Jag känner mig lite förföljd. Förföljd av datorer eller i alla fall av program i datorer, eller om vi skall vara ytterst specifika, förföljd av algoritmerna. Det var enklare att vara anonym på den tiden då allt bara fanns på papper. Då hängde marknadsförarna inte med i svängarna. Och jag tycker fortfarande mycket om information på papper och att läsa från papper.
Hur mycket vet algoritmerna om oss egentligen? Jag skulle kunna delge en hel del om de flesta av er, om någon frågade. Om era fritidsintressen, familjeförhållanden och ibland också om era köpbeteenden. Men jag måste medge att det faktiskt inte är någon som frågar och är nyfiken på den faktiska situationen. Man litar mer på tavlor målade med mycket breda penseldrag av datorer.
Algoritmerna tror att de vet allt om mig och med största sannolikhet tror de att de vet allt om er också. Så fel de kan ha!
Nätet smetar ner oss alla med egenskaper och önskemål som vi förväntas ha, men där jag kan säga att det mesta inte stämmer om mig.
Det måste bara vara en fullständigt idiotiskt felaktig affärsidé att förfölja mig på nätet. Förra året köpte jag två hattar i en nätbutik. En var svart och en var ljusbrun. Den svarta skulle ge mig en prägel av Blues Brothers och den andra skulle mest göra mig cool, på scenen. Den bruna valdes inte ens av mig själv, utan av en av våra designers på jobbet!
I november förra året drog vi runt i Namibia med Alexandra och Simon och kollade in en massa sand. Vi kollade även på coola djur och berg i alla de färger. Men det var kul att köra bil i sanden.
Hur många fler hattar skall jag köpa?
När kommer jag att åka till Namibia nästa gång?
Borde inte algoritmerna fatta att jag har handlat hattar klart. Om inte för resten av livet så i alla fall för överskådlig framtid. Och hur ofta tror de att min dotter kommer att invitera mig igen till en del av sin bröllopsresa och att det i så fall blir till Namibia?
Lite grann är det som när påflugna försäljare bara vet vad jag vill ha och behöver. Då brukar jag bli lite besvärlig och avståndstagande (Väl formulerat tror jag). Eller som när folk vill att jag skall berätta vad som är min favoritmusik, favoritfilm eller favoritbok.
Det beror på svarar jag och funderar över hur det skulle vara att vandra genom livet med endast en favorit av allt som finns. Hur tråkigt är inte det? Och dessutom så har jag kollat läget och vet att allt inte åldras med grace.
(Dåliga kommentarer från er, jag har en och endast en favorittjej!)
Men anledningen till att jag de facto är lite tystare numer beror inte på att jag är rädd för kommentarer om vad jag tycker. Jag gillar helt enkelt inte att få kritik för vad folk tycker att jag tycker.
Och det finns nyanser i allt, tänk bara på öl och avståndet mellan en irländsk stout och en tjeckisk lager.
Tänker ni på det? Tänker ni på pilsner? Tänker ni på fredagar?