Tänk vilka fel vi alla gör. Ofta är det fel i våra prioriteringar. Ni vet, vilket elbolag skall jag välja eller vilket taxibolag skall få köra just mig. Hos någon av er handlar det om vad som skall serveras på middagsbordet av princip, det vill säga bara grönsaker eller ett ägg därtill, kanske en sillbit men hur blev det egentligen med köttet. För att inte prata om Mac eller PC, iPad eller någon annan pekplatta. Mycket av vår beslutskraft och prioriteringar läggs på sådana riktigt viktiga saker!
När man som min familj gör just nu, befinner sig i ett skapande kaos sedan i oktober, tvingas man ibland att ta vissa saker på volley. Ni kan vår sekvens: köpa lägenhet, sälja hus, åka fyra veckor till Peru, flytta, fixa resa till Italien, åka skidor i Italien och sedan en ablation på det. Då tar man ibland vissa saker som de kommer, direkt på volley, utan massiv analytisk eftertanke, ja ni förstår säkert. Situationen innebär att man får kosta på sig att det kan bli fel i prioriteringarna och att allt inte görs i optimal ordning. Nya garderober och ny toalett/dusch är mycket viktigt men i hallen står ett par lådor som skall till loppmarknaden, några stenar ligger i vägen på terrassen och sorteringen av tavlor som kan säljas kan göras när som helst, så då fixar vi de grejerna liksom i förbifarten. Funkar bra i skalan ”Familjen Hägglin”. Funkar sämre i globala perspektiv.
Så, vilket är då viktigast, fräcka bilder på jättevågor i Japan eller den våg av uppror som drar genom Nordafrika och Mellersta Östern?
I den lokala tidningen känd som Hjörnes Mazarin är det absolut så att japaner har högst prio. I tisdagens pappersupplaga av GP fanns inte ett enda ord om Libyen men väldigt många ord om radioaktiv strålning. Det är tveklöst så att rädslan för radioaktiv strålning påtagligt påverkar journalisters och publicisters omdömen och prioriteringsförmågor. Och så är det ju så mycket roligare med stora vågor som slänger ut bilar i havet och båtar upp på land, jämfört med trötta upprorsmakare i öknen. För det är liksom bara öken.
Det e ju öken!
I öken!
Jag tänkte: Ni som livets mening söken,
försök i en öken!
(Robban)
På GP.se fanns i tisdags inte heller något om Libyen på förstasidan men väl ett referat från IFK Göteborgs träningsmatch i Turkiet mot det vitryska laget BATE Borisov. Den prioriteringen av nyheter skäms jag inför som blåvit supporter. Artikeln om träningsmatchen omfattade givetvis ingenting om diktaturens kreatur i Vitryssland, en diktatur som ju dessutom ligger på vår egen bakgård.
Personligen prioriterade jag under måndagen och tisdagen min fru och hennes hjärtoperation framför både libyska frihetskämpar och japanska kärnkraftverk. Det kan synas kortsiktigt av mig och förtjänar säkert kritik som ett inskränkt val sett ur en global synvinkel. Men jag hann med att skriva ett brev till Peter Hjörne. Och det brevet handlade inte om den stora kapacitet som ställdes till hustruns förfogande på Sahlgrenska. Jo, jag hann också med en hälsning till Rachel Corrie som dog under en israelisk bulldozer den 16 mars 2003.
Rätt prioritering ur vår synvinkel och vårt perspektiv är och förblir, en pilsner, faktiskt en fredagspilsner.
Fredagspilsner på fredag på restaurang Hemma hos på Haga Nygata 12 från kl 17.00