Det är några år sedan nu som flera av er under samvaro med mig och hustrun, öl och tilltugg, fick titta på ett inspelat framförande av Odd Engström som hette ”Det är färdigt nu”, och som handlade om vår föränderliga tid i digitaliseringens barndom.
Som en bild beskrev han hur industrialiseringen av Sverige lett till stora omvandlingar. Åttio procent av oss var sysselsatta inom jordbruket under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, vilket så småningom blev åtta procent som producerade avsevärt mer mat än sina föregångare. Men vad hände med de övriga? Jo de flesta blev industriarbetare, men inte alla.
Några envisa män, främst män skall jag säga, stannade på kyrkbacken och samtalade med sina likasinnade om att det där nya, det var nog inget bra. Och där stod de och sa samma sak vecka efter vecka, tills de alla hade dött ut. De hade inga megafoner att ropa i. De hade inget Twitter eller Facebook.
Nu står de där på kyrkbacken igen. Främst män, som alla har det gemensamt att de är rädda för det som händer och de förstår inte varför just de skall drabbas, de har ju bara gjort det som förväntats av dem. Samma sak igen och historien upprepar sig. Förändring skapar antingen rädsla eller möjligheter.
Skillnaden är att männen på kyrkbacken idag blir uppmärksammade av personer som Jimmie Åkesson och Marine Le Pen. Jag tror att många av männen där utanför kyrkan, vet att både Jimmie och Marine ljuger i det mesta de säger, men männen bryr sig inte om det. De bryr sig om att ha någon som talar för dem, oavsett vad talarna säger.
George Orwell skrev en omtalad recension av Hitlers ”Mein Kampf”. Orwell beskrev hur skickligt Hitler framställde sig själv som offer och hur hans överdrifter gjorde honom till kämpen mot alla inre och yttre fiender. Men Orwell skrev också att man inte skulle förringa honom, för Hitler menar det han säger.
Ingen kan argumentera med SDs anhängare för att omvända dem. De vet att alla som säger något annat än det som Jimmie säger är lögnare. Demokratiseringen av vårt medialandskap gjorde tidningarnas redaktörernas makt mindre och bloggarnas större, men den gav oss också Avpixlat istället. All frihet har ett pris och minst en baksida.
Misstron från männen på kyrkbacken mot oss andra är stor. De som förlorat eller riskerar att förlora sina jobb på grund av en globaliseringen som de inte förstår och som Jimmie och Marine lovar att stoppa. Vi som dessutom skrattar åt dem och kallar dem för rasister. I årets motionsflod i riksdagen skrattar vi åt SDs motion om att alla svenskar skall få en egen häst och att utländska turister måste ha svenskt körkort för att köra i Sverige.
Det är i tider som dessa som man måste stå upp och avstå från frestelsen att göra olönsamma industrier till arbetsmarknadsåtgärder. Det är nu som man inte skall samarbeta eller tro att man kan samarbeta med populisterna, för det kostar när de mörka kraven hamnar på bordet. Det är i dag som hoten från alla SDs nättroll mot de som kritiserar partiet eller gör något som inte faller nätbusarna i smaken, måste föras fram i ljuset. För som ni alla vet så tål trollen inte ljus.
Samtidigt måste vi lyssna på, faktiskt omfamna de som röstar på och lyssnar på populisterna. De som står där och tjurar på kyrkbacken och minsann vet, både hur och varför. Populisterna existerar för att det finns ett behov av dem, på grund av oron bland männen på kyrkbacken, som ingen vill ta på allvar.
”Förfalskare finns, för att det finns riktigt guld”
Så vad gör vi åt det, jo vi tar en pilsner, en fredagspilsner på John Scott’s på Linnégatan 38.