för att titta på klippmålningar och speciellt ”The White Lady”.

Historien om denna klippmålning är den om europeiska forskare som kämpade för att få de afrikanska historiska platserna och artefakterna att ha sitt ursprung i Europa. Jämför med Great Zimbabwe. Därav namnet the White Lady. Numer avfärdas alla sådana teorier bestämt.

 

När vi kom fram till entrén var 40 grader varmt och guiderna tyckte inte att vandringen på tre km var en bra idé. Vi gick runt bland skyltar, skumma stenar och försäljare av souvenirer och funderade. När vi funderat klart bestämde vi att det inte var en bra idé att vandra upp i Brandberg.

 

Istället tog vi en fika under ett palmtak bredvid parkeringen. Vatten är bra när det är varmt. Det var en blandad samling av folk och kanske tjugo personer inklusive oss. Endast ytterligare två såg ut att vara européer.

 

”Var är ni ifrån”, frågade en av guiderna som hängde med oss.

 

”Vi är ifrån Sverige”, svarade jag.

 

”Aha, Zlatan Ibrahimovic”.

 

Och så var samtalet igång om fotboll, den mest generella företeelse som finns på vår planet.

 

Vi blev mycket förvånade när en afrikansk man, som tycktes ligga och sova under ett bord, reste sig till sittande och började tala med fast stämma och på god engelska.

 

”Jag anser att Henrik Larsson var en bättre fotbollsspelare än Zlatan är”.

 

De två européerna visade sig vara tyskar och låg lågt i diskussionen som lutade åt andra nationers storhet än Tysklands.

 

Dock fick jag medhåll i att Egypten och Mohamed Salah kan bli en överraskning i nästa VM.

Entréen till parken där vi pratade fotboll istället för att vandra

Brandberg i bild

The White Lady som tidiga utforlsare trodde var europé, givetvis

Brandberg i fjärran

Brandberg från rymdeen

Nästan framme

Stenarna vid entréen

och här promenerade vi inte

I Namibia kan man avnjuta naturliv av många slag och deras ”communal censervancies”, där bybor kombinerar djurhållning och odling med vilda djur och tjänar pengar på detta, har blivit en exportvara till andra afrikanska länder. Men även om den enorma Etosha-parken i norra Namibia är en av världens bästa platser att beskåda storvilt, så är det för öknen man åker dit.

Öken kan låta lite tråkigt och enahanda, men inget kan vara mer felaktigt. Det finns ingen enformighet i öknen. Sand blir till grus och klippblick. Färgen går från svartaste svart via brunt, rött och ockra till gult, ja nästan till vitt. Bergen höjer sig dramatiskt över omgivningen med Brandberg som ett enastående exempel. Men missa inte vindslipade klippformationer som oväntat sticker upp högt ur sanden.

Rätt upp ur marken

Där måste man bara klättra upp. Hur gamla är de nu egentligen

Vacker röd öken

Röd öken med lite grönt

Här har vattnet tagit slut

Ytvattnet alltså, det måste finnas något en bit ner i marken

Bra öken i Namibia, med träd som ger skugga

och det behövs ingen is för att spränga berg

Det går bra att dela klipporna med värme

Sanddynerna reser sig upp till 300 meter höga, där turister med gott mod pulsar uppåt. Och för den med fyrhjulsdrift på sitt fordon går det bra att fara fram i hög fart över sandvidderna. Mitt i allt detta möter man en enstaka struts eller en oryxantilop. Oryxen med sina långa, nästan meterlånga horn, som fungerar som kylsystem i hettan.

Sanddyn 45, den heter så på grund av rasvinkeln.

Nu börjar vi!

Fast C är smart och går ner

Det går fortare neråt. C står på backen nere till höger

Det är bara en bit kvar. Nu går vi i varandras fotspår

Det är bara att hänga i, hela vägen in i kaklet

På toppen, det måste man skriva hem om

Tjejeerna är lite mer modesta efter prestationen

Men det är tufft på toppen, men det är väl så det skall vara.

och så här såg vi ut nerifrån

Ganska små i det stora



klart att vi måste vinka, det är det vi gör där uppe

Öknen i Namibia är allt annat än öken.

Proffsfotografs vy över 45.an

Oryxen i öknen

Sesriem Canyon

Vatten skar för länge sedan ur Sesriem Canyon. Längst in, längst ner droppar det fortfarande vatten

Majestätiskt

Djärva utforskare