”Jag skriver till er från det fjärran Singapore på Malackahalvöns sydspets.”
Så skulle inte ett brev från mig inledas idag, om jag ens skrev ett brev att skickas till Sverige i dessa tider.
Inte heller börjar det med: ”Jag mötte ett skepp i den svalkande monsun”, med fortsättningen, ”Se god dag Fritjof Andersson säger Adelborg, vad i herrans namn gör du i Singapore.”
Kanske skulle jag sätta tonen som i ett modernare brev från Oslo: ”Hallå igen, hur är stan en sån här kväll i augusti när sommarn regnat bort?”
Nej, det verkar som om det inte skrivs så många brev längre. Förutom ett och annat som inte läggs i ett kuvert och endast har en adressat. Ett öppet brev skrivs så att alla ska ta del av avsändarens tyckande om något adressaten gjort eller sagt. Det brevet skrivs bara för att stärka skrivarens ställning i något sammanhang.
Breven uppfanns inte med skrivkonsten, av praktiska skäl. Lertavlor med kilskrift uppmanade inte till emotioner. De var dessutom tunga och kanske sköra, vad vet jag. Men sedan tog det fart. En och annan romare skrev så det glödde om penna och pergament. Följda av Paulus som placerade kvinnor i ett rum och sig själv i ett annat, utan någon dörr emellan och sa att intima möten, tillsammans, i ett tredje rum, var syndigt. De breven hade vi kunnat vara utan.
Listan över kända brevskrivare är lång, men verkar inte fyllas på i någon utsträckning numer, inte sedan Luther dog. Okej, Strindberg förfinade konsten att vara elak till ackuratess.
Annars fick brevskrivandet en framträdande plats i romaner som utspelar sig från sådär 1700tal fram till 1950tal. Och då är det nästan uteslutande kvinnor som skriver. Damer som skulle fylla en del av sin tid medan deras män antingen slogs eller vänslades med pigan.
Brevet, och dess litterära form, verkar försvinna och det ersätts inte av något annat, något nytt, något bättre. Det kommer att bli svårt för framtida forskare att backa bandet för att analysera någon utifrån skrivna privata kommentarer. Facebook, Instagram och Tiktok lämnar inget väsentligt till eftervärlden.
Tekniken är också ett kapitel. Många barn i skolan skriver inte med penna och papper längre, utan bara på telefon eller dator. Helgerån! Skrivstilsövningar med rätt hållning, fötterna ihop i golvet och ett vackert grepp om pennan, det var tider det. (Min gamla vikarie i småskolan Sofia, hon som slogs med pekpinnar och linjaler, hon skulle en dag trycka ner en av tjejernas fötter till golvet. Problemet var att flickan satt på en för hög stol och inte nådde ner. Sådana petitesser lät inte Sofia stoppa välskrivningsövningarnas manual.)
Ingen kommer att hitta föräldrars gamla brev i små väskor som jag gjorde. Väskan som innehöll farsan kärleksbrev han fått i sin ungdom. De rosa kuverten stack ut och var från Cecil (hennes alias på sig själv). Cecils dotter, och även Cecil själv, uppskattade mycket att jag kunde överlämna breven till dem. Så vackra gester kommer inte mina barn att kunna göra.
Att brevet försvunnit som kommunikationsform har inte skett över en natt. Det är en hel process som går utanför ambitionen med detta brev.
(?) Brev?
”King vid gränspolisen var är jag!”
Jo, men kanske, jag har snart skrivit 250 brev till er!
Jösses, och vad gör vi åt detta? Jo vi tar en fredagspilsner, igen.