För några dagar sedan stormades den amerikanska kongressen. Några angripare var berusade av adrenalin medan andra var kallt beräknande. Polismannen som lurade skocken bort fram senatens öppna dörr har fått välförtjänt beröm.
I pressen världen över kläs inkräktarna av. En del i fantasifulla kostymer, några med slaveriets kännemärken full synliga och ett par som simpla tjuvar med souvenirer under armen. Ingen som kan identifieras kommer undan. Namn och hemadress bifogas.
Sammantaget förfaller de vara en skock vildhjärnor fyllda av konspirationsteorier. Somliga är uppriktigt bestörta över att världen inte förstår deras hjältemod. Men såhär ett par dagar senare sprids en besvikelse över att deras kristusfigur inte kallade in armén, flygvapnet och flottan för att slutligen, med dem som förtrupp, sopa undan den djupa staten.
Ska jag tycka lite synd om dem, de som sysslar med självbedrägeri? Mobben har säkert minst gått ur high school och de är medelklass (annars hade de inte haft råd att åka till Washington). Påfallande många är medelålders. Personer som inte förväntas delta i ett gigantiskt lajv i sin egen alternativa verklighet.
Hur blev de sådana galenpannor? Och hur kan de förbli vettvillingar?
Psykologer står i kö för att få avkunna sina diagnoser och möjliga terapier i pressen.
Kan vi alla hamna i en sådan återvändsgränd och resolut fortsätta att bearbeta en ogenomtränglig vägg? (Det finns personer som jag känner som tror på en del saker som är anmärkningsvärda, individer med hög utbildning.) Men glöm för all del inte att en bra historia, sann eller inte, ofta är underhållande. Problemet är när mytbildningarna fastnar.
Vi döstädar hemma, coronasysselsättning för personer i övre medelåldern. Nyligen fann jag ett par böcker som jag glömt. Minns ni Erich von Däniken och historierna om att gud var astronaut? Jag gick i åttan och var sådär fjorton år, cirka 1970. Vad jag minns så blev jag fascinerad och trodde på historien. När jag häromdagen slog upp den första boken blev jag förvånad. I mitt eget minne innehöll den en massa bilder. Nu fanns det inga alls, förutom omslaget. Det visar enligt von Däniken en Mayakung i en rymdfarkost.
Givetvis är allt detta i dagens ljus bara påhitt. Men jag har tre böcker av von Däniken, inköpta mellan 1970 och 1973. Köpte jag historien? I bokhyllan finns ytterligare en bok, en antologi som diskuterar teorierna. Ett par av författarna avfärdar allt som omöjligt eller nonsens. Men jag antingen hoppade över de kapitlen, eller så valde jag att inte se dem.
Vid tiden för den tredje boken gick jag nog i tvåan. Då försökte jag bland annat argumentera med klasskamrater och min fysiklärarinna om vätgasens framtid som bränsle istället för olja, med ringa framgång. (Då trodde man möjligtvis på fusionskraft.) Så jag var kanske inte att betrakta som galenpanna, men jag trodde nog fortfarande på von Däniken.
Så råkade jag komma i kontakt med en liten bok av Gerhard Gadow. Ja, jag vet att ni inte känner inte till honom, men ändå. Han skrev ”Olösta forntidsgåtor – en kritisk granskning av Erich von Dänikens källor”.
Systematiskt monterade han ner teorierna och visade att de var sagor, sagor baserade på lögner och förfalskningar. Von Däniken åkte i fängelse för bedrägerier och förskingring.
Nu mässar jag om att rymdresor är omöjliga, något jag lärt mig på fysiklektionerna. Jag tror inte på några gudar och ser livet som ett ögonblick mellan två evigheter.
Det har slutat snöa ute, kanske dags att slänga julgranen i containern som kom idag.
Dagens öl är en Easy Rider Bulldog från Gotlands Bryggeri.