Jag har varit på promenad och sett mig omkring. Det är inte så att jag spanat, utan bara iakttagit, lite lagom, näst intill avmätt. Man märker då, eller jag märker, att alla polletter inte ramlar ner med en gång. Vissa iakttagelser kommer krypande och blir inte till en uppfattning förrän efter ett tag. Andra slår till direkt, utan annan anledning än min traditionella, nedärvda manliga blick på kvinnor.
Häromdagen var jag på ett event. Det avslutades med samling kring mat, öl och vin samt livemusik. Några yngre kvinnor som säkert var hang arounds till något av banden som spelade, stod still mitt på golvet framför scenen. Kvinnorna i medelåldern som var ansvariga för och del av eventet, dansade runt efter förmåga och rörde sig frimodigt på det sätt som deras kroppar tillät. Männen hängde i baren.
Lite förvånat la jag märke till hur flera av de dansande damerna, de som inte hade en handväska eller liknande, när de klev fram emot dansgolvet stoppade sina mobiltelefoner i BHn. Säkert praktiskt om det inte finns fickor att tillgå i deras övriga klädsel eller om den bärbara enheten förfular deras stil. Jag såg ingen mobiltelefon landa på golvet. Men kan det vara så att halva mänsklighetens krav på den andra hälften att det är obligatoriskt att röra sig offentligt till musik, håller på att blekna i de yngre årgångarna?
För de som inte har noterat det så vill jag bara berätta att jag har gett ut en bok, en roman. I söndags var jag på Majornas bokmässa som oberoende författare och för en månad sedan på Bohusläns bokmässa i Stenungsund. Redan vid den senare la jag märke till att de flesta författarna hade skrivit böcker om lokala och historiska företeelser av dokumentär art. Det rörde skaldjur, träbåtar, ostkaka, befintliga och försvunna byggnader, människors olika öden och släktens nya hemlighet. Jag ser inget konstigt med det, min svåger skrev en bok om en av sin släkts gårdar, som han gav ut själv.
Det dokumentära fortsatte i Majorna men tonen var inte lika detaljerat lokal, något mera allmän, som kvinnor med Parkinson, mormors liv och psykosen författaren tog sig igenom.
Mässan hade en hel del besökare och det blev många samtal, även om antalet sålda böcker var ringa. En sak blev dock väldigt tydlig, uppenbar, sökandet efter det dokumentära.
”Är det du som är Janne?” (Den manlige huvudkaraktären i min roman).
”Nej”, svarade jag då.
”Hur kan du skriva om något du inte har upplevt själv?”
Denna typ av dialog uppstod hela tiden. Jag log, svarade något och frågade inte om de trodde att Camilla Läckberg upplevt alla dessa mord i Bohuslän.
Dock vet jag att vi fortfarande har alldeles för många elsparkcyklar till uthyrning här i Göteborg. Detta trots att någon form av begränsning har införts. Och de framförs på samma regelvidriga sätt som tidigare.
Men, antalet privatägda elektriskt framdrivna elsparkcyklar ökar. Jag har lagt märke till att dessa inte framförs på trottoarerna. De framförs inte mot enkelriktat. Det är endast föraren som transporteras. Vad kan detta bero på?
Analys, det handlar om pengarna, som vanligt, vår tillvaro styrs av sex och pengar. Hyr man en elsparkcykel så anser man sig tydligen ha köpt frisedel från vett och sans.
Och dessutom ska kvinnor få ha sina mobiltelefoner i fred.
Så vad gör man åt detta? Man tar en öl, en fredagspilsner.