Liemannen har gått hårt fram på senare tid. Myten om rock’n roll tog sin tribut och Ian ”Lemmy” Kilmister tystnade. David Bowie tystnar inte, men han har överraskat oss med ett nytt sound eller en ny karaktär, för sista gången. Alan Rickmans rollfigurer kommer att vevas om och om igen. Harry Potter fansen kommer alltid att prata om honom och alla vi andra kommer att få se ”Love Actually” varje jul i någon av alla TV-kanaler. Mitt personliga engagemang är kopplat till Alan Rickmans ovärderliga arbete med teaterpjäsen ”Mitt namn är Rachel Corrie”.
Men vad är det som händer när en person går från att vara en fysisk kropp till att bli minnen?
Lemmy levde myten om the rock’n roll hero med ”sex and drugs and rock’n roll”. Hans teatraliska förkärlek för gamla nazisymboler spädde på ryktet om den farlige, fast han aldrig kopplades samman med några politiska avarter. Och det kan knappast anses som politiskt korrekt av en engelsman att till låten ”Bomber” på scen, använda en replik av det tyska bombplanet Heinkel HE 111, en flygplanstyp som vräkte bomber över Storbritannien under kriget.
Givetvis ansågs han som allt annat än en svärmorsdröm, även om han enligt rykten var en ansenlig häradsbetäckare (fast han var basist). Under de sista åren av sitt liv behandlades han i pressen som något näpet enligt devisen ”live hard, die old”. Om han likt musikkollegor som Sid Vicious och Johnny Thunders, lämnat in i en tidig ålder, hade eftermälet blivit därefter. Nu står yngre journalister där och imponeras av den gamles förmåga att dra i sig en massa farliga substanser och ändå (kanske) kunna fälla damer på löpande band. Men minnet av Lemmy kommer att blekna fort, även om ”Ase of spades” hörs eka ur högtalare en tid.
Att vara skådespelare och associeras med endast en roll kan nog vara lite problematiskt. Alan Rickman är professor Serverus Snape för världens alla Harry Potter fans. Till exempel så slapp Harrison Ford att bli bara Han Solo med oss alla, tack vare Dr Henry Walton Jones, Jr, mer känd som ”Indiana”. Däremot kommer endast ett fåtal individer att peka ut Alan Rickman som Harry, direktör för en designbyrå som köper en present till sin flörtande nya sekreterare och därmed djupt sårar sin fru i filmen ”Love Actually”. Men alla kommer att komma ihåg filmen och många kommer att se den igen och igen och igen vid juletid.
Alan Rickman var en rakryggad människa med stark känsla för vad som är rätt och vad som är fel. Han agerade som redaktör och sammanställde ett material av Rachel Corries dagboksanteckningar, brev och mejl, till det som blev teaterpjäsen ”Mitt namn är Rachel Corrie” om Rachels tid och död i Rafah på Gazaremsan. Utan honom hade den pjäsen aldrig blivit av. För mig som enskild person är det något enastående stort, långt viktigare än enstaka rollfigurer. Och kanske kan bilden av Rachel Corrie med tiden visa sig vara viktigare än Harry Potters professor.
David Bowie!
Så oerhört elegant David Bowie orkestrerade sin egen död. Kvällen innan han dog satt jag och Catharina, ovetandes om det som komma skulle, och diskuterade Bowies storhet och hans inflytande i jämförelse med andra musiker. Det gör vi inte varje söndagskväll.
Bowie kommer att leva med oss i långa tider av skäl som stavas intresse, kvalitet och pengar. Kvaliteten på det David Bowie åstadkom är för stor för att negligeras och värdet av det är för stort för att inte utnyttjas, av dem som kontrollerar rättigheterna.
Individer dör, men människorna lever så länge någon minns dem.
Så låt oss minnas en del tillsammans, av vart slag det vara må, på en fredagspilsner.
Fredagspilsner på Brewers Beer Bar på Tredje Långgatan 8, från 17.00.
PS
Nämn tre av dom köttätande växter som vid mässan i Hannover slukade, med hull och hår, den då ditresta gosskören.
(RIP, Kjell Alinge)